Fixeringen vid ny teknik leder till egoism, empatilöshet och åldersdiskriminering, menar insändarskribenten.
För många år sedan stod jag för första gången i mitt liv på Kebnekaises topp. Resan dit tog tre dagar. Vi vandrade, åkte båt såg ett magnifikt landskap och träffade många intressanta människor.
Vid fjällets topp övernattade vår grupp i sällskap med knarrande fjällripor.
Många år senare träffade jag en grupp i Stockholm som också hade varit på Kebnekaise, med helikopter. Tänk sa de, att man med dagens teknik kan klara resan Stockholm, Kebnekaises topp tur och retur på en dag och uppleva lika mycket.
De hade inte en aning om vad de gått miste om, tänkte jag. Jag menade att själva resan till målet gett de starkaste upplevelserna, kunskaperna o erfarenheterna. De tyckte att jag hade offrat för mycket tid, sex dagar i stället för en.
Vi lär oss att se möjligheter med ny teknik, men lär vi oss vad det kan få för konsekvenser rent mellanmänskligt? Finns det ens ett intresse för att uppmärksamma konsekvenserna?
Påverkar empatin
I dag läser man om att de flesta treåringar använder datorn, att tonåringar sitter vid datorn 8 timmar om dagen.
Är det så att man i dag är rädd att visa sin okunskap om teknikens utveckling? Gör hetsen att hänga med att man okritiskt tillåter all teknikutveckling?
Vad gör den nya tekniken för de humanitära värdena? ”Vi har ju teknik som klarar detta, då är det onödigt att ödsla tid och resurser på humanitära frågor.”
Fixeringen vid tekniska lösningar leder till egoism, mindre empati, främlingsskap, ”vi- och dem”-tänkande och åldersdiskriminering.
De mänskliga frågorna tappar mark. I stället skapar vi robotar med allt mer sofistikerade egenskaper. Men är det vi som styr tekniken eller tekniken som styr oss? Vi blir delar i den artificiella världen.
Generationen närmast efter oss har lärt sej handskas med och styra denna värld. Avståndet mellan generationerna växer. I dag är det inte ovanligt att industrin inte vill anställa personer över 35 år.
De länder vars invånare inte har teknisk kunskap och erfarenhet sägs idag vara underutvecklade länder. Man är alltså ”underutvecklad” om man saknar de modernaste tekniska kunskaperna. Som ”gammal” gör man ofta det.
När teknikutvecklingen har nått så långt att vi inte längre behöver varandra varken i arbetet eller på fritiden, då har vi nått fram till det egoistcentrerade samhället. Här finns inte längre någon insikt om gemenskapens betydelse och möjligheter. Den sociala närheten tappar betydelse och byts ut mot fiberkablar och trådlösa nätverk.
Vi behöver inte resa för att få kontakt, vi kan se och lyssna till varandra till och med då avstånden är gigantiska. Meddelanden, ritningar, fotografier kan vi ”stråla över” till varandra.
Nyttan av att träffas överglänses av dessa fantastiska möjligheter. Varför då träffas? Onödigt, kostsamt, tar mer tid att komma till varandra.
Bristen på social närvaro gör att känslan för humanitära värden försvagas. Vi skapar ett samhälle med brist på empati när det inte längre är nödvändigt eller lönsamt att känna, att bry sig om varandra. I ett sådant samhälle blir de äldre rena stenåldern.
Birger Eriksson
