Min mormor är min stora idol. Om ni läser den här texten förstår ni varför. Hon är en av alla människor som trots svåra umbäranden varit med och i det tysta byggt upp det svenska folkhemmet. Det är en historia som förtjänar att berättas.
Alma Desideria Nyman föds 30 september 1914 i Nyborg utanför Kalix. Hon är det sjätte av Alma och Johns totalt åtta barn.
Tre syskon dör redan när de är mycket små. Axel blir tre veckor, Dagny två månader och Emil två år.
Äldsta syskonet Holger, enligt uppgifter en mycket stilig 23-årig ung man, drunknar när han flottar timmer utanför Nyborg 1930.
Rökluften förföljer henne resten av livet
Efter att ha fött barn 1907, 1908, 1909, 1910, 1912, 1914, 1916 och 1917 dör Alma i tbc 1920. Då är min mormor sex år. På grund av smittorisken röker de ut hela huset när de sanerar efteråt.
Röklukten efter det kommer min mormor att minnas resten av livet.
Livet på den lilla jordbruksgården med tre-fyra kor i Nyborg blir givetvis tufft för familjen Nyman. Pappa John kämpar på och tar hand om familjen själv med hjälp av olika pigor. Många vill få honom att gifta om sig men det gör han aldrig.
Min mormor blir sedermera också piga på olika ställen i Kalix-området innan hon i 20-årsåldern flyttar ned till Stockholm.
Där är hon först servitris på en restaurang innan hon blir piga åt en tysk diplomatfamilj som bor på Lidingö.
Hon sköter hushållet, städar, sköter barnen, lagar mat och bakar.
Min mormor är väldigt bra i köket och blir mycket omtyckt i den tyska familjen. Inte minst barnen uppskattar hennes bakverk…
Ensam i storstaden får hon till slut hemlängtan samtidigt som pappa John sitter själv hemma i Nyborg. Hon flyttar hem igen lagom till andra världskrigets utbrott.
Gifter sig med en kvinnokarl
Hon träffar Evert, som under kriget är militärpolis med uppdrag att vakta perrongerna när tågen med tyska soldater passerar genom Norrbotten.
De gifter sig och får två barn, Ann-Mari och Hilding, födda 1941 och 1945. Evert visar sig dock vara en riktig kvinnokarl och redan 1946 skiljer sig min mormor från honom.
Det dröjer dock inte länge innan hon träffar Einar från Överkalix. Han jobbar på ett sågverk där min mormor är kocka. Året därefter, 1947, föds min mamma Kristina.
Einar, min morfar, vill gifta sig med min mormor men av någon anledning jag inte känner till så vill hon inte det.
Så där i slutet på 1940-talet är min mormor ensamstående med tre barn.
”Som ett pensionat hemma hos oss”
Men hon har en enastående talang för matlagning och ett stort hjärta. Ett hjärta som av två anledningar kommer att förändra hennes liv dramatiskt.
Den ena anledningen (som så småningom leder henne rakt in i väggen – den andra anledningen hittar ni längre ned) är att hon gör för mycket och bjuder på för mycket. Både min mamma och hennes syskon berättar hur min mormor ofta ger bort kläder och mat, upplåter mat och husrum till personer som behöver det. Vi får inte glömma bort att vägen till det svenska folkhemmet inte alltid går spikrak där i början på 1950-talet. Ibland får hon ersättning. Men långt ifrån alltid.
– Det var som ett pensionat hemma hos oss, har alla tre syskonen sagt.
Pengar tjänar hon sedan genom att ha lunchservering för tio-tolv gäster i deras lägenhet på Genvägen i Luleå när Örnäset är på väg att ta sin form några år efter andra världskriget.
Sedan jobbar hon på Lindqvists konditori i centrala Luleå innan hon gör smörgåsar hemma som hennes barn sen budar iväg till olika ställen. Till slut öppnar min mormor en lunchservering på Bilkompaniet, inte långt ifrån där Coop Arena ligger i dag.
Jobbar på båt – gör succé
I början på 1950-talet, där vi är nu, inträffar också en händelse som förföljer henne resten av livet. Hon cyklar omkull och bryter fotleden. Den efterföljande operationen misslyckas och hon tvingas steloperera foten. Detta gör att hon haltar och för alltid efter det tvingas gå med käpp.
Ensam med tre barn, en egen lunchservering där hon sliter från tidig morgon till sen kväll och en fot som inte fungerar…det blir för mycket även för henne och i mitten på 1950-talet säljer hon serveringen och börjar som köksa på en av tre bogserbåtar som bland annat drar in malmbåtarna i Luleå Hamn. Hon jobbar på Akilles. De två andra heter Poseidon och Titan. Den sistnämnda sjunker så småningom efter att ha blivit nedisad.
På Akilles förstärks hennes rykte som magiker i köket när båten vid ett tillfälle fastnar i isen och blir fast i flera dagar. Skafferiet är mer eller mindre tomt men min mormor lyckas ordna luncher och middagar så att kaptenen till slut utbrister: Hur lyckas du ordna dessa festmiddagar när det är tomt i kyl och frysar!?
Hon inleder ett förhållande med en sjökapten dessa år och stämmer talesättet ”Vägen till mannens hjärta går genom magen” så hade det inte varit helt osannolikt att det är med nyss nämnde kapten. Men tydligen är det med en annan. Som kör en större båt…
Glädjen när hon vinner 5000 kronor på Penninglotteriet
Men i slutet på 1950-talet orkar min mormor inte längre. Hon går in i väggen. Hon åker ut och in från olika sjukhus och min mamma, som är yngst, får tillbringa några år på barnhem och i olika fosterfamiljer (det är en annan historia)
Till slut, tio år senare, flyttar min mormor till en lägenhet på Vinkelgränd 7 på Örnäset i Luleå.
Detta är ingenting som jag har en aning om när jag föds och sen får lära känna henne, just i den lägenheten.
Det jag vet är att min mamma lämnar mig där några timmar då och då när jag är barn och att, tja, hon är supersnäll. Mormödrar tenderar ofta att vara det.
Jag minns fortfarande bäddsoffan jag får sova i, jag minns badkaret jag tycker är ganska sunkigt, jag minns alla gånger vi spelar plockepinn, alla gånger vi spelar ”Finns i sjön”, alla helt otroliga bakverk hon bjuder på. Jag minns att hon säger att jag ska akta mig för falska profeter.
Jag minns en gång när hon vinner 5 000 kronor på Penninglotteriet. Så glad som hon är då!
Jag vet redan då att jag kommer att sakna henne mycket
De sista sex åren får hon bo i ett nybyggt pensionärsboende i Ersnäs, en by två mil söder om Luleå där jag själv bor då. Ett eget litet hus med tomt och altan med eftermiddags- och kvällssol där hon kan sitta och virka, och tja, det blir många cykelturer för mig till henne då. Vi spelar kort och äter mat och kakor. Det är en mycket fin tid i mitt liv och jag tror att det är det för henne också.
Jag får ha henne i totalt 18 år innan jag väcks en tidig morgon ett par dagar före julafton 1986 och får höra att hon inte finns längre.
Det är det här med hjärtat. Anledning två. Hon äter alldeles för många av sina egna fantastiska bakverk och det är till slut just hjärtat som säger stopp några månader efter hennes 72-årsdag.
Och ni vet själva. När du är 18 år har du ingen riktig koll på livet.
Men redan där och då vet jag att jag kommer att sakna min mormor väldigt mycket.
