Det började i oktober med att filmproducenten Harvey Weinstein anklagades för att i åratal ha trakasserat kvinnliga skådespelare sexuellt. Efter det löpte hashtagen #metoo i det närmaste ”amok” världen över, inte minst här i Sverige. Kvinnors berättelser om kränkningar och övergrepp vällde in, och fortsätter att göra så.
Den ena yrkeskåren efter den andra har skapat sin egen hashtag och lyft på mörka, tunga lock. På många håll har attityden varit att ”det är ju så det är, det är väl inte så farligt?” I en sådan anda krävs mod för att våga höja rösten och säga ifrån, vilket lett till att förövarna fått vara ifred och offren har tigit. Tills nu.
En del berättelser handlar om regelrätta övergrepp, andra om mer subtila saker. Blickar som känns fel, ord och tonlägen som skapar obehag. Unkna strukturer som äntligen kommer upp till ytan.
Men var det bättre förr? Knappast. Fredrika Bremer-förbundet har startat ett metoo-upprop för pensionärer, under hashtagen #intebättreförr. Enligt förbundet har arbetslivet aldrig varit en trygg plats för kvinnor, och många äldre har nu också hört av sig till dem med sina vittnesmål. Bara att få berätta kan vara nog så läkande. Skulden och skammen är ett tungt bagage, och det blir inte nödvändigtvis lättare för att tiden går.
Kraften som kommer fram nu i denna stora jätteprotest är hoppingivande. Som Björn Ulvaeus skriver i Svenska Dagbladet: ”Vi tar nu steget in i den postpatriarkala eran och det finns ingen väg tillbaka. Tänk att man fick vara med om det!”
Vi tycker det är viktigt att inte bara yngre kvinnors berättelser kommer fram. Har du erfarenheter du skulle vilja berätta om i Senioren?
Mejla mig gärna: ulrika.palmcrantz@senioren.se (Du får vara anonym.)
