Var så god och välj: Pest eller Kolera! Det är vad som gäller oss äldre sedan omsorgsboenden tagits ifrån oss.
Socialdemokraterna började och alliansen fortsätter.
Finns det en lag som säger att en äldre, multisjuk person måste ha maximal hemtjänst och maximal hemsjukvård för att få ett omsorgsboende? Då måste avsikten vara att när vi närmar oss vår bortgång ska vi ligga ensamma hemma, övervakade av en kamera.
Bara tanken skapar ångest.
Ingen har informerat oss ädre att det är omöjligt att få en plats på omsorgsboenden! Är det av rädsla för att vi med vetskap om bestämmelserna, skulle komma med en kraftfull motaktion?
Alla vackra ord om värdig vård och värdig död kan vi glömma.
Hur kan Carema få fortsätta?
I och med det fria företagandet, har det trummats om den fantastiska valfriheten. Hur en del av denna fungerar har vi fått helt klart för oss den senaste tiden, även om vi redan tidigare varit medvetna om dålig vård.
Personal som är helt utslagen på grund av indragningar vågar inte säga ifrån. Inte någon nyhet det heller.
Trots det skriver vår äldreminister i en artikel i DN 4 november: ”Den rädsla som Du beskriver den vill vi inte se”.
Ledsen, men det blir nästan ett skämt när man betänker att det var ganska länge sedan första ”Lex-lagen” skapades. Den sköterskan fick beröm för sitt mod. Men vad har i realiteten hänt för att ändra på möjligheten att säga ifrån, utan rädsla för avsked? Har de anställda fått något verkligt skydd? De fruktar fortfarande att bli uppsagda. Eller så säger de upp sig för att de inte orkar med jobbet under de här formerna.
Avslöjandet att höga chefer inom Carema får bonus slår allt! Är ni politiker bara aningslösa eller? Varför ska Carema få fortsätta att driva Koppargården till långt in på 2012? Kunna fortsätta att göra vinster med våra skattepengars hjälp?
Idrottsarenor men inte äldrevård
6 november talade en jurist på TV om att politiker inte kan skriva avtal. På flera olika områden har kostnaderna stigit med 50 %.
Nu byggs det i Stockholm två otroliga skrytbyggen till idrottsarenor. Men äldrevård finns det inte pengar till! Vi äldre vill inte acceptera detta. Blodtrycket stiger med minst 50 % bara vi tänker på det.
Självklart önskar även äldre att barn ska bli bra omhändertagna och få gå i vettiga skolor, men det vore intressant att få veta hur många gånger skolor/barn nämnts i media och hur många gånger äldre och bristen på sjukboenden nämnts, under de senaste två åren.
I DN den 19 oktober skriver Sven-Eric Lidman en läsvärd artikel om friskolor. Där återges ett uttalande av en auktoritet i USA .”Skolor är inte affärer, de är en offentlig tillgång” och ”Marknaden har vinnare och förlorare, det ska inte skolan ha.” Detta gäller i högsta grad även sjukvård och äldrevård.
Mardrömmen är verklighet
När Barbro Westerholm, detta fantastiska undantag i politiken som var en verklighetsnära medmänniska, var ordförande i SPF, skrev hon om ”Drömmen som blev en mardröm”. Då fanns det fortfarande fungerande äldreboenden av olika slag, fast de inte fungerade som de skulle.
När hon kom i riksdagen fick hon uppdraget att utreda Trygghetsboenden. Ett effektivt sätt att tysta hennes kritiska inlägg.
Men jag råkar veta att det inte var utredarnas avsikt att rusta ner serviceboenden. En önskedröm vore att få en ordförande för SPF som jobbade i Barbro Westerholms anda. Hon var den enda som vågade säga ifrån.
Nu är MARdrömmen i alla fall en verklighet!
Omöjligt att få boende
För några veckor sedan hade jag ett samtal med ”Äldre direkt” Peggy Kjellander. Först då blev det helt klart för mig att det är omöjligt att få ett boende. Fick beskedet att man ska ha maximal hemhjälp och maximal hemsjukvård för att få ett sådant. Om vi är multisjuka tas tydligen ingen hänsyn till, ej heller till läkarintyg.
Vad ska en 83-årig anhörig klara?
Min make har vid ganska många tillfällen varit i situationer där det varit livsviktigt att ordna transport till akutsjukhus. Hittills har jag klarat de svåra situationerna, men vid 83 års ålder är det väl begripligt att jag undrar hur länge till jag ska ha den sinnesnärvaro som behövs vid till exempel en stroke eller en hjärtattack?
Jag och Peggy Kjellander talade även om den absolut hopplösa situationen för de anhöriga till svårt dementa. Har sett att man förklarar nedläggningen av omsorgsboenden med att de dementa behöver platser. Men inte ens de får platser!
Många gånger slutar det med att både den demente och den anhörige behöver vård, vilket experter på området beskrivit skrivit så ofta att det borde ”gått in” hos politikerna. Men sanningen är den att i till och med absolut ohållbara situationer där omdömet hos den sjuke helt saknas, får det bli de anhöriga som får ta ansvaret och stötarna! Vem orkar och vill göra det? Vill du?
De ansvariga lyssnar inte
När kunniga läkare och forskare skriver om problemen, lyssnar inte de ansvariga. Varför ägnar jag då 10 timmar åt att få ihop denna skrivelse?
Jo, jag har varit omhändertagande för nära och kära större delen av mitt vuxna liv och bland annat upplevt följande: För några år sedan blev en närstående dement. Han har varit en så oerhört snäll person men med otroliga tragedier inom familjen. Nu fick han helt obegripliga hallucinationer – och som före detta reservare hade han skjutvapen hemma – vilket jag och en granne upplyste såväl sjukvård som hemtjänst om. Inget gjordes förrän han i sitt förvirrade sinne sköt i sitt hem och i trappuppgången. Då kom tre polisbilar och en ambulans. Han blev intagen på psyket på ett sjukhus i tre månader, därefter fick han ett boende. Allt detta är lätt att verifiera.
Fortfarande skriver Stockholms äldreborgarråd Eva Samuelsson och andra om äldreboenden som om det finns tillgång till sådana (i DN helt nyligen). Kanske finns det för dem som för ett antal år sedan sökte och fick platser på omsorgsboenden.
För dyra trygghetsboenden
Nu byggs fungerande servicehus och äldreboenden om till trygghetsboenden, vilket är en enda grym förlust för de sjuka och ensamma. Dessutom kostar en 2-rummare cirka 10 000 kronor i månaden. Tillkommer städhjälp och matkostnader har många pensionärer inte råd, även om de får bostadsbidrag. Dessutom uppger Micasa att byggandet inte fortgår i den omfattning som ursprungligen planerades.
Samtalet med Peggy Kjellander slutade med att hon sade: ”Jag förstår om ni äldre inte tycker att ni behandlas värdigt!”
Heder år henne som både lyssnade och svarade ärligt!
Gun-Britt Lindqvist
