Kolåsen, Jämtland: Vinter i vildmarken

Kolåsens fjällhotell ligger högt beläget med storslagen utsikt i de jämtländska fjällen. Dramatiskt vackra vyer och rogivande tystnad på hotellet gör att de som en gång kommit hit gärna återvänder

Vägen från Järpen till Kolåsen är cirka åtta mil lång och följer den långsträckta Kallsjön. Efter tågresan från Stockholm tar vi landsvägsbuss vidare norrut. Hela landskapet är inbäddat i kritvit snö. På andra sidan isen reser sig de väldiga Skäckerfjällen med sina många toppar. Bussen passerar små byar som består av ett par hus; Bratteggen, Back, Grötom och Bäljom. Värdinnan från Kolåsens Fjällhotell kommer och hämtar oss i bil i vid Kallsedets camping och närlivs, vilket är helt nödvändigt. Längre än hit går inte Länstrafikens linje 552.
– Vi är väldigt glada att affären finns eftersom de har bensinpump också, säger Anna  när vi lastar in skidor och ryggsäckar.
Sista milen utmed sjön kommer fjällen ännu närmare inpå. Det känns bra. Det är dem vi kommit hit för. Förväntningar finns på dagsturer ovanför trädgränsen, lunchraster i soliga snöfåtöljer och frisk fjälluft.
Björnen 2 heter vår enkla stuga som innehåller vad man behöver; två sovrum och ett allrum med kök. Ingen tv… Efter en pastamiddag och ett glas rött spelar vi lite Trivial Pursuit. Tystnaden är total. Sängen lockar tidigt.

Kolåsens Fjällhotell, som är från 1936, ligger högst upp i byn med utsikt både åt Åreskutan och över Skäckerfjällens toppar. Ägarparet Micke och Anna tog över 2003, får vi veta när vi tar en gemensam förmiddagsfika i sällskapsrummet. Men att driva ett fjällhotell var ingen gammal dröm.
Micke var kock i Stockholm men brukade jaga vilt i markerna runt Kolåsen, där Annas föräldrar hade fritidshus. När han i samband med en jakt fick höra att Kolåsens fjällhotell var till salu ringde han direkt hem till Stockholm och frågade Anna om de inte skulle slå till.
– Hon sa ja på telefon utan att ha sett det! berättar han.  Ett lyckat spontanbeslut tycker de bägge, med facit i hand.
De hade ingen som helst tidigare erfarenhet av att driva hotell. Men det kompenserade de med entusiasm och en stark lust att göra något nytt i livet.
– Vi tänkte i alla fall ge det två år, säger Anna.

Turåkning i tystnaden
Vi kommer en torsdag i slutet på mars och ännu har inte de inbokade helggästerna kommit, bland annat ett större STF-gäng från Härnösand. Det är sol från klarblå himmel och ett par minusgrader. För två dagar sedan föll ett par decimeter nysnö och Micke har kört upp de två markerade »hotellspåren«. Vi väljer den kortare 7-kilometersslingan som börjar vid hästhagen och inledningsvis går norrut i härligt kuperad terräng med två sköna utförslöpor ner mot en myr. Vi delar på en apelsin och konstaterar att vi inte mött en enda människa. Det är en stark kontrast till närbelägna skidmetropolen Åre!

Vacker och orörd fjällnatur
De första gästerna, när Mikael och Anna tagit över, var Svenska Fjällklubben. De kom hit för att de gillade hotellets ensliga läge och den orörda naturen i Skäckerfjällen. Några gamla stamgäster kom också tillbaka och så smått började det nya värdparet få kläm på hur de skulle göra.
För att få det hela att gå ihop insåg de snabbt att det gällde att klara så mycket som möjligt själva. Micke fick inte bara laga maten utan också vara snickare och rörmokare, underhålla vandringslederna och dra skidspåren. Anna, som var bildlärarinna, fick ta hand om resten; den varsamma renoveringen av hotellet, receptionen, alla inköp, bokföringen och sköta serveringen i restaurangen.
– Vi är stolta över att vi hållit ut och att vi har lyft fjällhotellet och fått folk att fortsätta att komma upp hit. Bäst av allt är att vi har fått leva tio år med våra barn och hästar i den här dramatiskt vackra fjällnaturen och följa dess växlingar. Barnen har fått en stark känsla för platsen. Och våra grannar, Algot och Stina, är överlyckliga att det blev nytt liv i bygden.

Sjöar för fiske
I stugan bredvid oss bor ett äldre par som tillhör Kolåsens trogna skara stamgäster. Ulla och Bo-Gunnar Reit från Gävle har kommit hit varje vårvinter i tjugo år.
– Vi tycker att Kolåsen är unikt för att det finns gott om pimpelisar, och sjöarna ligger mycket nära fjällhotellet. På de flesta andra ställen måste man åka långa sträckor innan man kan börja pimpla, säger Bo-Gunnar på väg ner till isen.
När de efter en stund borrat upp varsitt hål är det dags att börja. De använder vanlig tung lyspilk med två krokar som de agnar med levande maggot. Pilken får sjunka ner till botten, sedan rycker man upp den stegvis.
– Det gäller att känna om draget snuddar vid någon röding. Har man riktig tur hugger den efter maggoten och kan fastna på kroken om man gör ett hastigt ryck vid rätt ögonblick, säger Ulla som sitter bekvämt i en campingstol med näsan mot solen.
De kom till isen vid niotiden på morgonen, och halv elva får Ulla upp sin första röding. Den är tillräckligt stor för att kunna behållas och nu vet våra nyblivna pimpelvänner att rödingarna finns därnere och att det kan bli fler. De tänker hålla på fram till tretiden. När det är bra väder är ett sextimmarspass det normala. De njuter i fulla drag. Det är tyst, luften är ren, sikten klar bort över de väldiga topparna i Skäckerfjällen. Ingenting stör. Vårvintersemester när den är som bäst. Om ett tag är det dags för medhavd lunch. Middagen har de tänkt inta i Fjällhotellets matsal.

After Ski
På sena eftermiddagen är bastun varm och jag får sällskap av ett par av STFarna, som kom till lunch. Jag snackar lite med Dan Gerell som berättar att han varit här en gång tidigare när barnen var små för tjugo år sedan. Det är sig väldigt likt tycker han. Vi smuttar på jämtländsk öl och han berättar att de är ett tjugotal från turistföreningen i Härnösand som åkt hit för att umgås och åka skidor. Imorgon ska de på tur upp i Skäckerfjällen som inleds med skotertolkning över isen och vidare upp genom granskogen på andra sidan till kalfjället.

Nostalgisk inredning
Baren och sällskapsrummet bredvid matsalen har en inredning som borde k-märkas. Soffgrupper i 60-talsstil med olivgrönt tyg, vräkiga skinnfåtöljer och en gammal skylt från ångbåten Liten som trafikerat Kallsjön. Än idag går det för övrigt ångbåtstrafik här.  Anna går runt och bjuder in till middag. Både STF-gänget och våra pimpelvänner är här. Det blir rensteksmousse med syltade lingon och tunnbröd till förrätt och färsk röding med sparris och hollandaisesås till varmrätt. Allt är tillagat på lokala produkter och kanske är det därför det smakar extra gott.

Även matsalen har en nostalgisk inredningsstil som väl närmast kan kallas 70-tal med knallorange gardiner från Pelle Väfvare och furumöbler. En trappa upp finns även »Tillsammansrummet«, döpt av Anna och Micke för sina »furuterrorfåtöljer« med klädsel i de tidstypiska färgerna orange och mörkbrunt. Vid trappan upp till övervåningens tolv hotellrum har Anna hängt upp en del historiska dokument från Kolåsen, bland annat ett foto förställande Winston Churchill som semestrade här som ung. Alla hotellrummen är individuellt inredda av Anna: det vinröda Churchillrummet med reproduktioner av två av hans målningar, femtiotalsrummet med sina tidstypiska tapeter och Egnérska rummet till de första ägarnas ära med gamla träskidor, ledkors och en autentisk bäddsoffa.

Milsvid utsikt på kalfjället
Även på söndagmorgonen skiner solen och Monika fotograferar skotertolkarnas avfärd medan jag ensam skidar över sjön och upp längs spåret mot Gråsjön och vidare norrut längs de kala fjällsluttningarna. Jag vill verkligen åka skidor på kalfjället med milsvid utsikt. Skäckerfjällen består av en rad toppar; Storfjället, Lill-Anjeskutan, Makkentjakke, Socker-toppen, Opmotstjakke, Lågsjöskutan – alla på över 1000 meter över havet. Eftersom jag är ensam tar jag inga onödiga risker utan följer STF-gruppens nygjorda spår. Lunchmackor och kaffe tar jag på en nedfallen stam i en fjällbjörksdunge, helt i lä. Bättre kan man inte ha det.  Plockar fram min reselektyr Korparna av Tomas Blannerhed om den förlorade svenska landsbygden.
Det blir en meditativ tur som när jag kommer tillbaka till Kolåsen på eftermiddagen visar sig ha varit 15 kilometer lång.

Turåkare från Norge
Vid middagstid kommer ett norskt pensionärsgäng som ställt bilen vid i Vaeren nära Riksgränsen och därifrån skidat hela vägen till Kolåsen via Ruts-dalen, en sträcka på drygt 35 kilometer.
– Det var fantastiskt fint före i strålande sol och minusgrader, berättar Sverre som är gruppens ledare. Och när vi passerat fjället Steuker med sina 1229 meter över havet började det gå sakta utför. Vi gillar Skäckerfjällen. Här är man så gott som ensam. Man störs inte av skotrar, och snön och hela naturen är orörd och oexploaterad. Men nu ska det bli skönt med bastu och en god middag! säger Sverre Kristoffersen som liksom de andra i gruppen är från Levanger.

Nästa dag träffar vi dem igen utanför stugan. Nu ska de åka tillbaka till Norge, men inte samma väg utan följa den rösade leden mot Anjan, runda Anjeskutan och efter Sågvallens fäbodar komma tillbaka till bilparkeringen efter en cirka tre mil lång tur. Det är inte utan att man blir imponerad av deras prestation. De flesta svenskar som går på tur i Jämtlandsfjällen med stor ryggsäck innehållande mat, ombyte och säkerhetsutrustning går inte längre än två mil per dag. Den här norska gruppen hade också full utrustning och stabila turskidor. Kanske var alla sex rejält vältränade. Olav hade cyklat Vätternrundan, berättade han vid middagen igår, det kan vara en fingervisning.  Att kunna åka över sex mil i orörd fjällterräng på två dagar är något jag gärna själv skulle vilja uppleva. Men då måste det ske på vårvintern, med goda solchanser, lite vind och långa dagar.

Det har blivit dags att säga farväl till Kolåsen för den här gången. I bilen ner till Kallsedet berättar Micke vad han tycker är det allra bästa med den här delen av Jämtland.
– Tystnaden. Den finns här, och vi önskar att det kommer fler gäster hit som får uppleva den. En nyanländ storstadsbo märker snabbt att adrenalinnivån sjunker och axlarna sänks. Lägg därtill bra motion, god mat och vackra vyer och man förstår varför våra gäster vill återvända.

Text Göran Willis

Kommentera