Vandra i solen på Mallorca

Sóller är ett mekka för alla som vill vandra i bergen på Mallorca. Hit till kusten i nordväst kommer tyska, engelska, franska och skandinaviska vandrare; de flesta lite äldre. Följ med oss på en tur!

Man tar sig enkelt till Sóller från Palma med tåg, buss eller bil. Vi kommer direkt från flygplatsen med taxi och har ordnat inkvartering nära torget mitt i den charmiga lilla staden. Här driver Birgitta Kjellner, en pigg pensionär från Västergötland och sonen Anders Sjöstedt sitt lägenhetshotell.»Mama Sóller« blir vårt basläger när vi ska utforska de olika vandringslederna i Tramuntana, Mallorcas stora bergskedja med många toppar på över 1 000 meter.

På lördagar är det marknad i Sóller. Vi är tidigt ute och handlar matsäck inför vår första heldagsvandring: mandlar, apelsiner, pajer med sobrassadakorv, en bit manchegaost och de typiskt mallorcinska ensaimadabullarna. Allt packas ner i ryggsäckarna där vi redan har kaffe och vatten.
Vid järnvägsstationen tar vi en taxi upp mot bergen. Vitsen med det är att vi får gå söderut mot solen och slipper en brant vandring uppför. Den totalt 10 mil långa leden genom Tramuntanamassivet är mycket väl skyltad så vi är inte oroliga för att gå vilse.

Vi fäller ut våra teleskopstavar och vandrar iväg längs den konstgjorda Cubersjön som är en av öns vattenreservoarer. Till en början är vandringen lätt. Efter en halvtimme blir det rast i lä under ett olivträd. Från rastplatsen ser vi den väg vi vandrat längs sjön och de höga topparna norrut i Tramuntanamassivet.
Landskapet har en karg skönhet som påminner om Provence eller Fårö. Färgskala är grågrön. Längs leden, som nu stadigt går uppåt, blommar rosmarin, salvia och ljung.

Nu ser vi toppen Puig de l’Ofre på 1091 meter över havet som vi ska försöka bestiga. Vi får sällskap av ett tjugotal vandrare, bland annat svenskarna Lars och Niklas, nyblivna Sóllerbor. Stigningen börjar direkt och vi måste justera längden på våra teleskopstavar. Plötsligt är det mycket jobbigare. Vi flåsar och kämpar på. Drar mig till minnes några rader om bergsbestigning av kultboksförfattaren Robert M Pirsig: »Berg bör bestigas med minsta möjliga ansträngning och utan starka önskemål. Känner ni er rastlös, så öka farten. Blir ni andfådd – tag det lugnare.«

Nu går vi inte på någon led utan följer bara olika upptrampade stigar. Det är mindre ansträngande att gå i sicksack, ungefär som ett slalomåk.

På toppen är det sol och bra sikt men vi ser hotfulla dimmoln i närheten. Alcudiabukten, välkänd för svenska charterturister, syns i öster. Framför oss, ligger den vidsträckta Orientdalen och Mallorcas tredje största stad Inca. Man ser över halva Mallorca häruppifrån.

Från rastplatsen vid Coll de l’Ofre ser vi den väg vi vandrat längs sjön och de höga topparna i Tramuntana. En har vi just bestigit! Jag sätter på skavsårsplåster innan vi är redo att fortsätta.
Nu går det nerför i en djup ravin och det är lättare, fast inte för tårna. Bäst metod är att gå upprätt och på hela foten. Dessutom ska man åter förlänga stavarna. Det gäller att tillämpa rätt teknik.

Vi fortsätter längs den uråldriga pilgrimsleden mellan klostret i Lluc och Sóller. Den två meter breda stigen stensattes för flera hundra år sedan. Den slingrar sig neråt i serpentiner med stup på ena sidan. Men trots att jag har anlag för svindel går det bra. Lite längre ner byter landskapet skepnad och domineras av stenterrasser med olivträd. Ingenting vi ser påminner om vår tid.

När landskapet öppnar sig efter en dryg timmes vandring ser vi kyrkan i Biniaraix och längre bort hamnbassängen i Port de Sóller. Ännu har vi lite kvar innan vi kan ta en sista rast på bodegan vid torget i Biniaraix.

Inne på caféet eldar ägaren i kaminen och serverar kall öl och potatischips. Rummet är hemtrevligt gammaldags med marmorerade väggar och en gulmålad bardisk gjord av olivträd. Två äldre bybor spelar ett parti Domino. Det är lugnt och tyst. Vi hade gärna stannat kvar en stund men »Mama Sóller« lockar och vi avverkar den sista biten.

Det är nu det är skönt att ha ett eget boende med kök där man kan rå sig själv. Vi lagar en middag på lokala råvaror: av lammkotletter kryddade med rosmarin från vandringen, ratatouille och gott Crianzavin från öns bästa vinproducent Macia Batle. Vi somnar tidigt utan behov av vare sig kvällspromenad eller sällskapsspel.

Dagen därpå är vi stela och tar det väldigt lugnt. Framåt lunch går vi i sakta mak de tre kilometrarna ner till Port de Sóller. Så här off-season är de enda turisterna här vandrare. Härfrån utgår också många vandringsleder både mot Deià och Fornalutx.

I Fornalutx träffar vi guiden Fredrik Cederlund och några svenska seniorvandrare. Fredrik gör skräddarsydda vandringar på Mallorca för små och stora grupper. De flesta är mellan 55 och 70 år.
– När jag började fanns nästan ingen hjälp för vandrare och lederna var i dåligt skick. Jag kände att jag kanske kunde bidra med något. Under vandringarna berättar jag om natur och kultur men även episoder ur Mallorcas långa historia. Visste ni att det bodde människor här för 150 000 år sedan! Sedan dess har fenicier, greker, araber och vikingar varit här.

Med Fredrik i täten går vi en halvtimme uppåt till utsiktsterrassen Mirador de ses Barques. Efter ett glas juice fortsätter vi vandringen rakt ner mot dalen och därefter upp på andra sidan och leden söderut. På sena eftermiddagen kommer vi fram till Son Mico. Vi beställer cafè con leche och fransk äppeltårta, en sådan som har tunn botten och täcks av skivade äpplen med florsocker. Helt ljuvlig.

Nu återstår bara en behaglig vandring tillbaka mot Sóller med den dalande solen i nacken. Redan efter en knapp vecka här förstår man varför folk flyttar hit. När vädret är som sämst i februari är det runt 15 grader i skuggan och mandelträden är i full blom.
Upplivade av starka naturupplevelser och med resväskan fylld av lokala specialiteter återvänder vi till Sverige med en tanke i sinnet. Att åka tillbaka!

Text: Göran Willis
Foto: Monika Franzon

Kommentera