Lyxig fjällvandring i Ramundberget

Vandra på dagen i vacker fjällmiljö och lyxa sen på hotellet som serverar läckerheter som björnfärsbiffar och hjortron. Göran Willis berättar om lustfyllda dagar i Ramundberget.

I lokalradions trafiknytt säger de att det inte finns något att rapportera. Det gäller hela Härjedalen. Märkligt att höra för en stockholmare. Det är lugnt även i Fjällgårdens frukostmatsal. En brasa sprakar i den stora öppna spisen.
Ett trettiotal gäster, minst hälften sportiga pensionärer, väljer och vrakar bland läckerheterna på buffén. Havregrynsgröt, fjällfil, goda pålägg och nybakad fralla från Funäsdalsbagaren. Som avslutning hämtar vi lunchpåse och fylld termos. Dagarna ägnas åt vandringar. Vi skiljer oss inte mycket från 1800-talets luftgäster.

Det är mitt första besök i Ramundberget, eller Ramis som stammisarna säger. Jag får hjälp av Sara i receptionen med tips om vart jag ska vandra. Hon föreslår turen till Djupdalsvallens våffelstuga.
Leden går först brant uppför, så brant att det behövs trappor i början. På sluttningarna på bägge sidor om den smala slingrande stigen växer björkar.

Något svettig kommer jag upp på kanten till höjdplatån. Nu ser jag hela den långsträckta dalgången nedanför med bilvägen och Fjällgården.
Terrängen är ganska lättgången nu. Vid Gruvstugan tar jag en första fikapaus. Här finns det ett tak att stå under, vilket är skönt en regning dag som denna. Läser på en skylt att de gamla gruvorna, som man ser tydliga rester av, var i drift fram till 1800-talet.
Stigen går vidare ut på en långsträckt myr. Färgskalan går i brunt och orange. Det doftar pors. Tystnaden är total. Ser inte ett djur och ingen vandrare. Efter sex kilometer når jag det gula huset vid Djupdalens Fäbodvall.
– Vi har inte el så du får kokkaffe som vi gör på vedspisen, men det brukar vara populärt, speciellt hos den äldre generationen, säger Marianne Hjort. Och våfflorna gräddar vi på gasol och vårt 65-åriga recept är en hemlighet, berättar hon.

Marianne är mycket djurintresserad och föder upp Black Anguskor på den närbelägna fäboden Hågnvallen. Hon berättar att man kan se mycket vilt här i fjällen, både ren, älg, bäver, örn och ripa.
Efter denna välbehövliga rast är det dags att vandra vidare. Stigen ringlar sig fram och ibland är det spångat. Vid Glimtjärn möter jag dagens två första vandrare. Det är Marianne och Leif Nilsson från Heby. De är mer i fjällen nu på äldre dar och tycker att det har sin tjusning att se hur vinterns skidterräng ser ut »off season«. Marianne är extra nöjd med att hennes nyinköpta vandringskläder håller tätt i regnet.
Framme vid Gruvstugan passar jag på att rasta i ett gammalt härbre. Mina gummerade militärkängor har börjat skava under plösen och jag har garderat med ett par lätta joggingskor i ryggsäcken. Nu åker de på och känns befriande. Skavsår ska man försöka undvika. Sista biten är rejält brant det är bara roligt att skutta nedför som en bergsget.
Två timmar senare ligger jag på massagebritsen bredvid poolen.
En rejäl helkroppsmassage är precis vad mina muskler längtar efter.
Vid middagen är det tätt mellan borden och eftersom jag sitter ensam kan jag inte göra något annat än lyssna på de andra gästernas samtal. Ett äkta par i sjuttioårsåldern från Sydsverige är ute i 14 dagar och vandrar. De berättar för sina bordsgrannar att Ramundberget och Grövelsjön är deras två favoriter.
De har just fått in förrätten och beundrar pilgrimsmusslans bädd av morotspuré och löjrom. Björnsfärsbiffar och italienskt rödvin följs av glass med varma hjortron och en stark känsla av välbefinnande.

Efter middagen är det föredrag nere i Brasrummet. Det är morgondagens turledare, Anders Robertsson, som till egna bilder ska berätta om djur, natur och vandringsleder i närområdet.
En av de första saker jag lär mig är att det höga, profilskarpa fjället Mittåkläppen lite skämtsamt kallas för Härjedalens Matterhorn. Den ligger inte så långt från dagens våffelstuga. Han visar på ett antal av de färgstarka, men miniatyrsmå fjällblommor som växer här, till exempel lappljung och ormrot.
Lägger mig tidigt och läser i den snygga nostalgiboken om Ramundberget. Det var Agaton och Brita Norberg som öppnade för turister här redan 1936.
Det hela började med att några ungdomar från Akademiska Fjällklubben hade tillbringat påsken i trakten. När de hade fått smaka Britas våfflor och kokkaffe bestämde de sig för att komma tillbaka till Ramundberget  nästa påsk. Agaton köpte tio tursitssängar på krita och hans fru sydde madrasser av mjölsäckar som hon stoppade med renhår och pappersklipp.
Jag sover tungt på betydligt mjukare underlag än de första turisterna fick nöja sig med och vaknar upp till en vacker höstdag.

Jag har anmält mig till dagens vandring och strax efter nio väntar jag och fyra pigga pensionärer utanför hotellentrén. Anders berättar hur han lagt upp turen.
– Jo, vi ska vandra i lugn takt över Lillåsvalen som är en del av själva Ramundberget. Vi kommer att rasta på högsta punkten ovanför Kvarnbäckstjärn med fin utsikt. Sedan fortsätter vi västerut på hög höjd för att komma tillbaka i en båge via en av vinternedfarterna och den spektakulära restaurangen Tusen som heter så för att den ligger på tusen meters höjd över havet.
De fyra andra – Ingrid, Monica, Eva och Gunnar – är riktiga Ramisveteraner och träffades här av en slump för över trettio år sedan och har sedan dess återsetts varje år på Fjällgården. Eftersom de är fjällveteraner har de en mycket bra utrustning. Monica går i stabila stövlar, vi andra har vandringskängor. Ingrid och Monica använder stavar.

Vi kommer fram till liften som vi tar från 720 metersnivån upp till lite över tusen meter över havet. Vi ska först gå söderut i riktning mot Valles fjällhotell. Anders berättar att sommaren var otroligt regning. Mellan juni och september har regnmätaren bara varit tom i sju dagar.
– Och ändå har det faktiskt gått bra att vandra hela tiden. Det gäller bara att ha rätt kläder. Men september är alltid bäst. Inga mygg och hyfsat torra stigar.
Efter en halvtimmes promenad i behagligt tempo möter vi två andra vandrare. Det är Marianne och Leif som jag känner igen från min egen tur dagen innan.
Vi kommer till en rösad led som går till Klinken 6 kilometer bort. Det har blivit dags för rast och alla tar fram hotellets lunchpåsar och njuter av kaffe och goda mackor. Vi se ner över Ösjöndalen. Resten av eftermiddagen blir vandringen lättare eftersom vi ska neråt.
Vid restaurang Tusen har Anders ordnat så vi får komma in och beskåda detta arkitektoniska mästerverk, som ännu bara är öppet vintertid. Utifrån ser det ut som en modernistisk kåta. Invändigt är väggarna tapetserade med ljus björknäver. Helt sagolikt!
Väl nere på Fjällgårdens uteservering svalkar vi oss med en öl och summerar intrycken. Vi är ense om att höstvandring i fjällen är skönt och inte extremt ansträngande. Ett par bra vandringkängor och stav underlättar.
Viktigast av allt är att ha bra sällskap. Och det har vi haft och avslutar med att ge Anders en varm applåd för eminent guidning.  De fyras gäng skingras snart men om ett år är de tillbaka igen. De är de rörande överens om.

 Text  Göran Willis

Kommentera