Upplev England till fots

I England finns det gott om vandringsleder, public footpaths, som går genom genuina byar och böljande landskap. Seniorens utsände har provat The Cotswold Way, en 160 km lång led. Matsäck behöver man inte tänka på, det finns gott om pubar längs vägen.

Vi kommer med tåg till Bath efter en resa på en dryg timme från London. Redan vid stationen i den gamla kurorten känns det att vi kommit till en kulturstad. Pierrepoint Street utanför stationen går upp mot Gamla Stan och vårt förbokade Abbey Hotell.
På hotellet blir vi tipsade om att besöka The Salamander, en av stans bästa pubar. Vi går dit, och passerar på vägen The Roman Bath museum, med magnifika källarbassänger som byggdes redan 70 e Kr av romarna. Badanläggningarna har nyligen renoverats och öppnats för allmänheten, och museet är nu det mest besökta i hela södra England.
De flesta husen i centrum är rejält gamla och byggda i kalksten, vilket bidrar till den genuina atmosfären. Puben är lätt att hitta och vi provar varsin lokal öl och en rejäl portion husmanskost, bangers and mash, vilket just här innebär Cumberlandkorv, coleslaw-sallad och riktigt potatismos.
Eftersom vi ska börja vår vandring följande dag, går vi och lägger oss tidigt.
Frukosten är på brittiskt vis riklig, och serveras redan klockan sju. En dryg timme senare sitter vi på tåget norrut till Dursley. Vår ambition är att vandra valda bitar av den 160 kilometer långa vandringsleden The Cotswold Way.

 Min fru och jag har längtat efter att få gå den här världsberömda leden.

Framme i den lilla byn möts vi av Amanda, Karen och Chris, som är volontärer från Dursley Welcome Walkers, en ideell organisation för guider som helt gratis leder vandringar i trakten. Syftet är att öka intresset för att vandra och locka hit fler turister.
Ute på leden tar Chris täten. Han föreslår en längre slinga som börjar och slutar i Dursley. Det bär av uppåt i ett öppet landskap. På vår ena sida passerar vi Stinch-combes golfbana, på andra sidan sluttar det brant nedåt. Leden är väl utmärkt med träpelare som står utplacerade med jämna mellanrum. När vi kommer upp på bergsryggen är sikten vidsträckt. På andra sidan floden Severn, långt därnere, ser man topparna på de högsta bergen i Wales.

Vid en drickapaus träffar vi pensionärerna Laura och Dough från Kanada, som ska gå hela leden på åtta dagar.
–Min fru och jag har längtat efter att få gå den här världsberömda leden. Allt har fungerat bra och vi får bagaget transporterat vidare varje dag, säger Dough, innan de ger sig iväg för att hinna fram till hotellet i god tid för att byta om till middagen.
På The Cotswold Way behöver man aldrig tänka på matsäck – pubar finns i varje by. När vi vandrat fyra timmar är vi tillbaka i Dursley för att luncha på mysiga The Old Spot. Dit har också Esther och Meryam från Holland hittat. De är mycket nöjda med sin vandring mot Bath.
– Det bästa är den vackra utsikten och alla trevliga människor man träffar. Och det är lätt att hitta – fast en gång gick vi ändå vilse. Då var det bara att vända.

Det var saxarna som började bygga

Tågresan vidare till Cheltenham tar bara en halvtimme. Där finns det ingen passande buss till dagens slutmål i Winchcombe, så det får bli taxi. Det vanliga är att vandringsleden går rakt igenom byarna. Därför kan vi övernatta på ett B&B precis utmed The Cotswold Way, i ett korsvirkeshus från 1400-talet. I det vackra eftermiddagsljuset går vi ut ur byn och följer leden ett par kilometer, njuter av det lantliga lugnet; inga motorvägar, ingen järnväg, inga industrier. Bara betande får. Suset i boklöven blandas med den spröda klangen från bykyrkan.

Robert Talbot från Winchcombe Welcome Walkers plockar upp oss med bil morgonen därpå. Han ska guida oss under dagen. Först går vi runt i byn och får höra att det var saxarna som började bygga den på 800-talet. De gamla kalkstenshus vi ser främst är från 15- och 1600-talet. Det här är ingen by som utländska turister upptäckt.
– Som ni ser finns det fortfarande järnaffär, slakteri, bageri och skomakare, men bara ett snabbköp, säger Robert.

Area of Outstanding Beauty

Vi kommer ut på leden bortanför kyrkan. Robert tar en genväg rakt över ett nyplöjt fält, något man nog inte skulle gjort i Sverige, trots vår allemansrätt. Den har ingen motsvarighet i Storbritannien, däremot genomkorsas landet av public footpaths, vandringsstigar som funnits sedan urminnes tider och som ibland knappt kan skönjas. Av hävd är dessa stigar tillåtna att beträdas av alla, även om de ibland går över gårdsplaner och nyplöjda åkrar. Det enda kravet är att vandraren strikt håller sig till själva stigen.
Chris pekar på Sudley Castle från Tudortiden som skymtar bland stora bokar. Slottets historia går 1000 år tillbaka tiden och det går att besöka det.

Efter åkern går leden ganska brant uppåt. När vi äntligen kommer upp väntar en belöning: en femtio meter lång stenkammargrav byggd 3800 år f Kr. Chris pekar på den falska ingången avsedd att lura plundrare. Den gräsklädda graven är helt intakt och det känns märkligt att det fanns folk på just denna plats för nästan 6 000 år sedan. Det ovanliga namnet Belas Knap lär betyda vacker utsikt från bergstopp. Och det stämmer även i dag. Man ser långt mot Cleeve Common, bergen längst bort mot södra horisonten. Här och var i Storbritannien utser man ”Area of Outstanding Beauty” och hela The Cotswolds är ett sådant område.

Grenar i klar Monte Pyton-stil

I byn Chipping Campden blir det sen lunch på Noel Arms. Puben ligger vid den vackra huvudgatan med sina kalkstenshus. Robert visar ledstolpen och den stora, runda metallskivan som markerar starten – eller målet – för The Cotswold Way. Allt beror på om man startar här eller i Bath 160 kilometer söderut.
Eftermiddagen ägnar vi åt att gå leden upp till Dover´s Hill ovanför byn.
– Här på sluttningarna sitter publiken när de årliga ”Olimpic Games” utspelar sig på gräsplanen nedanför. Det började redan 1612 och var då mest seriös friidrott, även om fäktning med svärd också ingick, berättar Robert.

Idag är spelen en stor folkfest där den högljudda publiken följer grenar i klar Monte Pyton-stil: piano smashing (slå sönder piano), dwile flonkin (kasta rovor i huvudet på motståndarna), gymkhana (rodeo) och morris dancing (en sorts stepdans i vita kläder).
Det blir bil till resans sista övernattning i Mickelton. Robert kör genom byn Stanton, allmänt ansedd som en av Cotswolds finaste. Det är lätt att förstå varför. De honungsgula husen ser riktigt gamla ut. Det finns en pub, en B&B och en cricketplan där bruna kossor betar. Det är allt. Stämningen är mycket idyllisk.

Ett framgångsrikt koncept

I Mickelton kommer Jill Coombe ut och möter oss vid Three Ways House. Hotellet ligger mitt i byn vid ett minitorg. Hon och hennes man Simon tog över för tjugo år sedan och de har byggt vidare på ett framgångsrikt koncept. De har specialinredda temarum, jag ska bo i chokladrummet. Vi går husesyn i det stora huset från 1871. Här skulle man gärna tillbringa ett par dygn vilken tid på året som helst. Till middagen får vi höra mer om deras puddingstävling.
– Det var förra ägarens idé. Tanken var att se till att den klassiska engelska efterrättspuddingen inte föll i glömska. 1985 startades – mycket som en gimmick för hotellet – The Pudding Club, som också varumärkesskyddades. Klubben är öppen varje fredag och för att göra en lång historia kort så avslutas kvällen med att alla deltagarna äter sju olika puddingar med vaniljsås. Därefter utses kvällens vinnarpudding och alla står upp och slår med skedarna i långborden.

Nu har vi själva kommit till desserten och jag avnjuter en rejäl portion Syrup Sponge Pudding med vaniljsås. Den liknar gammaldags sockerkaka indränkt i sirap. De bedyrar att portionerna på klubbkvällarna är väsentligt mindre. Skönt att höra! Det kommer folk från hela världen och man anar en likhet med charterresornas grisfester. Folkligt, festligt och fullsatt.
– På lördagen erbjuder vi ledarledda vandringar och populärast är en heldag på The Cotswold Way. Det kan vara bra att komma ut och röra på sig efter utsvävningarna, säger Jill och skrattar.
Solen värmer skönt när vi nästa dag står på perrongen i Moreton-in-Marsh och väntar på Londontåget. Vi är mer än nöjda med våra vandringsdagar. Nästa gång vill jag gå hela sträckan. Av vandrare vi mött, de flesta äldre, har vi hört att det tar 10 dagar och att det är bra att boka B&B i förväg.

Text: Göran Willis
Foto: Monica Franzon

Kommentera