Skida i Edsåsdalen

Vad ska man välja och vart ska man åka? Göran Willis och dottern Erika tog tåget till Edsåsdalen nära Åre för att prata med rutinerade fjällrävar och bybor om skidåkning som skön motion.

Efter frukost på Köjagården stoppar vi ner mackor, termos och Edsåsdalens spårkarta i ryggsäcken. Solen skiner och de spårade lederna lockar. Vallningsfria fjällskidor fungerar utmärkt i spåren.

 

Edsåsdalen bjuder på tystnad
Hotellchefen Ola Bergqvist har rekommenderat oss att åka den 19 kilometer långa Älgbergsrundan. Väderprognosen varnar visserligen för hård vind på kalfjället men till en början går spåret i skogen där det är ganska läskyddat. Skulle det blåsa för mycket högre upp märker vi det och vänder i så fall.
Vi stannar till och delar på en apelsin och njuter av tystnaden. I fjällen hejar man på alla man stöter på i spåret och ofta byter man också några ord. Ett äldre par med hund berättar att det är ”jättevackert däruppe på fjället men ni får hålla i hatten” och önskar oss fortsatt god tur.
Naturens krafter pressar på när vi passerat trädgränsen men det är inte rak motvind och vi slipper vända. Istället knyter vi till våra anorakhuvor och stretar på. Det är ofta blåsigt på kalfjället, det får man vara beredd på. Lössnö yr över markytan, men sikten är god och vi har inga som helst problem att se de röda ledkryssen.

 

Bra spår och sidenmjuk snö
Den första rasten tar vi inne i Lillvalskåtan. Jag tänder en liten brasa i kaminen. Det är skönt att sitta och vila en stund, äta en bit och få ny energi. De sista kilometrarna har varit jobbiga men det är skönt att konstatera att vi klarade uppförsbacken och den hårda vinden. Nu är vi uppe på en fjällplatå och efter rasten blir allt lättare.
Vi åker vidare i flack terräng med vinden i ryggen. Det blir som att åka med en liten stödmotor. Nu är det riktigt roligt att åka skidor. Snön är sidenmjuk, spåret bra och glidet fantastiskt. Häruppe på fjällplatån ser man alla toppar i trakten; Grofjället, Lillvalen, Åreskutan, Välliste och Renfjället.

 

 

Preparerade skidspår genom vyerna
Det är detta som är unikt med Edsåsdalen, att man kommer upp på fjället och får utsikten samtidigt som spåren är preparerade. Vid Lilla Offsjön är det hyfsad lä bakom en fiskebod och det är dags för en andra rast med näsan mot solen.
Härifrån är det nerför hela vägen till Hotell Köjagården. Förmiddagens uppförsåkning får vi valuta för nu. Det som då tog två timmar avverkas nu på en knapp halvtimme.

 

Skidåkning blir en last
Hemma i herrbastun träffar jag Bertil Gunnarsson och Bengt Pettersson, två spänstiga pensionärer från Småland. Dom tyckte att det blåste för mycket på fjället och har kört ”Milen”, ett spår som går i lagom kuperad skogsterräng. Bertil har varit en vecka om året i fjällen i hela sitt vuxna liv.
– Skidåkning i fjällen blir snabbt ett behov, nästan som en last, säger han och skrattar.
Sedan många år följer även forne arbetskamraten Gunnar på bryggeriet i Skruv med på fjällveckan.

 

Edsåsdalen är motsatsen till Åre
Efter middagen samlas man vid öppna spisen och umgås. Det är hotellchefen Ola, Janne som preparerar spåren sedan över tio år och vd för Edsåsens Turism Renate Hedung. De småländska stamgästerna Bertil och Bengt är också på plats samt ett äldre kompisgäng från Göteborg.
Ola tycker att det är bra att Åre ligger i närheten för då framstår Edsåsdalen som dess motsats.
– Här har man alltid kunnat erbjuda bra längdåkning men det är först nu som vi har börjat att basunera ut det, säger han engagerat och visar upp den 70-sidiga spårbroschyren för Södra Årefjällen.
– Här är det otrendigt och väldigt lugnt. Det är mysigt och enkelt och man tappar inte bort varandra, menar han. Edsåsdalen är en plats där man får tid att varva ner. Hit kommer i första hand familjer med små barn och pensionärer.

 

Skidort med anor
Jag bläddrar i ”Köja, från odelstorp till fjällhotell” och får klart för mig att Edsåsdalen tidigt fick besök av turister söderifrån. Redan i början på förra seklet kom de första gästerna hit och 1927 öppnades ”Pensionat Köjans Gård”. Helpension kostade 3:75 kr!
Blivande statsministern Tage Erlander och hans fru Aina sommarsemestrade här och Djursholms scoutkår var de första vintergästerna julen 1928.
På trettiotalet började lederna att rösas för turisterna. En bandvagn som använts vid landstigning i Normandie inköptes och utförsåkare kunde tolka med rep upp för Renfjället. 1953 togs den första enkla repliften i bruk och döptes omedelbart till ”Reeperbahn” av ortsborna.
1977 byggdes Köja Fjällhotell ut rejält och har sedan dess plats för 120 gäster .
– Idag är det vanligt att hela släkter kommer hit och firar jul eller påsk, ofta på initiativ av far- eller morföräldrar som har åkt skidor hela livet, berättar Renate Hedung som jobbar i receptionen.
– Det kommer också äldre par som åker upp samtidigt och fungerar som en liten mysig gruppresa.
Det är en lugn kväll i Edsåsdalen. Medan vi sitter vid brasan och småpratar dansas det argentinsk tango till levande orkester från Sundsvall borta i puben. I tv-rummet pågår slutspelsishockey. Månen, som är nästan full, strör sitt silver över skarsnön på Grofjällets topp. Fast klockan bara är tio börjar det bli dags för refrängen.

 

Femårig flicka skidar med morfar
Dagen därpå har det mojnat och himlen är helt klar. Det känns som rätt dag för tur nummer 125 upp på Renfjället och vidare Väfjället runt. Med skidorna på axeln går vi upp längs den lilla slalombacken för att ta liften med ryggsäck på ryggen.
Fler åkare i varierande ålder har valt samma tur och vi imponeras av en femårig flicka som är ute och åker med morfar. En ny Charlotte Kalla? Sverker Sörlin menar i sin eminenta bok Kroppens geni att det krävs att den unga generationen åker mycket skidor för att svenska skidlandslaget ska kunna konkurrera med Björgen och Norrthug.

 

3 km lång utförslöpa
Turen går först till ”Vita Renen”, som invigdes vintern 1958, ett klassiskt utflyktsmål. Hit kommer folk från när och fjärran. När vi kommer fram vid den stora tvåvåningsbyggnaden står ett tjugotal snöskotrar parkerade på gårdsplanen. Det visar sig var ett gäng norrmän som har åkt hit över dagen. Kaffe och nygräddade våfflor är extra gott på kalfjället och vi njuter av den genuina femtiotalsmiljön. Ett anslag visar att man även kan hyra rum på övervåningen.
Resten av dagens skidåkning är helt underbar. Spåret går österut på fjällplatån och efter ett tag börjar det gå utför. Jag tror att det är den längsta utförslöpa jag har åkt i hela mitt liv, behöver inte staka en enda gång. Över 3 kilometer utförsåkning i spårad terräng!

 

Hotell, vandrarhem och camping
Tillbaka i byn hinner jag ta en promenad och titta in på STFs vandrarhem som ligger granne. Här bor jag gärna nästa gång, eftersom jag gillar att laga mat själv.
Fortsätter byvägen bort mot husvagnscampingen och Hedungs stugby och stöter på Ulla-Britt Sundström (född Hedung) på spark. Hon är född här och älskar sin fjällby.
– Det roliga är att det sker en inflyttning. De senaste två åren har det flyttat hit fem unga familjer med barn. Det trivs här för att det är lugnt och vackert och det är ändå inte för att långt att pendla till Järpen eller Östersund. Nuförtiden kan man ju också göra en hel del jobb på distans. Barnen har en fantastisk uppväxtmiljö och kan åka skidor hela vintern.
– Här i Edsåsdalen kan man alltid åka någonstans. Blåser det för mycket däruppe håller man sig i skogsspåren, barnen är mest i backarna. Men en solig och lugn dag som denna vill jag helst upp på kalfjället för att få njuta av de stora vyerna.

 

80 kilometer preparerade spår
Ulla-Britt fortsätter mot stugbyn på sin blå sparkstötting. Spark lånar man gratis i byn och ”vagnparken” är rejält tilltagen. Spåren, däremot, ska man helst betala för att använda. Det finns ”spårbössor” uppsatta och man hoppas på ett bidrag på femtio kronor per dag. Några kontrollanter finns inte, utan tanken är att vi som åker ska tycka att det är en billig penning för att kunna njuta av 80 km preparerade skidspår.
För skidåkningen är verkligen en njutning, både under de långa utförslöporna, men också vid rast med fika efter en hel förmiddags uppförsåkning. Framförallt känslan av att nästan flyga fram, viktlös.
Kommer att tänka på ett citat av Carl von Linné som min mamma Ingrid satte upp bredvid badrumsspegeln hemma som en påminnelse om hur bra livet kan vara.
”Så snart jag kom på fjellet fick jag liksom ett nytt lif och det var som en tung börda tagits från mig.”

 

Text: Göran Willis
Foto: Stephane Lombard och Erika Willis

Kommentera