Kenya, Tanzania och Zanzibar: Ta en rosa buss till savannen

Flyg till Afrika och ta sedan bussen till lejonen och elefanterna. Att skumpa fram i vildmarken kan vara nog så jobbigt, men närkontakt med lejon och elefanter gör det mödan värt.

Jag vaknar av palmbladsrassel, ett ljud som blandas med vågbrus. Vår rosa buss står parkerad på Sunrise Beach, en sandstrand vid Indiska oceanen strax söder om Dar Es Salaam. Natten har jag tillbringat på en blå madrass på busstaket. Runt mitt nattläger hänger ett finmaskigt nät. Malariamyggen finns överallt, särskilt på natten.

Vi har kommit halvvägs på vår resa genom Kenya och Tanzania. Nu väntar bara en färjetur över till Zanzibar och några lata dagar med sol och bad. Jag känner mig mörbultad, tempot har varit tufft, men jag är mycket nöjd. Alla förhoppningar om att få se Afrikas vilda djur i frihet har gått i uppfyllelse. Och det med råge.

För även om det inte är uttalat, så är det The Big Five som alla vill se på en safari. Helst på samma resa. Buffel, lejon, leopard, noshörning och elefant. Men varför just de djuren? Varför inte den ståtliga giraffen? Eller flodhästen och krokodilen?

Svaret är att storviltsjägarna en gång i tiden ansåg de här djuren som de svåraste att jaga. Beteckningen har hängt med och har fått stor betydelse. Att åka på safari utan att se alla fem, det är inte optimalt, det skaver. Men vår tur är upplagd för att ge maximal utdelning, vi har besökt dels Masai Mara, det stora reservatet i sydvästra Kenya, dels den fantastiska kratern Ngorongoro i Tanzania med 30 000 kringströvande djur.

Möte med en giraff
Plötsligt bara står han där, lång och ståtlig. Idisslande, rutmönstrad och gullig. En jättegiraff som lugnt betar högt uppe i en trädtopp. Mötet med det första stora djuret i Masai Mara är överraskande och glatt. Alla gillar ju giraffer. Färgen på rutorna är mörkt brun och vår guide berättar att det då troligen är en hanne. Fem meter upp i akacieträdet sveper den runt med sin halvmeterlånga tunga och skyr varken vassa taggar eller grenar. Allt slinker ner. Visste ni förresten att giraffen har lika många halskotor som människan? Sju stycken, men var och en minst 20 centimeter lång.

När mörkret faller
Åh, där … massor av zebror. De väcker också förtjusning och är lätta att känna igen. Men nu vill jag kunna identifiera fler arter. Savannen är ju full av thomsongazeller, impalor, gnuer, vårtsvin, hyenor och schakaler. För att inte tala om de vackra fåglarna, allt från strutsar och maraboustorkar till sekreterarfåglar. En bra kikare är ett måste, liksom en bra guidebok.
På vår första safaritur har vi kommit till Masai Mara-reservatet sent på eftermiddagen då djuren är som mest aktiva. Men när solen dalar måste vi skynda oss ut ur parken, ingen får vara kvar när det blir mörkt. Just då får vi syn på leoparden. Ensam och majestätisk, högst upp i ett träd med bästa utsikten. Där lägger han sig tillrätta, sticker ut båda bakbenen i luften samtidigt som han gungar lättjefullt och svänger på svansen. Det går ett sus genom vår minibuss, ett sus som till och med överröstar komradion.

Djuren blir väckta
Chaufförerna i jeeparna kör här mest varje dag och vet var djuren håller till. De tipsar varandra via radio och plötsligt kan de dyka upp i stora skockar framför ett enda djur. Ingen får åka utanför de markerade vägarna, men tyvärr händer det att chaufförerna bryter mot reglerna och kör upp alltför nära djur som sover eller äter. Vi blir vittnen till hur en stor lejonfamilj, minst ett dussin djur, blir brutalt uppvaktade av ett 20-tal ekipage. Hetsen att komma nära är stor, alla turister har inte teleobjektiv och chaufförerna lockas av extradricksen. Det är inte roligt att se och vi ber chauffören köra därifrån.

Varifrån kommer denna längtan att se de vilda djuren i frihet?
Jag inser plötsligt hur präglad jag är på de afrikanska djuren. Ända sedan barnsben. Fanns de inte i barnböckerna när jag var liten så har jag läst om dem för barn och barnbarn. Nicke Nyfiken på Zoo, Babar … för att inte tala om Djungelboken. Eller så har man, som jag, i småskolan ivrigt sjungit visan »I Niggerland«, om både Doktor Pillerman och de stora krokodilerna.

Det är ovanligt grönt i Masai Mara, säger våra chaufförer. Regnperioderna är alltmer oberäkneliga och under hösten har det regnat mycket.
Efter bara ett par timmar har vi redan studerat både lejon och leopard. Vi har också stirrat flera stöddiga afrikanska bufflar stint i ögonen. De lär vara de farligaste djuren av alla, savannens »sura gamla gubbar« som de kallas. Ni har väl sett You Tube-klippet »Battle at Kruger« där en buffelhjord räddar en av de sina från att slukas av en krokodil och av lejon?

Vi har ännu en heldag på oss för att spana in fler djur längre ner mot floden Mara på gränsen mellan Kenya och Tanzania. Här dyker elefanter upp, på långt håll ser vi hela skockar på marsch. Hannarna går ofta för sig själva och plötsligt har vi en bjässe framför oss på vägen. Naturligtvis lämnar vi företräde och han lunkar bort mot närmaste träddunge. Tråkigt nog är elefanterna väldigt utsatta på vissa håll. Varje år tjuvskjuts tusentals, allt för att komma åt elfenben som exporteras till främst Kina.

Vid floden träffar vi vakterna Jeff och Daniel, som är utrustade med var sin Kalashnikov. De tar oss med på en  tur längs floden där gigantiska krokodiler solar sig på sandbanken. Här är också tillhåll för en flodhästfamilj som badar mest hela dagarna.
– På natten kommer de upp på land för att beta, berättar Jeff, och då ska man hålla sig undan.De bevakar sitt revir och det gäller att inte hamna mellan flodhästen och vattnet, då är man illa ute.

I väntan på noshörningen
Fyra av »de fem stora« har vi prickat in. Den femte, noshörningen, hoppas vi dyker upp i Ngorongorokratern i Tanzania.
Först ska vi lyxa till det med en tripp i luftballong. En sådan färd har jag fantiserat om i åratal och nu är den verklighet. Vi flyger över just den lodge där Barack Obama bodde när han var på besök 2006. Obamas far var kenyan och presidenten är populär här.
Vi ser många djur under vår tysta färd, men kanske är det ändå avslutningen som är mest minnesvärd. På en kulle står ett överdådigt frukostbord uppdukat. Vi skålar i champagne och köar sedan hos omelettkockarna för att få vår egen specialomelett. Är man inte rik, så vill man i alla fall gärna känna sig rik, sammanfattar vi.

Äventyrare  gillar  krävande  och  primitiva  resor
– Nyfikenhet och äventyrslystnad är bra egenskaper när man reser med Rosa bussarna, säger Daniel Evaldsson, rese-
ledare. Det är bra att vara öppen för andras värderingar, både sådana man möter i nya kulturer och bland sina medresenärer. Man ska också veta att resan bitvis kan upplevas som både jobbig och primitiv.
– Resorna för 50+ är inte mer bekväma än resorna för yngre, det är bara resenärernas ålder som är mer homogen. På gott och ont. Jag har jobbat på snart 20 resor och vet att det också kan uppstå en härlig dynamik i resor där åldrarna blandas. Allt från 18 till 80 år.
Nisse Nilsson från Tjuvkil är en flitig långresenär. Det här är hans femte resa med Rosa bussarna.
– Först bestämmer jag målet och sedan ressättet. Och det är inte alltid det blir med buss. Jag är en äventyrare och högst på mina att-göra-listor står allt som är på väg att försvinna från jorden. Bergsgorillorna i Rwanda var en fantastisk upp-levelse och även djurlivet på Galapagos. Min nästa långresa går nog till glaciärerna i Patagonien.

Nisse gillar att berätta om sina upplevelser. Han har egen elfirma hemma på västkusten och kunderna vill ofta prata resor med honom.
– En och annan har jag faktiskt lyckats locka iväg på långresor, säger han. Många är oroade över småsaker och har tusen frågor, men allt ordnar sig ju.
I höst tänker han jobba mindre för att få tid för mer resande.
– Det ser jag fram emot, då kan jag åka mer tillsammans med min fru. Vi gillar att resa båda två, men vi vill inte alltid till samma ställe.
Den här gången reser Nisse utan resesällskap, precis som flera andra – och några har lämnat sina respektive hemma. Andra reser med vänner och arbetskamrater, några är syskon och andra är gifta par. Ganska snart glädjer vi oss över att det också bildas nya par på resan.

Lena Skeppstedt, sjuksköterska från Kristianstad, jobbade i Tanzania under fyra år på 90-talet. Nu har hon återvänt för första gången.
– Jag ville se om jag kände igen mig. Och om jag fortfarande kan prata swahili. Jag vill träffa alla människor som jag minns som så vänliga, känna dofterna och se färgerna igen. Det handlar om röklukten från koleldarna, den röda jorden och ljudet av sopande kvastar. Små, små saker som alltid förblir Afrika för mig.
– Jag tycker det går riktigt bra, säger Lena. Swahilin kommer tillbaka mer för varje dag, jag pratar så mycket jag kan med alla. Även med de envisa souvenirförsäljarna och vänligt men bestämt får jag dem att avlägsna sig. Hapana, ninayo! Nej, jag har redan!

Text Lena Birgersson