Spanien subventionerar hälsoresor varje år för sina pensionärer. Men många hade gärna också sett högre pensionsnivåer. Vi har hälsat på hos spanska seniorer.
”Hade gärna haft mer i pension”
Antonio Francisco och Antonia Liebana
Ålder: 78 och 76 år.
Familj: Två vuxna barn. Dottern gick bort i en bilolycka vid 28 års ålder.
Tidigare yrke: Han har varit teknisk ingenjör och bland annat jobbat för Tetrapak i Madrid. Hon har jobbat på kontor och även i Antonios eget företag som tillverkade fjärrkontroller.
Pension: Antonio får 1 700 euro (cirka 19 700 kr) i månaden, Antonia 795 euro (cirka 9 200 kr) i månaden.
Det är prydligt hemma i Antonios och Antonias radhus i Andalusien i södra Spanien. På hyllorna i vardagsrummet står souvenirer från resor de gjort. Men snart måste allt packas ner då de ska sälja huset. Det har tre våningar och trappor och de dras båda med smärtor i knän och rygg.
– Vi ska flytta till lägenhet. Men en balkong måste vi ha eftersom vi kommer att bli av med vår trädgård som vi tycker så mycket om, säger Antonia.
De träffades som mycket unga men fick vänta med att gifta sig. Det här var under general Francos tid och Antonio skulle egentligen göra femårig värnplikt. Men eftersom hans mamma var änka och han behövde hjälpa till med försörjningen fick han frisedel.
1972 fick de gifta sig till slut. Det var inte tillåtet för gifta kvinnor att förvärvsarbeta och Antonia behövde tillstånd av sin man för saker som att öppna bankkonto. Även efter att Spanien äntligen blev en demokrati 1978 satt det gamla tänkesättet kvar.
– Jag ringde Antonio när han var
i Italien för att fråga om jag fick gå på teater. Är du inte klok? Du gör väl som du vill! svarade han, berättar hon och skrattar åt minnet.
Antonio fick jobb på Tetrapak på 70-talet med en ganska bra lön.
– Vi klarade oss bättre än många av våra vänner, konstaterar Antonio.
Redan i 40-årsåldern blev Antonio sjukpensionär på grund av två hjärtinfarkter. Men Antonia jobbade tills hon blev 60. Först i parfymaffär, sedan på kontor. Dessutom har Antonio trots sjuksituationen kunnat ha ett eget företag som tillverkat fjärrkontroller där även Antonia jobbat periodvis.
Antonia har ögonproblem som gör att hon ser dåligt på ena ögat. Och Antonio har sin hjärthistorik. Det gör att de båda får ut ett extra bidrag på cirka
1 200 euro (13 880 kr) per år. Inrättat av staten för att underlätta för anhöriga när partnern har någon form av fysisk nedsättning.
– Vi visste inte om att den där möjligheten fanns, sen fick vi ut för fem år retroaktivt, säger Antonio.
Alla medborgare i Spanien har gratis sjukvård. Även läkemedel är gratis, förutom vissa speciella. Antonia behöver injektioner i ögat var 28:e dag, det får hon betala en del för själv.
– Hela summan hade jag inte klarat, det kostar 1 500 euro (17 350 kr).
Förutom gratis sjukvård och ingen skatt på pensioner upp till 22 000 euro (254 000 kr) per år får man som 65+
i Spanien också rätt att åka på en subventionerad resa per år.
– Min svägerska ska åka på en tiodagars resa till Granada snart, med helpension. För den betalar hon 350 euro (cirka 4 000 kr).
Varje år åker de också till ett hälsohem som socialförsäkringen subventionerar i ett program som kallas ”termalismo social”. För tolv dagar med helpension och massage betalar de 465 euro (5 380 kr). De har återvänt till samma ställe i tretton år nu.
– Åh, det är så skönt att få massage, säger Antonia längtansfullt.
De tycker att den spanska staten är ganska generös med de här erbjudandena ”vid sidan om”, men de hade gärna haft lite högre pension. Tandvården är inte gratis. Det enda som ingår i försäkringen är att dra ut tänder. Allt annat får man betala själv.
– Och ska du beställa tid inom socialsystemet kan du hinna dö innan, säger Antonio, som igår var på en privat klinik och fick betala 70 euro för att just dra ut en tand.
Om två år när Antonio fyller 80 måste han testa syn, hörsel och reflexer för att kunna förnya sitt körkort. Efter 80 måste man göra det vartannat år.
– Lyckligtvis kollar de inte hårväxten i alla fall, skrattar han och stryker handen över sin kala hjässa.
”Får klara mig ensam nu”
Antonia Franco
Ålder: 66 år.
Familj: Maken dog i april. Fyra barn, sex barnbarn från 3–23 års ålder.
Tidigare yrke: Har ingått i ett kvinnokooperativ som sydde arbetskläder till sjukhuspersonal. Hennes man arbetade inom järnindustrin.
Pension: Änkepension 990 euro (cirka 11 500) per månad. Maken hade 1 300 euro (cirka 15 100 kr) i månaden.
Det har bara gått ett drygt halvår sedan Antonias make dog. Hela byn kom och visade sitt deltagande när han somnat in. Det är tradition att göra så.
Villafranco är en av de cirka trehundra byar i Spanien som general Franco lät bygga och där fattiga barnrika familjer fick flytta in.
När maken dog blev det tomt för Antonia. Men hon är glad att en av sönerna plus två unga vuxna barnbarn bor hos henne. Sonen tar hand om marken och sköter fåren och hönsen. Barnbarnen studerar men hjälper till med städning och annat hemma.
– Jag är glad att de bor här så att det fortfarande är lite liv, säger Antonia.
Plötsligt börjar det låta mycket från köket; höga röster, skratt och skrik. Antonia ursäktar sig, reser sig och går dit med bestämda steg. Hon
ryter till och det blir genast tystare. När hon kommer tillbaka förklarar
hon att de sett en råtta under diskbänken.
Vi sitter i det traditionellt inredda vardagsrummet med vitrinskåp
i mörkt trä längs väggarna i vilka fotografier på barn och barnbarn trängs med vaser och andra prydnadsföremål.
Antonia berättar att förutom sorgen efter maken har det också blivit tyngre ekonomiskt. Han hade 1 300 euro (15 000 kr) i månaden i pension, nu får hon ut 990 (11 450 kr) i änkepension.
– Det är inte lätt att klara sig på det. Min man hade köpt en bil på avbetalning, jag betalar fortfarande 250 euro (2 900 kr) i månaden på den. Sen är det el, vatten, telefon, försäkring, mat …
Sonen som bor hemma betalar 200 euro
(2 400 kr) per månad och det gör även de vuxna barnbarnen. På så sätt blir det lite mer pengar, men mycket går till mat. Och den står Antonia för. Hon lagar mat till alla varje dag.
– Jag är som en mamma för dem alla men det känns bara bra.
Antonia har mestadels varit hemmafru men under en tioårsperiod ingick hon i ett kvinnokollektiv i byn som sydde arbetskläder till sjukhuspersonal.
Fortfarande händer det att hon syr när hon får privata beställningar. De tackar hon gladeligen ja till. Lite extra pengar i kassan är alltid välkommet.
”Jag hade fått mer om jag gått nu”
Manolo Robles Villalba
Ålder: 69 år.
Tidigare yrke: Har varit både egenföretagare och anställd och arbetat inom diverse yrken, som bygg, hotell, apotek, fotograf.
Pension: 783 euro (cirka 9 060 kr) per månad.
Manolo har provat på många yrken under sitt yrkesliv. Han har haft olika anställningar och arbetat med egna saker vid sidan av som egen företagare.
– Jag har tyckt om att jobba med olika saker. Det har varit roligt.
För åtta år sen gick han i pension. Med sina 783 euro per månad (9 060 kr) ligger han under dagens miniminivå som är cirka 950 euro (11 000 kr).
– Pensionerna har höjts sedan jag gick i pension. Dessutom har jag varit egen företagare periodvis vilket inte har gynnat min pension.
Just nu är dessutom hans fru Isabel arbetslös sedan hon förlorade sitt jobb på en dagverksamhet för demenssjuka. Hon får 400 euro per månad (4 620 kr) i arbetslöshetsersättning vilket gör att de har 1 183 euro (cirka 13 680 kr) per månad att klara sig på. Isabel är 63 år och kommer att gå i pension om två år. Hon kommer att få runt 1 100 euro per månad då vilket innebär ett litet lyft.
Även Manolo tar extrajobb när det dyker upp tillfällen så lite extra tillskott blir det ibland. Men det är slitigt att jobba. Precis som det är att känna oro över pengar.
– Tänk om jag kunde få en pension det gick att leva på så att jag bara kunde slappna av. Det vore drömmen, säger han längtansfullt.
De har ändå lärt sig att leva gott på en liten peng. De har skaffat tält och åker ibland till bergen och vandrar. En lyx de fortfarande unnar sig är att sitta på byns kafé. Där träffar man folk och kan få prata en stund.
– Vi har ett hus och vi kan äta oss mätta, vad mer kan man begära? Vissa saker har vi fått dra in på, som olivolja som blivit så vansinnigt dyrt. Förra året vann vi en julskinka på lotteriet. Det var lyxigt.
