Sicilien – stor ö med ännu större själ

Medelhavets största ö har massor av historia, antika ruiner, en matkultur som gjord för enkelt livsnjuteri och ett anti-maffiamuseum.

Erice är en liten stad med mångtusenåriga rötter i det gamla Kartago och vigd åt fruktbarhetens gudinnor. Den är belägen på en klippa 750 meter ovanför hamnstaden Taranto på Siciliens västsida och är en av Europas grannaste platser att besöka.
Bilar, fann jag när jag på en korkskruvsväg tagit mig upp till stan, är tillåtna att köra i Erices myller av trånga gränder. Det gjorde att detta är en plats där du kan skrapa din bils båda backspeglar samtidigt.
Trots det fanns i en av gränderna till och med en biltvätt. Den krumme Guiseppe Morici tvättade bilar på gammaldags sätt: för hand med slang och svamp och vid Signor Moricis fötter låg en stor beige hund.
Rocky, en stilig byracka, var herrelös. Borgmästaren gav order om att Rocky skulle avlivas. Signor Morici ingrep. Han startade en insamling bland Ericis invånare: skänk pengar till att bygga ett hem för herrelösa hundar. Så blev det.
Rocky överlevde – men skippade hundhotellet och föredrog att stanna hos Morici på biltvätten.

En liten smakbit. Caponata.

Detta är Sicilien i ett nötskal med sin vänliga, glada, högljudda befolkning. Jag hade samma känsla när jag inkvarterat mig på det förtjusande gammaldags Hotell Elimo med utsikt som från ett flygplan över de Egadiska öarna.
Stämningen var god, betjäningen i matsalen exemplarisk. Den leddes av Karim, en flykting från Ghana, stilig, välklädd och medan jag studerade matsedeln ställde Karim en liten tallrik framför mig: ”En liten smakbit. Caponata.”
Jag tittade. Kuber av grönsaker. Frestande rött. Jag smakade. Den var en trumpetstöt i gommen. Rätten påminde om en fransk ratatouille men med en sötsur finess och mindre vegopräktig. Än en gång mötte jag Siciliens själ.

Sicilien är Medelhavets största ö, sju gånger större än Mallorca och med sex gånger fler invånare, fem miljoner. Det är en av de platser som jag alltid har i mina resplaner sedan min första charterresa till det turistbanala Taormina under sjuttiotalets första år. Jag lärde mig: Sicilien är en egen värld, det skiljer sig – historiskt och i livsstil – från det italienska fastlandet. Messina-
sundet är smalare än Öresund men mentalt bredare än Atlanten. Och det finns ingen bro.
Än en gång var jag här för att kolla in ön och dess folk. Och herrelösa hundar.
Landskapet är böljande vackert, bränt och bördigt på samma gång. Vägarna är bra, trafiken uthärdlig, bensinstationerna ligger tätt. Längs vägrenen löper häckar med nerium i starka färger. Tyvärr – som en sista manifestation av gamla tider – använder sicilianerna P-fickorna att dumpa sina sopor på. Det ser för jävligt ut.

På bergstopparna ligger grå byar, medeltida befästningar. Bara åldringar finns kvar och bara på en punkt har dessa ändrat livsstil: de har fimpat sina cigarretter och röker nu elektroniskt. Till röken dricker de en kopp espresso som är häften så stor som i Milano och dubbelt så stark. Kring byarna ligger välfärdsstaters typiska snabbyggnation, förfärliga förortskaserner.
Ön har så mycken historia att det är lätt att drunkna i den. För att hålla mig flytande skyndade jag mig till Agrigento. Där fattar du med blotta ögat hur det ligger till.

I begynnelsen befolkades Sicilien av sikaner, elymer och sikeler. Dem har vi aldrig förut hört talas om. Men sedan, från 700–talet f.Kr. – väller de stora kulturfolken in. Först greker och fenicier som koloniserar ön. Det är grekerna jag möter i Agrigento. Synen de lämnat efter sig är rester av åtta portar samt sju doriska tempel och du står nere vid havet, låter dina ögon panorera och tänker: Aten och Akropolis kan ta sig i brasan.
Ön är präglad av härskare och kolonisatörer från det klassiska Grekland och följda av romare som genom de tre puniska krigen körde ut Kartago. Men, som vi alla vet, romarriket fick ett slut. Barbarfolk från den europeiska kontinenten invaderade Sicilien, vandaler, ett germanskt folkslag, som hette så på riktigt. Dessa förlorade makten till Bysans, även kallat det Östromerska riket. Frid i 300 år. Sedan kom den moriska islamiska expansionen och Sicilien fick moriskt styre i 200 år. På 1000–talet var det – efter 30 år av blodiga strider – dags för en normandisk invasion. Normanderna kom att betyda mycket. Till slut uppstod ett Kungariket Sicilien. Det blev en del av det tysk-romerska riket. Det följdes av spansk dominans och på 1700- och 1800-talen styrt av den franska kungasläkten Bourbon. Periodvis var tyskars inflytande störst, stundtals fransmän, bland annat Napoleon. Snabbspolning genom 18- och 1900-talen. Garibaldi stiger iland 1861 och enar Sicilien med Italien. Sicilianarna blir de största utvandrarna till Nordamerika. Parallellt växer sig maffian stark. Och under drygt 40 år är Mussolini fascistisk diktator.

Heureka! Jag har funnit det!

Det är allt detta du ska hålla i huvudet, när du kommit till Agrigento, som har trevliga hotell och bra restauranger. Alla tempelturister känner sig under några dagar väldigt bildade. Men av sikanerna såg vi intet.
Det är öns östsida som är den mest pulserande. Taormina är den mest omtalade orten, inte minst i den europeiska kultureliten och i Italiens jetset. För att ta sig till stränderna åker man linbana. Efter alla saracener och normander känns det befriande att ett ögonblick få ägna sig åt något bara den riktigt bildade vet – att grannbyn Castelmola gav Rune Andréasson miljöer i hans serie Bamse.
Syrakusa är mer inspirerande med både hamn och piazzor med den bästa arkitektur. Det var här Archimedes på 200-talet f. Kr steg ner i sitt bad och såg hur vattnet svämmade över – och därmed hade en princip. Han sprang naken ut på gatorna och ropade: ”Heureka! Jag har funnit det!” Det var också i Syrakusa som det fanns ett helgon med namnet Santa Lucia.

Catania är ännu mer pulserande, både klassisk, vacker och modern – och med Etnas vita vulkantopp i fonden.
Det var oemotståndligt att bila upp mot toppen. Etna är Europas högsta vulkan, 3 329 meter. Det pyser och ryker ur marken. Snön på sluttningen är gråmelerad av aska. Ur kratern Bocca Nuova flammar röda lågor som från en eldslukare på cirkus. Jorden bubblar och mullrar, pyser och fiser och skapar ett moln som från ett jättelikt ånglok och röken sveper ner över pinjeskogarna.
På nordkusten ligger Siciliens huvudstad, vackra och spännande Palermo. Stadens äldsta byggnader utmärks av sin blandning mellan islamska, normandiska och bysantinska drag. Det känns att du är långt från det flitiga, rationella Norditalien. Fotbollsspelaren Nacka Skoglund var proffs i Italien i 13 år. Men när han 1962, mot sin vilja, såldes av Sampdoria till ett lag söderut utbrast han: ”Till Palermo!? Det är ju Afrika!” Han trivdes inte och återvände till Södermalm.
Men i norr fäste jag mig ännu mera vid Cefalù, en chic småstad med en halvmåneformad badstrand. Det är också platsen där stora delar av den underbara filmen Cinema Paradiso spelades in.

Det finns på Sicilien många rätter och recept som inte tar sig över Messinasundet. Jag hade av fantasilöshet och lättja ätit pasta till varje måltid. Nu var det pasta igen. Men det blev spaghetti con le sarde; sardinerna var smaksatta med öns vildfänkål och av lök, pinjenötter och russin. Det smakar som det låter. Det var här världens allra första kokbok författats, Konsten att laga mat, av Mithaecus, en grek från Syrakusa, på 400-talet f. Kr.
I det gamla Ragusa i Siciliens sydosthörn fick jag bord på den tvåstjärniga Locanda Don Serafino, ett gammalt stall som renoverats minimalistiskt. Det var skrämmande formellt i sin framtoning. Slutsats: följ inte Michelins rekommendationer, på Sicilien är det enkla trattorier som gäller.

Det sicilianska köket präglas annars av ett enkelt livsnjuteri, baserat på öns råvaror, körsbärstomater och kapris, svärdfisk, mandel, pistagenötter och saffran. Skalden Homeros besjöng det. Araberna kom med apelsiner och citroner, auberginer och sockerrör. Öborna fick smak för sötsaker, främst marsipan, och i gränderna i vilka jag vandrade bjöds överallt ut granite, isglass smaksatt med frukt.
Aristokraterna åt förnämligt. De fattiga apade efter. Men av kostnadsskäl ersatte de köttet med aubergine. Istället för riven ost använde de brödsmulor. Det är detta fattigmanskök som ger det sicilianska köket dess särart.
Sicilianarna är så fästa vid det att jag under en vecka i bil över hela ön såg mycket få pizzerior och ingen enda McDonalds.

Avsiktligt hade jag väntat till mina två sista resdagar med att ta mig till Corleone. Jag var ängslig för att annars alltför snabbt sugas in i maffiaromantik. Jag hade varit där femton år tidigare. Det var då en stad som hukade, maffians hot vibrerade i luften. Nu var den frimodig och glad.
I en gränd fann jag ett antimaffia-museum. Det bestod mest av dokument och saknade revolvrar och annan pangpang. Men det stod som ett monument över segern.
Sedan fann jag att stadens stortorg bytt namn. Nu heter det Piazza Falcone-Borsellino. Efter de båda domare som 1992 mördades av maffian men till slut ändå knäckte den.
Det är då en försiktig person bör besinna det mest berömda citatet ur den främsta Sicilien-skildringen, Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa:
”Ju mer allt förändras, desto mer förblir allt detsamma.”

Text Staffan Heimerson
Foto Marianne Pihl