Polens okända pärla

De masuriska sjöarna är ett naturskönt område i norra Polen. Men mitt i idyllen bland kanaler och båtar finns också spår från en mörkare tid.

Solen glittrade i en björkkantad kanal. Jag bromsade in, steg ur bilen och studerade scenen.
Jag såg en leende bygd, ett av Europas vackraste landskap. Motorbåtar, kanoter och segelbåtar med fällda master var i de långa kanalerna på väg från en sjö till en annan i detta nätverk av vattendrag.
Landsbygd. Allting var blått och grönt. Det skulle kunna vara Dalsland mellan Mellerud och Bengtsfors. Avslappnat men banalt, lite gammaldags efterblivet. Du väntar dig att Emil i Lönneberga ska hoppa ut i vägbanan.
Nix. Detta är inte Mellerud. Ty det du då ser är att högst upp i telefonstolparna har storkpar byggt sina bon. Många stolpar, många storkbon. Det är storkbon i alla väderstreck. Bortom dem en explosion i gult, ett fält med solrosor.
Storkmamma och storkpappa klapprade med sina näbbar. Deras ungar markerade hunger genom att frambringa väsande ljud. Plötsligt är din semestervärld alls inte banal. Den är exotisk.
Jag satte mig på en trottoarservering för att fika och för att läsa på. Som för att understryka att här gällde äventyr zoomade en gråsparv in, dök och knyckte min pepparkaka.
Jag låtsades lakonisk och självironisk, när jag sa:
”Ännu en förlorare trampar ner sig i de Masuriska träsken…”

Träsken

Träsken? (Blota på polska). Detta tindrande landskap, ”De tusen sjöars land”, som polackerna kallar dem (i verkligheten rör det sig om 3 000 sjöar, jezioro på polska) kan väl inte förväxlas med myrar och gungflyn? Med träsk?
Jo. Detta är trakter genom vilka Napoleon med Machiavelli som reslektyr år 1812 under fasaväckande förluster retirerade efter sitt dåraktiga angrepp på Moskva. Han hade gått till anfall med 400 000 soldater. Han var under reträtten nere i 40 000. 360 000 hade stupat, lämnats kvar eller tagits som krigsfångar. Han skyllde på terrängen. Träsken.

Tsaren litade på mig. Hur kan jag möta honom efter en sådan katastrof?

I första världskriget var det tsarens armé som i de här trakterna efter förlusten mot tyskarna i slaget vid Tannenberg trampade ner sig i dyn. Av den ryska andra armén om 150 000 man stupade fler än 30 000 och 100 000 hamnade i fångläger.
Tyskarna förlorade mindre än 20 000 man. Den ryske befälhavaren sa efter nederlaget: ”Tsaren litade på mig. Hur kan jag möta honom efter en sådan katastrof?” Han gick ut i ”träsket” och sköt sig.
För den tyske Führern Adolf Hitler var det värst. Han hade lett krigföringen från sin Wolfsschanze, Varglyan, några mil västerut. Han hade misslyckats i försöket att ta Moskva. Han drevs tillbaka av de sovjetiska styrkorna. Först Stalingrad och sedan Operation Bagration i Vitryssland innebar att 381 000 tyskar förintades och 262 000 tyskar saknades eller tillfångatogs. Sovjets väg till Berlin, frånsett några motståndsfickor i Baltikum, öppnades. Hitler utsattes sommaren 1944 för ett attentat inne i sin egen bunker. Han skyllde inte på ”träsket”. Men han retirerade i sin järnvägsvagn till Berlin.
För krigshistoriker skapar ordet ”träsket” större dramatik än det lugna ordet ”sjöarna”.
Men drama är det inte. Området är idyll. Sysselsättningarna är att segla på sjösystemen, köra motorbåt eller paddla kanot, att cykla, att vandra, att plocka svamp och fiska.

Glittrande sjöar

Båtuthyrningen är omfattande och konkurrensutsatt; det går att tjata sig till goda priser. En kanal skulle kunna förbinda de Masuriska sjöarna med Kaliningrad, tidigare Königsberg och därmed Östersjön men är av geopolitiska skäl stängd. Den är 50 kilometer lång och mynnar i den kanaliserade floden Lawa/Alle och fortsätter (med tio slussar med en längd av 45 meter, bredd på 7,5 meter och ett minimidjup på 2,5 meter och en högsta segelfria höjd på 4 meter) sedan först på floden Lawa och sedan på floden Pregol/Pregel.
Det finns flera andra kanaler som i princip kan ta dig både till Östersjön, Nordsjön och floden Wisla.
Den som tar en semestervecka vid Masuriska sjöarna (på polska Mazury upptäcker att området är större än de anat, att hotellen är bra, maten hygglig, vägarna jämna, sjöarna glittrande och segelvänliga och folket hyggligt.
Jag sökte upp områdets turistchef, Doktor Robertus Kempa, 48, som spädde på min entusiasm med att rekommendera v i n t e r semester i Mazury: ”Tänk er en vinterdag med is på sjöarna…”
Själv har jag vid två tillfällen de senaste tre åren spenderat dagar vid de Masuriska sjöarna och jag har fått en déjà vu-upplevelse. Tempot, den obetydliga trafiken, plättarna med hemlagad sylt på kaféet, den lilla jamaren (vodka) till kvällspilsnern och den första glassen efter frukost är som scener från semester på 50-talet.
Jag njuter och helst skulle jag vilja köra runt i en Volvo 444 eller en Amazon. Svensson-semester.

 

För tyskarna är det än mera så. Det är ju deras gamla Ostpreussen, som varit tyskt sedan 1200-talet och som de inte förlorade förrän vid andra världskrigets slut, när Europas gränser ritades om.
Jag hörde en tysk stämma säga: ”Det är som scener i tv-serien Heimat.”
Masuriska sjöarna ligger i syd alldeles ”under” den sprängdeg som är det ryska Kaliningrad, som för tyskarna bär namnet Königsberg. Det var en sofistikerad stad där filosofen Immanuel Kant yttrade: ”De fruktar döden minst, vars liv är mest värda.”
Geografiskt är Kaliningrad en fånge. Det är en enklav, i norr och öster omgiven av Litauen, i söder av Polen. Ryssar i enklaven avkrävs visum om de med tåg vill resa genom Litauen till det egentliga Ryssland. Det är inte långsökt att jämföra med situationen 1939, då tyska Danzig (dagens polska Gdansk) var avskilt från Tysklands hjärtland och Hitler krävde en korridor genom Polen. Så startade andra världskriget.
Även Vitryssland, som i praktiken är en rysk lydstat, och Ukraina, som kan bli sprängdegen för ett Östersjökrig, ligger nära. Det är fascinerande att på de masuriska orternas vägvisare läsa stadsnamnen Kaliningrad, Minsk och Warszawa.

Allra största attraktionen är Wolfsschanze, Hitlers Varglyan, som är belägen vid Ketrzyn (Rastenburg på tyska) mitt emellan Berlin och Moskva. Från sitt Führerhauptquartier ledde Hitler under tre år, juni 1941 – november 1944, sitt blodiga och misslyckade krig. Alla Hitlers lakejer, Göring, Ribbentrop, etc, byggde sig jättelika bunkrar för att vara Führern nära. Det blev en hel stad. En järnväg ledde 60 mil direkt till Berlin.
Efter kriget gavs order om att hela härligheten skulle sprängas för att inte kunna inspirera nynazister. Mycket dynamit – men det gick inte att ta kål på byggnaderna.
Wolfsschantze är därför vår tids mest fantasieggande utomhusmuseum och lockar varje år 300 000 turister.
Jag var en av dem. Jag såg den stora skylten på polska och i frakturstil: ADOLFA HITLERA och hans bunker. Entréavgiften var 4 kronor och 20 öre. Sakta gick jag sedan en två kilometer lång promenadrunda och tittade ut över ett lövskogslandskap. Det udda i synen var de jättestora, massiva betongblocken som fanns var hundrade meter. Betongblocken var bisarra, surrealistiska och fantasieggande.
De var som en spökaktig scen ur Sagan om ringen och var garantin för att det inte ska gå att sopa undan historien.
De högsta nazidignitärerna hade insett hur mycket tid de skulle tillbringa där och byggde sig egna fort. Göring skaffade sig ett palats med åtta meter tjocka väggar, Bohrmann ett något mindre. Det fanns bunkrar för vaktstyrkor och ett skyddat kartrum (där patrioten Stauffenberg i juli 1944 i ett attentat försökte ta livet av Hitler; han misslyckades).

Lämna inga spår. Spräng hela skiten i luften!

Sommaren 1944 närmade sig den sovjetiska armén från öster och engelsmän och amerikaner avancerade från väster. Slutstriden om Berlin stod för dörren. När Hitler den 20 november med tåg lämnade Wolfsschanze gav han ordern: Lämna inga spår. Spräng hela skiten i luften! Försök gjordes. De misslyckades. Bunkerstaden var alltför gediget byggd. Tak rasade in, väggar välte. Men ruinerna är massiva och illustrativa. Skyltar varnar för att gå in i dem: ”Lebensgefährlich!”
Wolfsschanze får Gökboet att tona fram som en normal plats.
Jag delade sightseeingen med busslaster turister från Dresden och en skara Hells Angels som slickade på glasspinnar. För oss alla var synen av bunkrarna en kalldusch: ett uppvaknande om nationalismens galenskap och nazismens härskarmetoder. Filosofen Hegel hade kanske en poäng, när han sa: ”Av historien lär vi oss, att vi inget lär av historien.”
Men av allt vi betraktar i Wolfsschanze lär vi oss i alla fall något. Och av några dagar kring de Masuriska sjöarna lär vi oss att ta vara på livets goda.

Text Staffan Heimerson
Foto Marianne Pihl (om inte annat anges)

Kommentera