Längs Cordobas och Jaéns mjuka kullar tar fälten med olivträd aldrig slut. Bara vita byar bryter mönstret. Och en gammal banvall som förvandlats till en lättrampad cykelled.
Cykelhjulen rullar lätt på Vía Verde del Aceite. Här finns knappt några backar. Den ”gröna olivoljevägen” löper på en banvall där broar och sprängda raviner en gång gjorde det möjligt för ångloken att rusa fram. I dag är det vi cyklister och vandrare som rör oss mellan olivodlingarna.
Inte många turister
Vi befinner oss mindre än två timmars bilresa från Malaga och Costa del Sol men hit hittar inte många besökare. Här är det olivträden som är levebrödet och formar landskapet. Fyra femtedelar av Spaniens och över 25 procent av hela världens olivolja produceras i de andalusiska provinserna Jaén och Cordoba.
Oliver har odlats i Andalusien i över 5 000 år. Men det var inte förrän på 1800-talet som olivträden blev så här dominerande. Vinlusen som härjade i hela södra Europa ödelade vinodlingarna och bönderna fann för gott att gå över nästan helt till oliver.
Vår cykeltur börjar strax utanför staden Lucena.
Rälsen ersattes
De hade god hjälp av en ny uppfinning – ånglokomotivet. År 1893 öppnade järnvägen mellan Puente Genil och Jaén. Här fraktades olivoljan till staden Jaén och vidare ut i världen.
Järnvägen hade tolv stationer och gick över 14 broar och genom tre tunnlar. Tågen rullade, om än allt mer sällan och allt långsammare, fram till 1985. Banan fick förfalla i tio år innan rälsen togs bort och ersattes med asfalt eller hårt packat grus. Halva cykelleden öppnade 2002 och sedan 2011 kan man cykla på hela den tolv mil långa banvallen.
Behaglig vind
Vår cykeltur börjar strax utanför staden Lucena. Så här på morgonen är vinden fortfarande behaglig. Till vänster växer olivträd i snörräta rader. På höger sida har vi snart naturreservatet Sierras Subbéticas, en kalkstensplatå dit olivodlingarna inte når. Här växer i stället ekar och längs bergväggarna häckar mäktiga gåsgamar.
Vi spanar efter dem när vi gör en kort paus vid Viaducto Zuheros, en av broarna som jämnar ut vägen och gör den så lättcyklad. Inga gamar i sikte men min blick fastnar på en borg som balanserar på en klippa högt upp rakt framför oss. Där uppe ligger Zuheros, den vita byn där vi ska sova i natt.
Förbereder skörden
När vi lämnar Vía Verde del Aceite en stund senare kommer Santi Cañete körande på sin traktor. Han förbereder för olivskörden som börjar om ett par veckor, i november, och pågår ända till februari. Ett hektiskt arbete väntar, men än kan han ta det lugnt.
En vy att njuta av
På Zuheros torg bredvid kyrkan och den moriska borgen står fyra bybor och tittar ut över olivfälten vi just cyklat igenom. Det är en vy att njuta av även för dem som sett den hela livet. På andra sidan byn är utsikten ännu mer dramatisk. Härifrån syns samma berg som från cykelleden tidigare.
Men fortfarande inga gamar.
Vita byar
Det är inte bara utsikten som gör Zuheros spektakulär. Byn är en av Andalusiens många ”pueblos blancos”, vita byar. Men det är något som skiljer den från mer kända byar som Ronda eller Frigiliana. När vi promenerar genom gränderna passerar vi ett bageri, en speceriaffär, en bar… Men inga souvenirbutiker, inga turistgrupper, bara bybor på väg hem eller till torget.
Rätt efter rätt
Vi övernattar på det lilla hotellet Rural Zuhayra. Middagen börjar med sex ostar från byn och sedan fortsätter den med den ena rätten efter den andra. Den lokala gazpacholiknande soppan salmorejo förstås, liksom ”jamón iberico”, spansk skinka. Som avslutning blir det ostmousse med ”membrillo”, kvittenpastej.
Hårda byggrestriktioner
Ägaren Carlos Abalos berättar att Zuheros är en av byarna utvalda av Los pueblos mas bonitos de España, Spaniens vackraste byar. De 700 byborna är stolta över utmärkelsen och ser till att byn förblir lika vacker. Varje år målas husen vita. Inga höga byggnader eller andra färger är tillåtna. Och Carlos trivs.
– Zuheros är som min andra familj. Jag känner alla här. Många är goda vänner.
Varma höstar
Vi hade gärna stannat längre, men nästa dag cyklar vi vidare som planerat.
Vi startar på morgonen innan solen värmer för mycket. Det är början av oktober men temperaturen går ändå upp över 25 grader på eftermiddagarna. Det är inte långt till Luque där den forna stationen nu rymmer en bar och butik med olivolja och andra lokala specialiteter.
SENIORGUIDE VIAS VERDES
Resa dit: Nonstopflyg till Malaga från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn från cirka 1 500 kronor. Vía Verde del Aceite startar i Puente Genil cirka tolv mil från Malaga, Vìa Verde de la Sierra i Olvera cirka elva mil från Malaga.
Prisläge: Lägre än på Costa del Sol. Varmrätter 80–200 kronor, en flaska husets vin cirka 100, ett glas öl 15–20 kronor. Dubbelrum på Hotel Rural Zuhayra från cirka 600 kronor natten.
Bästa tiden: Vår och höst.
VIAS VERDES
Information om alla leder på www.viasverdes.com/en.
På www.viasverdesaccesibles.es listas tillgänglighetsanpassade leder, men bara på spanska.
Hyra cykel kostar 130–200 kronor/dygn. Även elcyklar finns, liksom i vissa fall handikappanpassade cyklar.
Exempel på uthyrare på Vía Verde del Aceite: www.subbeticabikesfriends.com
Information om boende, cykeluthyrning, taxi med mera på Vía Verde de la Sierra: www.fundacionviaverdedelasierra.es/en/plan-your-visit/.
Vill man inte cykla tillbaka till utgångspunkten går det att arrangera hämtning med taxi.
SENIORVÄNLIGT: Lederna har nästan inga backar. Underlaget är asfalt eller hårt grus. Byn Zuheros har däremot många backar och trappor i gränderna.
Populär sport och träningsform
För första gången möter vi andra turister, både sådana som ska ut och cykla och andra som kommit i bussar. Kanske vill de också se en vit by med en morisk borg. Luque är ännu en av dem. Själva nöjer vi oss med ett kort stopp och en café cortado i baren.
När vi cyklar vidare märks det att det är helg. Vi möter betydligt fler cyklister på leden. Landsvägscykling är en populär sport och träningsform i hela Spanien.
Hundratal leder
Vía Verde del Aceite är bara en av drygt hundra cykel- och vandringsleder som går på gamla banvallar i hela Spanien. Tillsammans sträcker de sig över 270 mil, men de flesta är korta och de hänger inte ihop. Vi cyklar på en av de längsta, 120 kilometer lång.
Gamar och getter
Nära Costa del Sol finns också Vía Verde de la Sierra som bara är 36 kilometer lång. Även här går vägen mellan olivodlingar, men landskapet är mer kuperat vilket innebär att man passerar inte mindre än 30 tunnlar. En av höjdpunkterna på Vía Verde de la Sierra är naturreservatet Peñon de Zaframagón där kameror på bergen garanterar att man får se häckande gamar och bergsgetter som obekymrat hoppar längs den nästan lodräta bergväggen.
Ofta bara på spanska
De gamla stationshusen här och på andra leder har numera cykeluthyrning, boende och restauranger. På många ställen finns också informationscenter med utställningar om järnvägarnas historia och naturen omkring dem, dock ofta bara på spanska.
Årets första oliver
Nästa dag åker vi tillbaka mot kusten. Men vi vill inte åka härifrån utan att få med oss lite olivolja. Vi stannar vid Virgen del Perpetuo Socorro utanför Alcaudete. De flesta odlingarna tillhör småbönder som odlar på några hektar. Sedan pressas oliverna på kooperativ som detta. I dag står maskinerna stilla men om tre veckor kommer årets första oliver. Då blir det hektiskt här, men i dag provar vi olja och handlar i lugn och ro. Bästa souveniren från Jaén!
Text och foto: Elisabeth Axås