Att papporna är med när deras barn föds är idag så självklart att man inte ens reflekterar över det. Men så har det inte alltid varit. Först på 1970-talet blev männen insläppta i förlossningsrummen. Något Karin Wahlberg, förlossningsläkare och författare, är tacksam över.
– Min pappas första bild på mig har han tagit bakom en glasruta när en sköterska håller upp mig inne i barnsalen där alla nyfödda låg på rad, säger Karin Wahlberg.
Året var 1950 i Kalmar. Sedan dess har det hänt en hel del inom förlossningsvården. Det vet Karin Wahlberg mycket om, specialiserad förlossningsläkare som hon är och tillika författare. Mest känd har hon blivit som deckarförfattare, men hon har även skrivit en Lasarett-serie om fyra böcker som handlar om människorna på ett sjukhus i fiktiva Ekstad på 1950- och 60-talet.
– Jag gjorde mycket research inför dem. Satt och läste Läkartidningen och annat ända tillbaka till 50-talet på ett arkiv i Stockholm. Det var jag och en polis som satt där och läste i timmar, berättar hon och skrattar.
Lasarett-serien tar avstamp i den stora polioepidemin 1953 som Karin tycker att det är viktigt att man pratar om och inte glömmer bort. I den sista delen har det hunnit bli 1963 och plötsligt propsar en pappa som kommer till sjukhuset med sin gravida fru på att få vara med under förlossningen. Barnmorskorna överlägger med varandra, hur ska de göra nu? Då kan de ju inte lägga henne i flersalen med andra födande kvinnor. Och kommer han att klara det, eller kanske rentav svimma?
– Det var så det började, att papporna själva mer och mer krävde att få vara med. Det var ingen regeländring utan det bara smög sig på. Man övergav salarna där kvinnor låg med skynken emellan och födde och började med enkelrum i stället.
Men barnsalarna blev kvar ett tag till. När Karin födde sitt första barn på Gotland 1973 låg hon efteråt i ett rum med tre andra kvinnor.
– De kom in med barnen då och då för att man skulle amma. Sen tog de tillbaka dem till barnsalen. Men min man var med under förlossningen och det var skönt. Fast jag var så inne i mitt att jag knappt märkte något av det som hände runt omkring…
Det skedde en enorm utveckling i vården från 50-talet till 70-talet. Bättre hygien, bättre utrustning och större säkerhet.
– Och när det gällde förlossningar lyssnade man på kvinnan mycket mer och den utvecklingen har bara fortsatt. Under mina år som förlossningsläkare från början av 90-talet och framåt har man försökt i den mån det går att låta kvinnan få styra. Man uppmuntrar att de skriver brev i förväg om hur de önskar att förlossningen ska bli. Sen kan det förstås inte alltid bli exakt så men så gott det går i alla fall.
Och så papporna då. Som numera i princip alltid är med.
– Ja, idag är det konstigare om en pappa skulle säga att han inte vill vara med. Jag kan tänka mig att det finns en del män som egentligen tycker att det är lite skrämmande eller obehagligt men det sitter nog långt inne att man ska säga det.
Hon har varit med om pappor som svimmat, det har hon.
– Då får man snabbt vara framme och putta in en pall under rumpan på dem! Sen har det hänt vid några få tillfällen att pappan faktiskt stört lite. Det kan vara om man märker att det skaver i relationen i paret. Men i de allra flesta fall är pappornas närvaro ett stöd för kvinnan som föder och de har numera sin självklara plats i förlossningsrummet, säger Karin och fortsätter:
– Från att de fick börja vara med på 60-talet gick det som en löpeld genom landet. Då fick alla sjukhus ställa om och förbereda för att det var par som kom in och inte bara mammor.
Pappornas närvaro har varit en del av en i övrigt också mycket positiv utveckling inom förlossningsvården, menar Karin Wahlberg.
– Jag är stolt över den förlossningsvård vi har i Sverige idag. Den är fantastiskt bra. Det har varit väldigt roligt att få arbeta i en så positiv miljö.
Anders Björendahl, 81:
”Jag hade köpt en filmkamera”
– När jag träffade min fru i november 1970 höll hon på att utbilda sig till sjuksköterska. Och när vi fick vår dotter Annika 1972 jobbade min fru på en förlossningsavdelning. Det var också dit vi kom när det blev dags för förlossning. Min fru hade lite krav eftersom hon så väl kände till stället. Vem jobbar nu, när kommer den och den, och så vidare. Hon visste precis hur allt skulle gå till och det fick också mig att känna mig lugn. Eller så hade jag varit lugn ändå, jag vet inte. Men jag kände i alla fall ingen rädsla eller obehag. Bara glädje. Jag hade köpt en filmkamera också så jag filmade delar av förlossningen. Det tog ganska lång tid och jag kommer ihåg att de gav henne tabletter som skulle stimulera värkarna. När det var som värst med dem stod jag bakom min frus huvud och höll henne i händerna. Det kändes fint att få vara med. Det hade jag verkligen inte velat missa.
– När vår son Magnus föddes tre år senare gick allt mycket fortare. Han rosslade lite i bröstet när han kom ut så de höll honom upp och ned och daskade på honom lite så att det kom ut slem. Men jag var inte rädd då heller, jag var hur lugn som helst. Bara glad och stolt båda gångerna. Det kändes aldrig som att jag blev knäsvag eller höll på att svimma. Jag har hört om en del män som känner så men jag gjorde aldrig det. Jag minns någon bekant som sa att han helst inte ville vara med på förlossningen. Och visst, jag kan förstå om man tycker det är jobbigt med smärta och blod. Men jag har i alla fall bara positiva minnen av barnens födelser.
– När jag själv föddes var min pappa ute på krogen. Det var lite tradition då att papporna gjorde så. Man var ute och åt och rökte cigarr och firade att man skulle bli pappa. Jag har kvar krognotan min pappa fick den kvällen.
Hans Brehmer, 84:
”Det blev tredje gången gillt för mig”
– Vår första son Fredrik föddes i maj 1966 på Norrtälje BB. Där fick man inte vara med då för det var flera kvinnor som födde i samma rum med tygskärmar emellan. Det var bara att acceptera. Det var inget man ens reflekterade över då. På den tiden fick mammorna ligga kvar på sjukhuset några dagar efter att de fött. Men jag minns när jag var ute med Fredrik i barnvagnen på egen hand första gången, kanske någon vecka efter att han fötts. Vilken speciell känsla det var!
– När vår andra son Magnus föddes 1969 bodde vi i Skebobruk och han föddes på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var en kollega som fick skjutsa in min fru när det var dags för jag var hemma med Fredrik som var liten. Men när vår tredje son Johan föddes 1972 var jag med, så det blev tredje gången gillt. Han är född i Västerås och vi hade lämnat storebröderna hos goda vänner. När vi kom in till sjukhuset minns jag att värkarna stannade av lite så vi fick ta en tur ut på torget. Egentligen minns jag inte så många detaljer från själva förlossningen sedan. Det var tredje barnet och gick ganska smidigt som jag minns det. Men det var väldigt fint att få vara med, det var det. Det fanns ju inga kurser eller ”pappaskolor” på den tiden, inga förberedelser på något vis. Man vara bara med. Och det var gott nog.
