Magnifika Bordeaux!

Stadskärnan i Bordeaux är klassad som världsarv och på de enorma fälten på landsbygden utanför avlöser vinslotten varandra. Staffan Heimerson ger sig ut på en spännande upptäcktsfärd bland vinslott, pinjeskogar och sanddyner. Se fler bilder och mer fakta längre ned i texten.

Vid ett rangligt matbord på kajen vid Cabane 10, en fiskarbod i Port d’Audenge, sa jag med fast röst: ”Ja, livet är värt att leva.”
Snålblåst. Blygrå himmel. Luften full av salt och tångdoft. EU-flaggan fladdrade i kapp med trikoloren. Svalorna byggde tiotals bon under fiskarbodens taknock.
På bordet ett plåtfat med ostron och räkor sprungna direkt ur Bassin d’Arcachon, ett sältans innanhav som föder och göder världens fruits de mer. Till dessa ett glas tunn men fruktig vit Graves, serverad av en hövlig artonåring, Maxouan. Priserna var som ebben i den två mil breda lagunen: låga.
Maxouan sa: ”Titta på collecteuren där. (Collecteur är en lång stång på vilken ostron odlas). Era ostron, Monsieur, satt på den tills klockan sex i morse, då vi hämtade upp dem ur vattnet. Bon appétit!Jag hade gett mig av till Bordeaux, dess omgivningar med vinslott, sanddyner och pinjeskogar, Biscayas kalla vatten och flodbåtar som tar dig ända till Cognac.

Jag hade aningen irriterat, medan Europa öppnade upp efter coviden, sagt mig, att när det gäller semester i Frankrike är vi anmärkningslöst fantasilösa. Alltid väljer vi bara Paris, Franska Rivieran eller vintertid Chamonix. Frankrike är ju så mycket mera. Det böljande gröna Auvergne. Slotten längs Loire. Invasionskusten i Normandie. Korsvirkesstäderna i Alsace. Maten i Perigord.Nu hade jag siktat in mig på det bästa: Bordeaux, huvudstaden i det som en gång i tiden var det självständiga landet Akvitanien.
Staden i sydvästra Frankrike är magnifik och mysig, arkitektoniskt ståtlig, intensiv och belägen vid den breda floden Garonne. Stan har hög svansföring.

Författaren Victor Hugo beskrev Bordeaux: ”Ta Versailles och lägg till Antwerpen, så har ni Bordeaux”.
Ingen stad i världen har som Bordeaux av Unesco fått en så stor del av stadskärnan förklarad som världsarv. Byggmaterialet i de privata små palatsen och längs den magnifika hästskoformade Place de la Bourse är ljus sandsten, som får stadskärnan att glimma som guld.
Stan är också modern. Ett nät med slanka, snabba, tysta spårvagnar knyter den samman – den som envisas med bil får cirkla i två timmar innan han hittar en parkering.

Bordeaux har tidvis tjänat som fransk huvudstad. Regeringen flydde hit både under fransk-tyska kriget 1870-71, och under första världskrigets första år 1914 samt under andra världskriget i juni 1940 efter franska arméns genanta kollaps.
Oceangående fartyg förtöjer i stadskärnan. I promenadvänlighet överträffar dess kajer till och med kajerna i Paris – och längs dem finns en söndagsmarknad som är flera kilometer lång.
Bordeaux fick mig att tänka på Göteborg: en hamnstad som är grön, luftig, borgerlig.
Både Göteborg och Bordeaux kan med rätta kalla sig ”Lilla London”. För Bordeaux del finns relationerna med England klockrent dokumenterade: hertiginnan Eleonora av Akvitanien ingick år 1154 äktenskap med Englands Kung Henrik II och som Drottning Eleonora regerade hon de två länderna och med nya kungar styrdes de sedan gemensamt i 301 år.
Engelsmännen fick smak för Bordeaux viner, som de än i dag kallar claret, och staden blomstrar tack vare deras engagemang i vinhandeln.

Efter en alltför stor middag på stans mest klassiska krog, den 200-åriga Le Chapon Fin, missade jag min hotellfrukost. Jag slank ut och slog mig ner på första bästa trottoarservering, beställde café au lait och en brödbit. ”För sent”, sa en välklädd maître. ”Men ni kan välja mat från eftermiddagens tea-time.” Knäppgök, tänkte jag först. Men inte när jag från matsedeln hade beställt en brouillade med mängder tryffel. Så ska en frukost se ut. Det fanns en förklaring till överdådet. Det jag tagit för en trottoarservering vilken som helst var i själva verket en guldkrog, den enstjärniga l’Observatoire du Gabriel.

Euforisk reste jag mig för att sedan välja det bästa av stadens många museer. Mitt val var en triumf. Ute i ett slummigt hamnområde finns ubåtsbaserna som de tyska ockupanterna byggde under andra världskriget, en väldig bunker med bassänger. Dessa stod övergivna genom generationer men räddades från att sprängas och har i stället blivit en hyllning till konst och musik. Hallarnas väggar fylls av gigantiska uppförstorningar av de främsta målarnas verk – Monet, Renoir, Chagall, Yves Klein, Klimt. De –exploderar digitalt i färger i mörkret och ackompanjeras med ljuvlig klassisk musik. En psykedelisk orgie. (Pensionärspris € 12,50).
Jag medger att jag först var skeptisk. Det var som att låta Robert Wells hamra fram en Mozartsymfoni. Smaklöst. Men min skepsis försvann på fyra minuter. Sedan fann jag mig uppslukad av skönhet.
Det var stan.

Sedan gav jag mig av på utflykt i alla väderstreck.
Först österut. Jag ville träffa Elin för att få ett omdöme om det som nu är hennes hembygd. Elin Lindqvist är en 38-årig svensk författarinna som just är klar med en roman direkt på franska (och dotter till historikern Herman) och som simultantolk på fem språk (svenska, franska, engelska, spanska och japanska) tolkar väldiga videokonferenser.
Hon har bott runt om i världen och försörjt sig som yogalärare och dykinstruktör. Nu lever hon ute i en värld av platta vinfält, är gift och tillsammans med sin partner Ophélie Colas de France driver hon på femte säsongen en enkel men smakfull Bread & Breakfast, Le Vignes Reines, nära byn Illats, en halvtimme utanför Bordeaux.

Elin sa: ”Jag är född i Japan och det är här jag har landat. Jag njuter av djur och natur. B&B drömde jag redan om i Vietnam. Varför? För att jag vill ge människor glädje.”
”Hennes” vinfält ligger mellan Grave och Sauternes.
Jag gav mig sedan av söderut, främst för att bestiga Dune du Pil, Europas största sanddyner, nära tre kilometer långa, en halv kilometer breda och 109 meter höga.
På önskelistan hade jag också att i Arès äta på Ona, den första helt vegetariska restaurang som belönats med en Michelinstjärna. Betagande lekfull. Den djärva krögaren Claire Vallée vågar till och med att servera en vegetarisk foie gras, gåslever. Vad det nu ska vara bra för.

Norrut, parallellt med Atlanten, är det i sanningens namn ganska trist. Du kör genom spretiga pinjeskogar. Det enda som livade upp mig var skyltar som pekade mot ett NATURIST PARADIES vilket på svenska är ett nudistläger. Mellan skog och sanddyner låg ingången till en hel stad med nakna människor med tillgång till köpcentra och spa, dagis, tennisbanor och biografer. Entréavgift € 16 per dag. Uniformerade vakter stoppade mig och pekade på ett anslag med en uppmaning på tyska: ”Eine Maske tragen!”.
Jag kikade mellan gliporna i det höga staketet. Bingo! På en grusgång kom i snålregn och 18 sekundmeters blåst en spritt språngande naken människa – på cykel! Han bar ett ljusblått munskydd för ansiktet. Ordnung muss sein.
Slutligen rullade jag in i det dominerande vindistriktet Medoc på Garonnes sydvästsida. Jag följde D2 som korrekt kallas Route des Châteaux – och där ligger de som ett pärlband, St-Estephe, Pauillac, Palmer, Saint-Julien, Margaux, vingårdar, vinbyar, vinslott. På andra sidan floden finns St Emilion och Pomerol, längre upp åt floden de söta vinerna med Chateau d’Yquem som stjärnan.

Men det är också lustigt att med egna ögon se att i Bordeaux har en ranglig vedbod rätt att kalla sig château. Kring dem ligger knotiga stockar som växer ur ljus mylla och ger härliga druvor. Och vi ska veta att det vin som säljs i flaskor inte är en naturprodukt utan t i l l v e r k a t s av hantverksskickliga vinmakare som tagit fram socker, garvsyra och kemiska tillsatser ur sina trollerilådor.
Vin har odlats här sedan tidernas begynnelse och Bordeaux är oomstritt vinets huvudstad i världen. Stadens vinmässa är branschens största evenemang. De största och stiligaste slotten ägs av de rikaste människorna, Rothschilds och Louis Vuitton-miljardären Arnault och deras mål är att tillverka ouppnåeligt dyra lyxviner.
Jo, det går att komma in på en dégustation, provsmakning. Men det är inte alltid lätt. Oftast måste tid bokas i förväg, på d’Yquem kan väntetiden vara månader. Ofta vill de hövliga, engelsktalande föreståndarna ha € 10 för att öppna en butelj. De har lärt sig läxan – de flesta turister visar intresse bara för att få sig en gratis-aperitif.

Ännu större intresse för Bordeauxviner visar sedan några decennier tillbaka nyrika kineser. Det är dessa som flyger in från Beijing och Shanghai och köper de vinslott som är till salu. Typisk är den 57-årige miljardären Jack Ma som grundat IT-konglomeratet Alibaba. Nyligen köpte han två vinslott som tillsammans producerar 600 000 flaskor om året. I Kina dricker folk Bordeauxen iskall och blandad med Coca Cola. Nam-nam.
Kineser är inte det värsta skymf ett vin kan råka ut för: en tredjedel av skörden i Bordeaux går till destillation. Den blir metanol och används i dagens dieselmotorer.
När jag tankade bilen mumlade jag därför för mig själv: ”Vilken bortskämd liten rackare du är, lilla Opel. Här rullar vi fram tack vare att vi har Château Bonisson i tanken.”

Text: Staffan Heimerson
Foto: Marianne Pihl

 

 

Kommentera