Magiska Madeira

Madeira är sedan länge ett favoritresmål för seniorer. Härligt klimat, högklassiga hotell och ljuvlig blomsterprakt lockar många. Lägg till utmärkta vandringsleder och spännande valskådning och det blir tydligt varför den tropiskt gröna vulkanön i Atlanten blivit en vinnare. Mer fakta och fler bilder längre ned. Text och foto Johan Öberg

Vi guppar fram på snälla Atlantvågor ombord på en stor katamaran tillsammans med hundra andra valskådare. Båten håller stadig kurs ut på havet från Madeiras huvudstad Funchal och efter en halvtimme finner vi det vi söker: En stor flock grindvalar bara 150 meter från vår båt. Det är fascinerande att möta valar och alla ombord tycks väldigt nöjda när vi efter en kvart far vidare utan att få syn på några fler av havets giganter.
I stället styr båten mot en av världens högsta havsklippor, den 580 meter höga Cabo Girão som reser sig tvärbrant med bara en smal liten landremsa mellan klippvägg och hav. Eftermiddagssolen gassar och det är 23 grader i havet – snart guppar massor av glada turister i det stora blå.
Det finns gott om valar runt Madeira: grindvalar, kaskelotter och flera delfinarter håller till här året runt. På vår och höst passerar jättar som rätval och blåval den portugisiska ön.

För något år sedan valde vi i stället för katamaran en betydligt snabbare RIB-båt och fick vara med om extrem närkontakt med en hel kaskelottfamilj, vars fem meter långa unge gärna simmade precis under vår lilla båt – ett minne för livet.
Att valskådningsbåtarna ganska lätt hittar valar ute på det stora blå beror på de rutinerade valspanarna längs kustbergen. Alla de drygt 25 arterna av bard- och tandvalar som rör sig runt Madeira har sitt speciella vattensprut när de andas ut – så ett proffs kan avgöra vilken art han just fått syn på.

Sådan valspaning utfördes också när jakten på val pågick här 1941 – 1981. Länge var valjakten runt Madeira en verklig kraftmätning mellan jägare och djur. Grupper av män gav sig ut på havet i löjligt små båtar utan motor och kom de nära en val kastade de sina träspjut med hullingförsedda järnspetsar. Sen vidtog en grym kamp där männen inte alltid segrade.
Senare tog ångharpuner och ren valslakt över och 1981 landade den sista valen vid kokeriet i Caniçal, längst ner i sydost, där det nu finns ett stort museum om valar och valfångst som fler turister borde upptäcka.

I närheten av Caniçal finns också öns finaste sandstrand, täckt av lavasand och omgiven av svarta lavaklippor. Det är lite av en myt att Madeira inte skulle ha några bra bad. I Seixal på nordkusten finns också en fin lavastrand, liksom i Porto da Cruz. Både Machico och Calheita har fina stränder täckta av ljus sand från Sahara. Tar man båten över dagen till grannön Porto Santo väntar en kilometerlång paradisstrand och i Funchal finns en lång grusstrand som funkar fint när vädret är lugnt. Och så finns ju alla badplattformar i hotellområdet.
Men den mest unika badupplevelsen väntar i Porto Moniz, längst i nordväst: Lava strömmade för länge sen ut i havet här och bildade en naturlig bassäng kantad av vassa svarta lavaklippor.
Människor anlade en låg mur mot havet över vilken dyningarna sköljer in och ständigt tillför frisk sälta. På köpet fick man en kul vattenlek som passar gammal som ung – vänta på poolkanten så får ni se!

I Funchal finns flera klassiker man bör beta av: Vinmuseet där man kan lära sig allt om de unika madeiravinerna och självklart får provsmaka, den drygt 500-åriga katedralen och saluhallen Mercado dos Lavradores, kanske världens finaste, fylld av lokalodlad tropisk frukt, grönt och blommor.
På fiskavdelningen styckar vana biträden gigantiska tonfiskar och tar ut filéerna på den skräckinjagande djuphavsfisken espada – vanlig på Madeiras menyer. De flesta tar också linbana eller buss upp till Monte och den botaniska trädgården med sitt överflöd av blommor året runt.
Och sedan är det dags för Funchals unika klassiker – kälkturen nerför branta backar in mot staden. Två rutinerade män styr varje kälke, så även om det kittlar i maggropen kan man vara säker på att läget är under kontroll.
Men det allra bästa med Madeira väntar bortom Funchal: Den dramatiska naturen med grönska som täcker även de brantaste bergen.
Strax efter portugisernas ankomst till den då obebodda ön 1419 började de första vattenkanalerna byggas i bergen. De kallas för levador och i dag finns över 3 000 km av dem med en lutning på bara en meter per kilometer.
Eftersom de alltid kantas av stigar – som förr var transportvägar och som än idag används av de levandeiros som håller kanalsystemet i toppskick – har ön ett makalöst utbud av lätta vandringsrutter. Till dessa kan många mil av andra vandringsleder – ofta lite tuffare och högre upp i bergen – läggas.

Allra högst når leden PR 1 – som vi följer en förmiddag med strålande sol. Leden är lång, men vi går bara en dryg timme från en parkering på 1 600 meters höjd till toppen av det 1 861 meter höga berget Pico Ruivo – öns högsta – och njuter av en fantastisk vy över alla andra taggiga toppar, högplatån Paúl da Serra i väster och nordkusten långt under oss.
En annan dag tar vi oss an Levada do Rei, som börjar på 530 meter och slingrar sig genom den täta skogen av lagerträd, eukalyptus, passionsfrukter och jätteormbunkar till ett vattenfall 710 meter över havet.
Den är enkel att göra på egen hand då start och mål är på samma ställe, men ofta är det smidigare med gruppvandringar inklusive transport, där man blir avsläppt på en plats och hämtad på en annan.

Så är det under vår heldag längs två klassiska levador på över tusen meters höjd på norra Madeira – Levada do Risco och Levada das 25 fontes. Båda byggdes på 1800-talet och en av dem har senare byggts om så att vattnet rinner åt motsatt håll till ett vattenkraftverk.
Vår kunniga guide Liana Santos kan det mesta om den lokala floran – en verklig bonus.
– Här har vi trädljung säger hon och pekar på något som ser ut som svensk ljung, fast i form av ett fem meter högt träd.

Sen visar hon oss liljekonvaljer i trädstorlek och lagerbladsträd vars blad doftar härligt när man smular dem i handen. För 600 år sedan täcktes nästan hela ön av dem, i dag finns bara små skyddade bestånd kvar.
Levada do Risco leder till ett lodrätt vattenfall och Levada das 25 fontes, en bit längre ner på berget, till källflöden där vi äter våra lunchpaket. Levador går ofta i långa tunnlar och vår dagstur avslutas i en 800 meter lång sådan. Lånade pannlampor behövs i kolmörkret. Så når vi till slut ljuset igen – nu på öns sydsida.

Kommentera