Lurö – Den okända skärgården

Skeppare Björn navigerar vant bland sjömärkena i den smala farleden. Längre ut ligger öarna glesare och sedan en obruten horisont. Men vi är inte på havet. Det här är Vänern och vi färdas genom Lurö skärgård.

Vi var de enda passagerarna som steg ombord i Ekenäs på Värmlandsnäs denna förmiddag. Björn Örnvald mötte oss vid bryggan och kör oss nu genom delar av Europas största insjöskärgård. Öarna vi passerar är bevuxna med skog och påminner lite om Stockholms mellanskärgård, men utan alla sommarhus.
Vänern har inte mindre än 22 000 öar. 250 av dem ingår i Lurö skärgårds naturreservat som sträcker sig nästan hela vägen mellan Värmlandsnäs och Kållandsö i Västergötland.
Så här i början av sommarsäsongen är vi nästan ensamma på sjön. Det känns som att vi färdas i en isolerad del av Sverige. Men så har det inte alltid varit.
Redan för tusen år sedan var detta en viktig farled mellan Västergötland och Värmland. Från 1700-talet var sjöfarten livlig och här mellan öarna kunde segelskutorna ligga länge och vänta på bättre väder. Det behövde inte gå någon nöd på sjömännen, krogar fanns på flera öar.
Genom århundrandena har öarna varit bebodda av bönder och fiskare, men sedan syskonen Gustav och Matilda Svensson la ner sitt jordbruk och flyttade från ön Vithall 1959 finns inga åretruntboende kvar.

Lurö skärgård har ändrat skepnad sedan de sista bönderna flyttade. Då hölls öarna öppna av betesdjur. I dag har skogen tagit över de flesta, men 2011 röjdes buskar och träd på Vithall. Sedan gjorde man detsamma på Gunnarsholmen och ett par öar till och släppte ut kor och får för att beta. Nu går det att se tvärs över öarna igen.
Vi passerar Gunnarsholmen med sitt vita fyrhus. Bortom den har vi inget land i sikte och vågorna börjar gå högre när vinden kommer åt. Havstrutar i luften förstärker illusionen av att vara på havet.

Efter en knapp timmes färd sänker Björn farten och lägger till vid Stenstaka på västra Lurö. En enda båt ligger förtöjd i gästhamnen. En liten bit upp hittar vi ett hus med fyrtorn på taket. Fyren flyttades hit från en mindre ö 1996 och har varit vandrarhem sedan dess. Vi passerar det sexkantiga dasset och Lurö krog som ligger i Stenstaka gårds gamla lada.
Men vi är inte hungriga än utan fortsätter på en promenad på öns slingriga stigar. Vi kommer snart in i skogen som numera bara verkar brukas av bävrarna. Ett par rejäla aspar har fällts av de idoga djuren.
Vi passerar resterna av ett gammalt tegelbruk och öns skolhus. När Lurö var bebodd fanns det mesta man kunde behöva för sitt dagliga liv här. Redan 1931 drogs en telefonkabel hit, men elektricitet kom inte förrän 1959 när inga åretruntboende längre fanns kvar på ön.
Skolan byggdes 1916 och hade som mest 16 elever. När bara tre elever gick kvar 1937 lades den ner igen.

Strax efter skolan öppnar sig skogen mot sjön och vi kommer fram till ett litet klippbad. Med kikare kan vi se vindkraftverk vid horisonten, någonstans i Västergötland. En bit bort längs vattnet hittar vi en sandstrand. Här skulle vi gärna tagit ett bad men solen har gått i moln och vi fortsätter vår vandring i stället.
Molnigheten är oväntad, för Lurö är en av Skandinaviens soligaste platser med runt 2 000 soltimmar om året. Vänern ger Luröskärgården speciella väderförhållanden med både regnfattigt inlandsklimat och soligt kustklimat.
Vi går in i skogen igen men snart öppnas landskapet åter upp och vi kommer fram till de anspråkslösa resterna av en kyrka, troligen byggd redan på 1000-talet och därmed en av Sveriges äldsta stenkyrkor. Kyrkan var stor för sin tid, cirka 22 gånger 13 meter.
Varför en så stor kyrka byggdes på en liten ö som Lurö vet inte arkeologerna, men kanske har det att göra med att en av flera pilgrimsleder till den helige Olofs grav i Nidaros (dagens Trondheim) gick över Luröskärgården.

Nu är det inte långt kvar till målet på vår vandring. Vid Basteviken hittar vi Luröbryggans restaurang och alldeles bredvid ligger Lurö III förtöjd i väntan på återfärden. Men först gör vi en avstickare till ett litet bostadsområde i skogsbrynet.

Här står lådor stora som skokartonger på meterhöga pålar. Insekterna som surrar runt kuporna är nordiska bin. Under åren har de ursprungliga nordiska bina korsats med andra för att ge mer honung, men här, långt från alla biodlingar, jobbar föreningen Nordbi för att bevara den hotade rasen.
Tillbaka på restaurangen beställer vi vänergös och blir förvånade när vi ser vår kapten titta ut från köket med förklädet på.
Vi avslutar besöket på Lurö med gös, färskpotatis och kantarellsås. Den tilltagande vinden vaggar bryggan som serveringen står på.
När vi ätit klart och stigit ombord är Björn tillbaka vid rodret. Han varnar lite för vågorna:
– Jag kör runt och sen norr om ön så får ni se fyren. Det blir vågor i fem minuter, sen lugnt.

 

Det skumpar ordentligt i början men klockan fem över tre kommer vi i lä, precis som han lovat. Vi passerar Stånguddens fyr på Lurös sydostligaste udde. Det vita huset står ensamt i vinden på en klippa.
Björn skrattar när jag frågar hur det kommer sig att han plötsligt dök upp i kockförkläde på restaurangen. Det visar sig att det dessutom var han som fiskat gösen. Hans mamma tog upp beställningen. Familjen Örnvald har en lång historia på Lurö.
– Jag är sjätte generationen som lever på vattnet i Vänern. Min pappa växte upp på Lurö, men inte jag. Men jag bor i Ekenäs så det är nära.
På somrarna kör han Luröbåten, men fiske är hans verkliga yrke.
– Fisket är hyfsat, på en jämn nivå. Vi är färre yrkesfiskare nu, så det blir mer fisk per fiskare. Nu finns bara 45–50 yrkesfiskare kvar. För några år sen var vi 80 stycken.

Luröbåten och turismen på Lurö är ett bra komplement till fisket av framför allt gös och abborre. Björn säger att några tusen turister besöker ön varje år. Alla åker inte med honom. Med egen båt eller kajak tar man sig lätt runt bland öarna i skärgården.
Men just i dag är vi inte många på sjön. Först när vi går in i den smala farleden till Ekenäs igen får vi sällskap av en fritidsbåt som lägger till vid en av gästplatserna.

TEXT OCH FOTO ELISABET AXÅS

Kommentera