Key West är både en stad och den västligaste av öar i ett smalt pärlband exotiska öar kallade The Keys, mitt ute i havet söder om Florida. Att köra hit längs Route 1 är en fantastisk upplevelse.
Risken att köra vilse”, sa jag, ”är inte stor.”
”Mindre än så”, sa fotografen som satt vid ratten. ”Noll. Vi kan bara köra rakt fram. Tar vi till vänster kör vi efter ett kvarter ut i Atlanten. Tar vi i stället till höger plumsar vi strax i Mexikanska golfen.”
”Då är det bara att köra rakt fram.”
16 mil hav
Men försiktigt. Strax är vi framme i Key West. Sedan är nästa ort Havanna. Det ligger 16 mil vatten emellan Floridas sydvästspets och Kuba. Det finns de som simmat sträckan. Med många hajar.
Därmed är vi orienterade. Vi befinner oss ytterst i söder på Route U.S. 1 som via New York och Washington löper 380 mil från Amerikas nordligaste delstat, Maine, på gränsen till Kanada.
Hundratals kobbar
The Overseas Highway i Florida Keys, som den sista biten officiellt heter, är en av Världens Vackraste Vägar. Jag åker den när jag från Miami kör de 20 milen som på 42 broar förbinder de hundratals kobbarna fram till Key West.
Kedjan av öar hade legat orörd och nästan obefolkad fram till dess att mogulen Henry Flagler i 1900-talets början insett Floridas potential som en varm vinterturistort för amerikaner. Han byggde 1912 Florida East Coast Railways längs Amerikas östkust. Han förlängde den 16 mil med Overseas Railroad över the keys ända fram till yttersta udden, Key West.
Som att flyga på låg höjd
Men i september 1935 slet en orkan sönder Flaglers järnväg. Dock stod i stor utsträckning fundamenten kvar. Med dem som startblock byggde myndigheterna en tvåfilig landsväg som invigdes 1938. Med nybyggen har vägen breddats och de två vägarna bildar stundtals en surrealistisk tavla, när de parallellt löper över övärlden.
Öarna och skären svävar i tropikljuset. Färden över dem är som att flyga på låg höjd. Vattnet under broarna som förbinder the keys (från det spanska ordet cayo som betyder småöar och holmar) badar i blått. Vattnet är grunt men båtar är ute på fiske.
Delikata stone crabs
Yrkesfiskarna plockar upp den jättelika snäckan conch, som blir fritters, grillade små bitar och som innehåller litium. Dess struktur – och smak – är regummerat vinterdäck men det lugnande litium anges som orsak till att befolkningen här och på Bahamas med flera öar är så godmodig och förnöjsam.
Här fångas också delikata stone crabs, som omges av kult; hovmästaren på en krog böjer sig och viskar i mitt öra, som vore det en skamlig hemlighet: ”… och, sir, i dag råkar vi ha stone crabs …”
Lugnande blått
Havsytan blir till ett kalejdoskop som skiftar i alla olika typer av blått – azur och turkos, marin och kobolt, duvblå och kungsblå. Jag tänker på vad den franska författaren André Maurois frågade sig: ”Vad krävs för att man ska bli lycklig?” Han svarade sig: ”En blå himmel över sitt huvud.” Naturligtvis är himlen över the keys himmelsblå. Sannolikt är det sant som psykologer påstår, att blått som färg är stresslindrande.
Seniorguide Key West
Resa dit: Flyg med Norwegian Stockholm/Arlanda – Fort Lauderdale/Miami. Som bäst 10 timmar och biljettpris t o r under 3 000 kr om beställningen görs i god tid.
Valuta: 1 USD är värd ca 9,25 sek.
Prisläge: Hotell i alla prislägen, restauranger likaså; men med obligatorisk dricks blir det inte lika billigt som det ser ut på matsedeln.
Bästa tiden: Oktober – april med behaglig badtemperatur och lägre luftfuktighet.
Passar för: Alla typer och åldrar.
Missa inte: Det väldiga utbudet av nöjesanläggningar kring Orlando. Missa heller inte
det träsklika vildmarksområdet Everglades med alligatorer.
Seniorvänligt: Florida med 20 miljoner invånare är som gjort för seniorer. Trafiken flyter sakta, respekt för de äldre, folk tar sig tid, utflyktsbussarnas personal är hjälpsam, det är lätt att hyra bil, osv.
Varning för: Hurricanes (orkaner) drabbar staten praktiskt taget varje år, speciellt i augusti – oktober. Säkra månader är bara januari-mars.
Länkar: www.myflorida.com
Vilda höns som mallar sig
Efter nästan två dagar i Key West var vi nu på väg hemåt, norrut, när jag till fotografen sa: ” … och vad på resan tycker du har varit bäst? ”
”Du vill förstås att jag ska säga Key West. Jovisst. Stan är en idyll med sina pastellfärgade trähus som ofta står på styltor. Och den tropiska grönskan är prunkande. Men sedan gayfolket gjort den till en kultort och det sprungit upp barer och klubbar och krogar och souvenirbutiker i vartenda hörn så känns Key West som ett Pattaya eller ett Magaluf där man ska skräna och apa sig.”
”Men jag vet vad jag gillar mer än arkitekturen. Färgsprakande hönor rör sig på gatorna och tuppar går mitt ute i trafiken och mallar sig. Det skapar härliga scener. Höns och tuppar är vilda. De är ättlingar till stridstuppar som kubanska invandrare haft med sig.”
Charm från gamla tider
Även som tourist trap har Key West kvar en del av sin charm från gamla tider, då befolkningen (nu 25 000) försörjde sig som rullare på den lilla stadens 200 cigarrfabriker och som sjömän på utflyktsbåtar till korallreven.
Den blev, som Wikipedia uttrycker det, ”tillhåll för konstnärer och intellektuella”, bland dem Thomas Edison och Tennessee Williams. Ernest Hemingway hade från 1928 en grann spansk kolonialvilla där, vilken han behöll även sedan han på femtiotalet flyttat över sundet till Kuba. Det var här han skrev Klockan klämtar för dig och Farväl till vapnen. Efter hans död byggdes villan om till trivsamt Hemingway-museum. Extra glädje skänker det att ättlingar till Hemingways 26 sextåiga katter snor sig kring museibesökares ben.
Harry S Truman
Lika intressant är det att besöka Harry S Trumans villa, hans Lilla Vita huset. Mycken politik utspelade sig där. Fru Trumans lilla drinkbord rymde en hemlighet. Det hade dolda klaffar som i ett huj förvandlade det till ett stort pokerbord.
En simpel kopia
Naturligtvis missar ingen turist alkoholromantiken på den glammiga Sloppy Joe’s bar. Längs gatorna utbjuder läkare sin tjänster: ”45 minuters kur och jag befriar dig från din baksmälla.” Hemingway tillbringade sin fritid på Sloppy Joe’s – och påskyndade sin död. Det förstör glamouren när någon (till exempel jag) för meddrinkare berättar att baren är en simpel kopia; den ursprungliga Sloppy Joe’s ligger i Havanna.
Pelikaner och gaseller
Fotografen tycker att djuren är bäst. Som tupparna. De stora och komiska pelikanerna. Och gasellerna på en av The Keys. Hon blev gråtmild av att titta på dessa mini-Bambi som betade i ett skogsbryn. The key deer är en underavdelning till the white tail deer. Jorden i National Key Deer Refuge är mager. Gasellerna behöver inga viktväktare för att hålla sig slanka och magra.
Räddar sköldpaddor
Allra mest gillades att på ön Marathon besöka Sköldpaddssjukhuset. Sympatisk slogan: Rescue. Rehab. Release. Sköldpaddorna räddas när de fastnat i fiskares nät eller haft oturen att komma i vägen när folk pålar sina bryggor. Sköldpaddorna plockas upp av sjukhusets egen ambulans, plåstras om och botas.Friska släpps de ut i havet igen. Detta finansieras av donationer och turisternas besök med åtföljande populära föreläsningar.
Så amerikanskt! Ena sekunden tacky, sen handlingskraftigt och hjärtevarmt.
Key Largo
Naturligtvis frågade fotografen mig i retur vad jag under våra dagar på the keys funnit bäst. Ogenerat svarade jag:
”Humphrey Bogart.”
På den största ön – och den minst charmerande –Key Largo hade jag fått kolla in miljön för gangsterfilmen Key Largo, på svenska Stormvarning utfärdad, med Humphrey Bogart, Lauren Bacall och Edward G Robinson.
Ett mästerverk
Key Largo är en film noir från 1948, ett av regissören John Houstons mästerverk. Spännande, fräck och filmhistorisk. Det är första filmen i vilken Humphrey Bogart inte spelar gangster. Det är första gången den runde Edward G Robinson inte har en hjälteroll.
Handlingen: Bogart har som officer lagt andra världskriget bakom sig och åker buss ut på the keys för att skänka tröst till hustrun (Bacall) till en av sina mannar som stupat i kriget. Han hittar henne på familjens nergångna hotell, som ockuperats av en gangster.
Tycke uppstår inte. Medan stormen laddar upp pågår ett machodrama inne i hotellbaren och matsalen.
Urvattnad mojito
Jag hittade i Club Caribbean längs U.S 1 resterna från filminspelningen. Miljön – palmer och sandstrand – fanns där. Men Club? Det var ett sunkigt ställe. Vid samma slitna bardisk som Bogart drack jag en urvattnad mojito. Bogart fanns i många av barens hörn som urklippsfigur i papp – med puffran framme på någon, klädd i vit smoking på en annan.
Ja, han var kortvuxen men hur som helst en tuffing. Replikerna var pärlor som Bogart levererade med sandpapper i rösten. Han vill inte bli inblandad i gangsterbråket och säger: ”One Rocco more or less isn’t worth dying for.”
Jag läste om något ställe där man kan gifta sig under vatten …
Med en tallrik färsk fisk, några stora räkor, stone crabs och en vattenskadad Bud sitter jag framför en tv-skärm i baren där Key Largo spelades in. Och nu i Key Largo ser jag filmen spelas upp 7/24.
Jag rundar av med en Key lime pie.
”Och nu?”, frågade fotografen. ”Vad ska vi se nu?”
”Jag läste om något ställe där man kan gifta sig under vatten …”
”Glöm det. Vi är gifta. Dessutom hade vi kunnat göra det i Hemingways trädgård. Bröllop under vatten. Kanske kul”, sa hustrun (och fotografen), ”om vigselförrättaren är en delfin.”
Text: Staffan Heimerson
Foto: Marianne Pihl
