Hemliga Albanien

Från isolerad kommunistisk diktatur till överraskande Medelhavspärla. Albanien är landet som har allt - snöklädda berg, kristallklara sjöar, långa sandstränder och världsarvslistade städer. Och på landsbygden kan du möta Europa som för 100 år sedan.

Den första morgonen i Albanien vaknar jag tidigt till ljudet av grannens tupp som gal utanför fönstret. Hotellet ligger ett stenkast från det stora torget mitt i huvudstaden men här finns både höns och grönsaksodlingar. Tirana är en myllrande stad där över 750 000 av landets tre miljoner invånare bor. Stora torg och fyrkantiga byggnader från kommunisttiden blandas med gågator fulla med kaféer, marknader och butiker. På marknaderna, som kantas av små restauranger, finns det gott om stånd som säljer lokala grönsaker, frukt, olivolja, raki, honungskakor, nötter, örter, teer och tjocka limpor av tobak. Från Tirana går det snabbt att ta sig ut på landsbygden på slingriga vägar som leder upp i bergen. Vi åker söderut med det över 2 000 meter höga snöklädda berget Tomorri framför oss. På bergssluttningarna går herdarna och vallar sina får och vid sidan av vägen springer både getter, åsnor, hästar, hundar och höns lösa. Vi ser också många små odlingar av vindruvor och grönsaker.
– Folk odlar sina egna grönsaker här och maten i Albanien är till 95 procent ekologisk. Kemikalier är helt enkelt för dyra att köpa, säger Armand Jegeni som arrangerar cykelturer och själv har arbetat med permakultur.

Folk odlar sina egna grönsaker här och maten i Albanien är till 95 procent ekologisk.

Lagom till lunch stannar vi till för att äta i den världsarvslistade staden Berat, känd för sina kyrkor, moskéer och arkitektur från den ottomanska tiden. Smala kullerstensgator leder upp till den historiska delen av staden med en medeltida fästning. Härifrån har man en strålande utsikt över stadens alla tegeltak och de gamla stenbroarna som leder över floden Osum. Kontrasterna är stora. För överallt i hela Albanien syns också resterna av de 700 000 små runda stål- och betongbunkrar som användes till skyttevärn under den kommunistiska perioden och som i kraftigt förminskad skala blivit en av Albaniens populäraste souvenirer.
– Många av bunkrarna är stora nog för två personer och myndigheterna placerade ut dem i hela landet. Sedan upptäckte folk att stålet i dem var värt mycket pengar och en del av bunkrarna har rivits, berättar Armand Jegeni.

Vid solnedgången når vi staden Vlora som ligger på den sydvästra kusten där det Adriatiska havet möter det Joniska havet. Här vid den Albanska Rivieran njuter Vlora av en lång fin sandstrand och flest soltimmar i landet. Staden är känd för sin olivolja från närliggande lundar med över 250 000 olivträd. Det var också i Vlora som självständighetsdeklarationen från det ottomanska riket undertecknades 1912. För att markera den viktiga händelsen har staden uppfört ett stort pampigt monument där man bland annat kan se Ismail Qemali, grundaren av det självständiga Albanien.
Från Vlora går också båtarna över till staden Brindisi i Italien. Vägen fortsätter längs rivieran och upp i bergen över Llogare passet. Vi passerar den charmiga lilla byn Dhërmi som ligger en bit upp från kusten. En liten kyrka och vitkalkade hus med tegeltak som riktigt lyser i kvällens sista strålar. På sommaren är stranden som tillhör Dhërmi mycket populär.

Längst hela kusten hittas många sandstränder och vi är på väg till Saranda som har blivit en omtyckt svensk charter-destination och albanernas egen smekmånadsstad. Saranda ligger i en fin liten bukt med klart vatten och en stenstrand. I solnedgången kommer lokalbor och turister ner för att flanera på den långa strandpromenaden. Nere i småbåtshamnen är små fiskebåtar förtöjda och tidigt på morgonen kommer fiskarna in för att sälja dagens fångst direkt från båtarna till de samlade lokalborna. Klara dagar kan man också se över till den grekiska ön Korfu. Det går dagligen båtfärjor mellan Saranda och Korfu.
Vägen slingrar sig vidare längs en kanal med klart vatten som kommer högt uppifrån bergen där snöklädda bergstoppar bildrar bakgrund. Den följer floden Drino som är ljust turkosfärgad och kantad av Judasträd. Träden är helt översållade av de ljuvligaste lila blommor som blommar direkt på grenen. Vi är på väg till den världsarvslistade staden Gjirokastër varifrån det ottomanska riket styrdes under 500 år mellan 1417 och 1912.
Den välbevarade staden är mycket charmig. Hus från 1600-talet och branta kullerstensgator kantade av restauranger, kaféer och små souvenirbutiker. Jona Dhrami och hennes familj är födda och uppväxta i Gjirokastër där de har flera souvenirbutiker. Hon bjuder spontant in oss till sitt hus för att visa en häpnadsväckande upptäckt.
– För ett år sen upptäckte vi att det fanns en 400 år gammal brunn under vårt hus mitt i staden, berättar Jona Dharmi glatt.
Gjirokastër har även ett grekiskt ortodoxt förflutet och högst upp i den gamla delen av staden finns en fästning med utsikt över husens röda tegelpannor. Här föddes också Albaniens kommuniska ledare Enver Hoxha.
– Albanien är övervägande muslimskt men det finns inga motsättningar mellan muslimer och kristna, berättar Dhima Blert som har arbetat med energifrågor för den albanska regeringen och är en av många välkomnande albaner vi träffar på vår resa.

Vi fortsätter och följer den forsande floden Vjosmo. På avstånd syns bergskejdan Nemercka med snöklädda toppar på 2 000 meter. En bit utanför staden Përmet stannar vi till för att äta en god lunch med röror på röd paprika och ost tillsammans med sallader och grillad fisk. Vi vandrar över en gammal välvd stenbro från 1700-talet till en naturlig varmvattenskälla. Det är helt underbart att glida ner i det varma vattnet. Vägen slingrar sig förbi staden Korcé och upp i bergen till Prespa nationalpark där bönderna plöjer fåror i jorden med hjälp av åsnor för att odla majs och bönor.

Här i gränstrakterna av Grekland och Makedonien står alla vägskyltar på tre olika språk och bönderna skämtar med oss på makedonska som inte ens guiden förstår. Vi ska äta lunch i staden Pogradec vid sjön Ohrid som är en av Europas äldsta och djupaste sjöar med hela 288 meters djup. Den kristallklara sjöns doft och färg för tankarna till arktiska polartrakter. På sommaren är det fullt med folk som kommer hit till för att sola och svalka sig i det friska vattnet som är kallt året om.
Sjön är världsarvslistad och det finns 20 endemiska fiskar och 200 endemiska vattenväxter här, det vill säga arter som bara finns här. Det är inte tillåtet för yrkesfiskare att fiska här.
Från Pogradec är det inte långt över till Makedonien, och vi passar på att åka in en sväng till staden Ohrid. Längs stadens gågator hittar vi många butiker som säljer halsband, armband och örhängen gjorda av de unika Ohridpärlorna. Pärlorna är gjorda av fiskfjäll från den lokala fisken Plashica samt insidan av snäckor som har smälts samman och sen polerats.

Familjen Talevi har tillverkat de handgjorda pärlorna sen 1924 och hur pärlorna produceras är en välbevarad familjehemlighet som stannar hos några få lokala familjer och förs vidare från far till son. Drottning Elizabeth och utrikesminister Anna Lindh är bara några av de kända personer som har burit pärlor från Ohrid.
Så lämnar vi Albanien. En vacker plats som ger mersmak och med så mycket kvar att uppleva i det tidigare så slutna landet.

Text: Hélène Lundgren
Foto: Binge Eliasson

Kommentera