Säg att du ska resa till Egypten och de flesta tänker på pyramiderna och möjligen magsjuka. Men Egypten erbjuder också bra förutsättningar för att spela golf.
Resan till Egypten tar bara fyra timmar med direktflyg, under vinter och tidig vår är det behaglig svensk sommartemperatur och golfbanorna står tomma och bara väntar. För att inte tala om alla sandbunkrar. Och magsjuka, ja det får man ta på köpet.
Vi är ett vinterblekt och lite tillknäppt sällskap som stirrar på varandra över bagagebandet på Kairos flygplats en kväll i januari. Väska efter väska, golfbag efter golfbag travas i prydliga högar och körs bort av markpersonal till bussarna med destination Stella di Mare Resort vid Röda havet.
Våra reseledare, golfvärden Tobias, 21 år och golfpron Joakim, 25 år, väntar med att hälsa oss 44 golfcharterresenärer välkomna tills bussen har passerat genom den hektiska kairotrafiken och kommit ut på motorvägen. Det är becksvart och vi kan bara ana att vi färdas rakt ut i öknen.
– Ni kanske har hört att många blir magsjuka i Egypten, undrar Tobias och fortsätter snabbt:
– Var inte oroliga, vi har en dundermedicin som botar det mesta. Glöm era magsjukepiller från Sverige. (Många dunderpiller senare ska en femtedel av sällskapet tacka för dem).
– Och försök låta bli att använda egyptiska pund – något smutsigare finns inte. Skriv upp alla utgifter på hotellrummet och betala med euro eller dollar när ni checkar ut istället.
Tretton mil tar nära två timmar att köra trots att chauffören hänger på gasen i 130 km hela vägen. Vi hinner fram till bufférestaurangen på hotellet innan stängningsdags. Alla plockar försiktigt bland rätterna. Färska grönsaker undviker vi helt av rädsla för att bli sjuka.
Status bo vid golfbanan
Nästa morgon vaknar jag av att ett mjukt rosagult ljus strilar genom tyllgardinen. Efter en rejäl frukost tar vi våra golfbagar till hotellentrén och hämtas upp av golfbilar som kör oss i skytteltrafik till banan. Det är ännu kyligt i luften och våra ögon blir som springor i det ovana solljuset.
Banan ligger inramad av tätt packade enfamiljshus i tre våningar. De flesta står igenbommade likt stugorna i ett svenskt fritidshusområde om vintern. Husen ägs av välbärgade kairobor som åker hit på helger och semestern. Få egyptier spelar golf men det är status att bo nära golfbanan – den är grön året om i kontrast mot den omgivande öknen.
Vårt golfsällskap är så gott som ensam om banan och kan välja starttider utan problem. Banan är lång – nära 6 200 meter – herrarna rekommenderas därför att spela från blå tee istället för gul om de inte slår långt. Vi damer spelar från röd tee som brukligt.
Lättspelad golf i Egypten
Alla blir glatt överraskade över hur lättspelad banan är – inga jobbiga backar att forcera, bara mjukt rundade kullar. Bollarna rullar snällt över det specialodlade gräset som är särskilt framtaget för att klara saltvattensbevattning från Röda havet. Palmerna ser inte ut att trivas lika bra, många har vissnat och slokar betänkligt. Konstgjorda vattenhinder och bunkrar gör ändå att banan måste spelas med försiktighet.
Efter nio spelade hål frestas vi att stanna till på golfrestaurangen och ta en Stella, det lokala ölet på 4,5 procent, och en clubsandwich. Vi upptäcker snart att betjäningen inte är av svensk effektivitet (fem personer är inblandad i varje beställning) så i fortsättningen väljer vi att köpa en ”ubåtsmacka” från den ambulerande golfvagnen. Golfbagarna lämnar vi kvar över natten i klubbhuset. De vaktas av en egyptier som säger ”Välkommen tillbaaaka”.
Middagen serveras i bufférestaurangen och nu vågar vi ta av tomaterna och salladen efter att reseledarna försäkrat oss om att alla grönsaker sköljs i destillerat vatten.
Tränar med pron
Andra dagen är det scrambletävling över nio hål för alla som vill delta. Tävlingen är ett bra sätt att lära känna varandra. Medelåldern är +55 år, några reser ensamma, andra i par. Vi är lottade i olika bollar så att våra sammanlagda handicap ska bli så jämförbara som möjligt.
I min boll får jag sällskap av två herrar med lågt handicap som tar det med jämnmod att spela med mig som har högt handicap. Alla tre slår ut var sin boll från tee och därefter väljer vi vilken bollplacering vi vill fortsätta att spela från, alla slår ut igen och väljer ny bollplacering osv ända fram till hål (= mål). Den enda begränsningen är att alla måste prestera minst två utslag vardera. Det klarar vi utan problem.
Efter avslutad tävling tar fotografen och jag en spelträningsrunda med vår pro Joakim. Han behöver inte se mig slå många slag innan han konstaterar att här finns det mycket att ändra på. Greppet om klubban är fel, stansen är fel och svingrotationen så gott som obefintlig. Fotografen får också förhållningsregler: ”väg på trampdynorna istället så slipper du tippa med vänsterfoten”.
Tredje dagen spelar vi med Joakims råd ringande i öronen. Det är svårt att tänka på fem saker samtidigt inför varje slag. Våra två medspelare, Åke och Annki, har samma problem efter sina lektioner så vi koncentrerar oss på greppet och stansen. Resten får vi träna på när vi kommer hem.
På kvällens middagsbuffé står några stolar tomma. ”Montezumas hämnd”, konstaterar vi. Efter några dagar har många blivit oförsiktiga med att hantera egyptiska pund, glömt borsta tänderna i flaskvatten och ajabaja – ätit skaldjur!
Morgnarna är kyliga och kvällarna likaså men mitt på dagen är det full sol och 20-25 plusgrader.
– Här har det inte regnat sedan i februari 2006. säger Joakim som gör sin tredje reseledarsäsong (oktober-mars/april) i Stella di Mare.
Ändå regnar det natten mot den fjärde dagen. Det är lite disigt och dimmigt när vi tar bussen till pyramiderna i Giza med efterföljande besök på Egyptiska museet i Kairo. En perfekt dag för en heldagsutflykt. Några deltagare väljer istället att spela på Mirage, den bana som anses vara den bästa i Kairoområdet. Efteråt är de mycket nöjda med banan och berättar att den var omringad av palats i jämförelse med ”sommarhusen” på vår ”hemmabana”.
Säkerhetsanordningarna runt Mirageområdet tycks vara ännu mer omfattande än i Stella di Mare. Där ser man vakterna sitta i kurerna med en k-pist lutad mot benen.
Det var några år sedan terrorister gav sig på turister men nu är man förberedd om det skulle hända igen. När vi återvänder till hotellet sent om kvällen lägger vi för första gången märke till att det finns två entréer – den vi brukar ta och så en annan för utomstående besökare som måste passera en magnetkamera innan de släpps in.
Ska nog fortsätta spela
Nästa dag tar vi sats igen och går ut med nya medspelare, Ulf och Barbro. Trycket på banan är obefintligt så det finns tid att tala med varandra mellan slagen utan att känna stressen från bakomvarande spelare. Så borde det vara hemma också, enas vi om.
Den femte och sista golfdagen är det tävling igen men nu spelas det individuell poängbogey. Några tävlande har känningar i magen men går ändå ut och spelar med dunderpiller i beredskap. Efter några groggy timmar är de så gott som återställda.
Annki och jag väljer att inte delta i tävlingen utan istället gå en sällskapsrunda och träna efter Joakims förhållningsorder. Vi slår i många bunkrar och lär oss snart att det går att använda andra klubbor än sandwedge. Sanden är så hårt packad att vi lätt slår upp bollen med vanliga järnklubbor. När Annki lyckas slå bollen över ett vattendrag utan att bollen trillar i jublar hon: ”Jag ska nog fortsätta spela golf när jag kommer hem trots allt”.
Hemresedagen har vi golffritt och väljer att tillbringa timmarna inom hotellområdet. Här finns både inomhus- och utomhuspool med 32-gradigt vatten. Men vi är några som ändå väljer att späka oss med ett dopp i det 17-gradiga Röda havet. Uppfriskande som ett svenskt insjöbad.
När vi åter samlas runt ett bagageband – denna gång på Arlanda – är stämningen uppsluppen och familjär. Många byter adresser och kramar om varandra.
En skön vecka att drömma om månaderna innan det är dags att plocka fram klubborna igen!
Text: Gunilla Lindahl
Foto: Örjan Björkdahl
