I år är det 80 år sedan andra världskriget tog slut. De som var med minns hur allt plötsligt blev möjligt.
Vi som inte var på plats på Kungsgatan i Stockholm den 7 maj 1945 minns i alla fall euforin, glädjen, sångerna, pappersregnet, solskenet i SF:s journalfilm och inte minst den smattrande speakerrösten. ”Glädjeyttringarna antogo rent sydländska former.”
Tyskland hade kapitulerat, andra världskriget var över i Europa efter nästan sex långa år. En framtid i fred anades runt hörnet. Snart kanske ransoneringen skulle upphöra och de som försvarade landets gränser skulle snart få komma hem.
Astrid Lindgren var på plats och skrev framåt kvällen i sin krigsdagbok om ”det vansinniga jublet” på Kungsgatan som täcktes av papper från papperskorgar och räknemaskinsremsor som i glädjeruset hade slängts ut som serpentiner från gatans många kontor. De virvlande papperslapparna ”såg ut som miljontals fjärilar i solskenet” noterade notarien Fredrik Englund i sin dagbok som nu finns i Stockholms stadsarkiv.
På jobbet på Rabén & Sjögrens förlag sjöng Astrid Lindgren och hennes arbetskamrater i glädje den norska nationalsången. På kvällen kände hon sig ”något yr” efter att ha firat med sherry. Hon visste det inte då, men bara några månader senare skulle hennes Pippi Långstrump komma ut. Allt var möjligt i den nya världen.
Den blivande författaren och akademiledamoten Per Wästberg var också på plats på Kungsgatan denna dag. Han var elva och ett halvt år gammal och gick i Östra Real på Karlavägen. Hela skolan fick ledigt när nyheten om Tysklands kapitulation kom.
– Vi jublade. Jag kastade mig på min cykel, en ljusblå Crescent och cyklade ut på stan med sikte på Odengatan men jag tog vägen över Stureplan och Kungsgatan. Där var det redan massor av människor, flygande papper och skrik och sång och hurrarop och folk som omfamnade varandra. Det var en väldigt ovanlig scen i Stockholm.
Per Wästberg minns att han ställde sig med sin cykel utanför Kungsgatan 2. Han höll sig stadigt med båda händerna på styrstången och bara tittade. Just här kände han sig hemmastadd. I det huset gick han den skrivmaskinskurs han hade fått i födelsedagspresent ett halvår tidigare.
– Jag skulle ju bli journalist. Jag var den ende pojken på kursen, alla de andra var flickor som skulle bli sekreterare.
Han hade ett viktigt ärende denna dag så efter en stund cyklade han vidare längs Birger Jarlsgatan norrut till hörnet av Odengatan. Där låg Stockholms privata förlossningshem. Det egentliga målet för hans utflykt denna fredsdag.
– Jag rusade uppför trapporna, för där låg min mamma som just hade fött min bror Olle. Hon blev förstås mycket glad när jag berättade om vad jag hade sett på stan. Kriget hade varit påfrestande för oss. Mamma var judinna och pappa (Erik Wästberg) var antinazist. Hela familjen, inklusive jag själv och min sexåriga syster, stod på en lista i Den svenske folksocialisten, Lindholmarnas tidning, över vilka som skulle tas om hand när Hitler hade invaderat Sverige.
Glädje och lättnad på förlossningshemmet alltså. Och Per Wästberg kunde fira med de pastejsmörgåsar som hans mamma hade fått men inte ville äta upp. Ja, han var nog mer intresserad av dem än av ”det där lilla krypet, min lillebror”. (Olle Wästberg avled 2023, 78 år gammal.)
Även Jan Troell, blivande filmregissör, befann sig i skolan, en realskola i Malmö, när beskedet kom att kriget var slut. Han skulle snart fylla 14.
– Vi skulle just gå hem och höll på att ta på oss ytterkläderna i korridoren. Jag pratade med en kamrat som var ett år äldre än oss andra. Han var kvarsittare, men duktig på att bygga modellflygplan i skala 1:100, och sånt höll jag också på med. Vi talade om färgen på det tyska jaktplanet Fokke-Wulf 190 som jag höll på att bygga då och som jag behövde hans hjälp med.
Just då kom beskedet att tyskarna hade kapitulerat och att det hade blivit fred. Jan blev förstås jätteglad, men det fanns en komplikation.
– Den där kamraten var tyskvänlig så jag ville inte visa min glädje för honom. För jag ville inte såra honom.
Så Jan Troell, 14, höll inne med sin glädje tills de hade pratat färdigt om färgen på det tyska jaktplanet och skiljts åt.
– Senare har jag tänkt mycket på att jag uppträdde så. Att jag inte vågade visa min glädje, att jag var så hämmad trots att jag var så glad.
Kanske har den där känslan något att göra med en händelse i början av kriget, tror han. Efter Nazi-Tysklands ockupation av Danmark och Norge den 9 april 1940 ansågs läget i södra Sverige så allvarligt att de som kunde borde evakueras. Jan Troell, hans två bröder och deras mor evakuerades redan två dagar senare till de lilla orten Mörtfors i norra Småland. Fadern stannade i Limhamn för att sköta sin praktik.
– Vi hade en fantastiskt fin tid i Mörtfors. Vi kunde vara ute i skogen, vi gick i en B2-skola, vi bodde på ett pensionat där de hade en hund och vi hade så roligt. Men jag minns att far i sina brev var orolig för hur vi hade det. Dessutom hade han bekymmer med ekonomin. Och när vi kom hem igen efter några månader minns jag att jag berättade för far hur roligt och bra vi hade haft. Jag väntade mig förstås att han skulle tycka att det var roligt att vi hade haft det bra, men han var ledsen. Jag förstod ju varför, men det lade ett slags hämsko på mig. Jag skuldbelade min glädje.
Kaj Fölster var nio år gammal och gick i tredje klass I Ålstensskolan i Bromma. Hennes efternamn var då Myrdal, hennes föräldrar hette Alva och Gunnar. Den 7 maj 1945 kom skolans rektor överraskande in i klassrummet och sade något till lärarinnan.
– När han hade gått sade lärarinnan att nu ska vi lära oss den norska och den danska nationalsången snabbt för om en timma ska vi samlas på skolgården och sjunga den. Och det gjorde vi. Sjöng sångerna på skolgården, den svenska flaggan hissades på flaggstången och rektorn höll ett tal om att kriget äntligen var slut.
Alla var jublande glada. Alla utom en klasskamrat, en flicka som grät. Ilses pappa var tysk och för det hade hon ibland blivit mobbad. Till och med kallad nazist.
– De andra bara tittade på henne när hon grät. Men jag förstod vad det handlade om Det hade jag med mig hemifrån från mina föräldrar.
Ja, kriget var förstås alltid närvarande hemma hos Alva och Gunnar Myrdal på Nyängsvägen 155.
– När radionyheterna kom klockan sex måste vi alltid vara tysta. Mina föräldrar talade ju om kriget vid middagsbordet. De hade vänner som gav dem nyheter från utlandet och jag förstod att Hitler var en förfärlig person. Så mycket som man kan förstå i den åldern. En gång, 1943 eller 1944, såg jag att en manlig bekant till vårt hembiträde Karin hade siffror på armen. När jag frågade drog han snabbt ned skjortärmen. Han var tysk och senare berättade Karin att han hade suttit i koncentrationsläger men på något sätt lyckats ta sig till Sverige.
Hon fascinerades av alla dessa personer som kom på besök, till exempel ”den lysande Willy Brandt”, den tyske socialisten som flytt undan Hitler och långt senare skulle bli förbundskansler i Västtyskland.
Alva Myrdal inpräntade i sin dotter att det alltid finns andra tyskar, inte bara nazister.
– Så det fick jag i mig tidigt, säger den nu 88-åriga sociologen och författaren Kaj Fölster som så småningom kom att gifta sig med en tysk man, Horst Fölster.
Bilderna och journalfilmerna från jublet på Kungsgatan den där majdagen används förstås ofta i både dokumentära och fiktiva berättelser om Sveriges 1900-talshistoria. Den populära SVT-serien Någonstans i Sverige från 1973 om krigsåren, skriven av Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, avslutas med scener från Kungsgatan där nytagna bilder på några av seriens huvudpersoner skickligt inlemmas i de gamla journalfilmerna.
Det är inte säkert att Jolo själv var med den 7 maj 1945 – han hade just börjat sin karriär på Dagens Nyheter – men i en scen i avsnittet om glädjeyran på Kungsgatan i seriens sjunde och avslutande avsnitt tränger han sig lyckligt fram bland jublande människor i en cameoroll.
Våren 1945 var oerhörd, skrev Jolo i ett kåseri i DN 20 år senare.
Men andra världskriget var inte riktigt över den 7 maj. Japan kapitulerade först den 15 augusti sedan USA sprängt två atombomber över landet. Sammanlagt 200 000 människor dödades omedelbart i först Hiroshima och sedan i Nagasaki.
Fredsyran på V-J Day i USA sammanfattas kanske bäst av Alfred Eisenstaedts klassiska bild på en matros som intensivt kysser en sjuksköterska på Times Square. En bild som blivit lika ikonisk som SF-journalen från Kungsgatan i Stockholm.
”Vi hade inga krafter kvar att jubla med”
För Livia Fränkel är den 15 april 1945 en viktigare minnesdag än den 7 maj. Denna dag befriades hon och hennes syster Hedi och tusentals andra människor, de flesta judar, ur koncentrationslägret Belsen-Buchenwald av brittiska soldater sedan de tyska lägervakterna flytt undan de allierades framryckning i Tyskland.
– Den där dagen kom en kvinna in i baracken och ropade ”Engelsmännen har kommit, engelsmännen har kommit”. Jag ville inte tro det, det verkade så dumt, det kunde inte vara sant, det måste vara tyska soldater. Men när jag kollade såg jag ju att de inte var tyskar. Det var helt ofattbart, vi var fria, men det kändes inte som en befrielse. Vi hade inga krafter kvar att jubla med.
Efter vård och några månader i ett flyktingläger kom systrarna på sommaren till Malmö med en av de vita båtarna, M/S Rönnskär. På inbjudan, som Livia säger, av Sverige som hade förbundit sig att ta emot 10 000 tidigare koncentrationslägerfångar på sex månader.
– Egentligen kom själva känslan av befrielse först när jag kom till Sverige. Vi kom till ett land där husen var hela, där det inte fanns några ruiner och där människor var vänliga och kunde skratta. Först då insåg jag att det fanns möjligheter till ett liv även för mig.
Så småningom kom systrarna, som då hette Szmuk, till Stockholm. Hedi gifte sig och blev Hedi Fried. Livia gifte sig 19 år gammal med en judisk flykting vid namn Hans Fränkel som redan vid deras första flyktiga möte anförtrodde en kamrat att han skulle gifta sig med just henne.
Båda systrarna har aktivt skrivit och berättat om Förintelsen. Hedi Fried dog 2022, 98 år gammal. Livia Fränkel är idag 97 år gammal, har tre barn, sex barnbarn och 15 barnbarnsbarn.
– Varje år så länge hon levde firade Hedi och jag den 15 april lite extra med att äta lite gott och bara prata om det som hänt oss, berättar Livia Fränkel.
”Internationalismen blev min kompass”
Hans Blix, 97 var gymnasist i Uppsala när Tyskland kapitulerade. Som de flesta minns han lättnaden, euforin, glädjen – men framför allt insikten att världen nu hade öppnats. Allt var möjligt. Som de flesta i sin generation funderade han på framtiden. Vad skulle han ägna sitt liv åt?
– Jag hade två linjer eller impulser, motivationer. En linje var att jag ville se världen. Vi hade ju varit inneslutna under hela kriget och jag hade aldrig varit utomlands. Ett alternativ var alltså att söka till utrikesdepartementet. Den andra och mer idealistiska linjen var att man efter ett ohyggligt krig måste bidra till en positiv och fredlig utveckling i världen. Internationalismen blev min kompass i livet.
Hans Blix intresserade sig tidigt för Förenta Nationerna som bildades 1945. Han insåg, säger han, att det rättsliga systemet i världssamfundet måste utvecklas om man ville få fred i världen.
Så han valde det andra alternativet och började läsa juridik med inriktning på internationell rätt och folkrätt. Han fick möjlighet att studera i Cambridge i England och vid Columbia University i New York och disputerade sedan i Stockholm. Han var helt inriktad på en akademisk karriär – men värvades så småningom till UD av utrikesministern Östen Undén och blev delegat till generalförsamlingen i FN, så småningom utrikesminister i Ola Ullstens regering 1978-79, generaldirektör i IAEA (Internationella atomenergikommissionen) och chef för FN:s vapeninspektörer i Irak.
Ja, andra världskriget lade grunden till Hans Blixs karriär och som de flesta ser han med oro på utvecklingen i världen nu. Upplever vi vår värsta kris sedan andra världskriget?
– Nja, kanske inte. Kubakrisen, alltså konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen 1962 var nog värre. Då var vi nära ett kärnvapenkrig.
Text: Kurt Mälarstedt
