Flytande safari på Borneo

Kärleksfulla orangutanger, hungriga elefanter, undanglidande krokodiler, köttätande blommor och en ångande varm djungel – där turister välkomnas av huvudjägarnas barn och barnbarn. Följ med till Borneo.

Plötsligt finns hon där, orangutangmamman med sin lilla unge. På långa armar svingar hon sig fram ur den täta djungeln medan ungen klänger sig fast på hennes mage. Och så, mitt i ett språng, kysser hon sin unge mitt på munnen! En bild av total moderskärlek.
Orangutangen är en av våra närmaste släktingar och starkt utrotningshotad. Borneos regnskogar avverkas i skrämmande takt för att ersättas med enorma odlingar av mer ekonomiskt givande oljepalmer och därmed försvinner djurens naturliga förutsättningar för överlevnad. Orangutangungar är också populära husdjur hos rika taiwaneser. Men för att få fatt i en unge måste mamman först skjutas. För det är mamman som ensam tar hand om ungen de sju till åtta år det tar innan den är könsmogen och klarar sig själv.
De två som pussas tillhör de orangutanger som fått en tillfällig fristad i Sepilok orangutang rehabilitation center, i den malaysiska delen av Borneo. Det här är inget zoo där man traskar omkring och tittar på djur i bur, utan ett område där skadade och föräldralösa orangutanger rehabiliteras och återförs till naturen. Här får de mat och skador ses om innan de steg för steg återvänder till det vilda.
Centrumet öppnades redan 1964 och här, i ett över 43 kvadratkilometer stort tropiskt paradis av orörd regnskog och mangoveträsk, finns en fantastisk artrikedom av både djur och växter, som annars snabbt hade gått förlorad för efter-
världen.

Floden Kinabatangan 
Resor på floder är också populära bland turister. Vår grupp på 25 personer från hela Sverige, de flesta entusiastiska 50-plussare, stuvas ner i snabba motorbåtar för en flera dagar lång vistelse på och vid floden Kinabatangan. Eva och Göran, Angela och Rune, Solveig, som i varje by hittar en kelen katt att ta upp i famnen, globetrottrarna Ulf och Lennart – alla är lika uppspelt fascinerade över det otroliga skådespel som möter oss längs den 560 kilometer långa transportleden. I hundratals små byar lever människor enligt gamla traditioner.
Än står regnskogen tät runt stränderna, men skövlingen äter sig allt närmare. Det har det statliga skogsbruket försökt ändra  på genom att i samarbete med forskare från Umeå återskapa regnskog där den ödelagts. Villiga turister får hjälpa till. Så vi stannar till i vildmarken en stund och kliver in på en öppen plats för att i den fuktiga marken plantera var sin planta.
Området är känt för sitt otroliga djurliv och vi glider långsamt förbi vilda hjordar av Borneos pygméelefanter, så nära att vi kunnat sträcka ut handen och röra vid dem. Det brakar och knakar när de bryter sig igenom urskogen för att dricka och äta av det saftiga bambugräset, som reser sig ur flodens dyiga bankar. Från jättehöga träd kikar orangutanger och loja näsapor nyfiket ner på oss. Det vi först tar för grova stockar försvinner långsamt när vi närmar oss. Krokodiler! Och mitt i denna sällsamma naturupplevelse sveps vi in i dofter från bedövande vackra orkidéer och andra färgsprakande blommor.
 
Ursprungsbefolkningen Iban
Målet den här dagen är den lilla folkspillra, ursprungsbefolkningen Iban, som lever på flodbankarna djupt inne i regnskogen. För inte så länge sedan var de huvudjägare och dödade sina fiender med blåsrör, men numera är de ett fredligt och gästfritt folk. De bor i långa huskroppar på höga pelare, och här, i Nanga Sumpa Longhouse, samsas ett 15-tal familjer i samma hus.
För att försörja sig har de byggt ett speciellt långhus för turister, där vi sover på tunna madrasser. Ljuden från djungeln ligger som en sövande matta runt oss och i gryningen väcks vi av gnisslande cikador och tuppars galande.
Ibanfolket transportmedel är långa och mycket smala kanoter. Att sätta sig i dem är ett våghalsigt företag, varje rörelse får kanoten att vicka oroväckande. Men väl ombord stakas vi fram av seniga män, som ibland måste kliva av och för hand dra båtarna genom forsar och grund. Vår roddare stannar till i en krök och hugger med en krokig djungelkniv av meterlånga bamburör.
Längre fram på dagen inser vi vad rören är till för – de proppas fulla med grönsaker och läggs på öppen eld, inför en måltid som roddarna serverar vid foten av ett vattenfall. En sällsam upplevelse – den öronbedövande kakafonin av djungelns alla fåglar, elefanters och hjortars bröl, rök från eldarna och en doft av grillat kött och varma grönsaker. Och i bakgrunden dånet från ett skummande vattenfall.

Det var H C Andersson som myntade uttrycket Att resa är att leva. Så sant. Kanske återvänder vi en dag till Borneo. För att minnas och åter möta det sjudande livet. Kanske för att få andas i en del av jordens lunga – den regnskog som vi själva varit med om att försöka rädda.

Text Annu Liikkanen

Kommentera