Samarkand, Khiva och Bukhara. Tre världsarvsstäder som sjunger av historia. Sedan 2019 är det fritt fram att åka till Uzbekistan. Inte ens visum krävs. Två 70-plussare bokade allt själva och reste till Centralasiens hjärta. Text och foto Margareta Rossing
Hur började allt med sidenvägarna? Jo, med en snabbfotad och stark hästras! Redan 130 f Kr blev den kinesiske kejsaren hänförd av ferganahästen som nomaderna i Ferganadalen födde upp. Bytesvaran blev siden, ett tyg som förhäxade dem som först fick känna det rinna mellan fingrarna. Hur var det tillverkat? Ingen kunde förstå. Enligt legenden kom två kristna persiska munkar hemligheten på spåren på sina vandringar och lyckades smuggla ett par silkeslarver i en vandringsstav. På 500-talet kom på så sätt tillverkning i gång även i Europa.
Ryktet om städernas skönhet drog till sig erövrare från olika väderstreck. Alexander den Store, Djingis Kahn och Timur Lenk. Alla skulle de dit och härja, rasera och slå ihjäl.
Som turist hamnar man först i huvudstaden Tashkent; en skapelse av sovjetiska stadsplanerare och arkitekter. Uzbekistan var fram till 1991 en del av Sovjetimperiet med gränser som ritats upp av Stalin. När Tashkent drabbades av en kraftig jordbävning 1966 och sjuttio procent av all bebyggelse skadades eller raserades bestämdes att här skulle byggas en helt ny idealstad. Stora parker och breda avenyer anlades och megastora huskomplex. Och en verklig sevärdhet – tunnelbanan!
Numera är det tillåtet att fotografera och turisterna suckar och njuter av vardagsskönheten. Var och en av de 29 stationerna har ett tema som anknyter till landets historia. Min favorit är Kosmonavtlar. Stationen lyser helt i blått. Berömda kosmonauter pryder väggarna, bland andra den första kvinnliga rymdfararen Valentina Tereshkova.
Två kronor kostar det att åka tunnelbana och man köper biljett i luckan. Eftersom vi är 70-plussare studsar folk upp och erbjuder oss sin plats.
Att ta sig runt i Uzbekistan är smidigt. Taxi är billigt och en långresa på 25–30 mil går på ungefär 500 kronor. Vill man åka tåg en längre sträcka beställer man biljett i förväg på webben. Man måste vara ute i god tid eftersom populära sträckor kan ta slut.
Så sitter vi på tågstationen i Tashkent och väntar på nattåget till Nukus, huvudstaden i provinsen Karakalpakstan. Medan vi väntar kommer en kvinna med ett litet barn på armen och vill prata. Hon är engelsklärare och passar på att gå ned till stationen ibland för att konversera och träna sin engelska.
– Det hjälper mig mycket att få prata med engelsktalande från andra länder. Nu när turisterna blir fler och fler måste vi bli bättre på språk!
Även regeringen har insett att hela nationen måste kunna engelska för att möta den växande turistindustrin. Man vill införa engelska som andra språk i undervisningen i stället för ryskan.
Nu hade vi föreställt oss att vi skulle få resa med det moderna och ödlelika tåget Afrosiab, men fick i stället häva oss upp på ett gammalt sovjetryskt tåg och krypa in i en fyrbäddskupé. Slitna röda sammetsbänkar, men rena lakan. En samovar står och puttrar i korridoren, bra med egen mugg till tepåsarna. Fast när konduktören tvättar skurtrasan på spillbrickan känns det inte lika nödvändigt med kvällste längre.
Det finns en konduktör i varje vagn och han har koll på vilka som ska gå av var. Att klättra upp och ned för ryska tågtrappor med tungt bagage kan knäcka den vigaste, så vi tackar inte nej till en hjälpande hand.
Det finns två anledningar att åka till Nukus: skeppskyrkogården och Aralsjön vid den lilla staden Moynak och Igor Savitskymuséet. Moynak når man lättast med taxi. Det har sina sidor att åka taxi i Uzbekistan. Säkerhetsbälten i baksätet anses onödigt och AC saknas oftast. För att stå ut måste man ha fönstret öppet så vägdammet yr in. Landskapet utanför är fult; grå sand, stenar och risiga buskar mil efter mil.
Moynak är en deprimerande syn. Här fanns förr fiskeindustri och en livlig båthamn, nu är allt igenbommat. Medellivslängden för män i Karakalpakstan är 38 år.
Sanden som blåser runt är full av giftiga kemikalier och avdunstningen har gjort jorden salt. Strandade, sönderrostade båtar står på rad och skolklasser roar sig med att ta selfies uppe på skroven och åka kana på sandsluttningarna.
Ett sorgligt kapitel och en av världens största miljökatastrofer. Stalin hade bestämt att Uzbekistan skulle bli Sovjetimperiets främsta huvudleverantör av bomull. Glad i hågen lät han leda vatten från de två floderna Syr Darya och Amu Darya. De undermåliga ledningarna läckte ut vattnet till 75 procent. År efter år ströps Aralsjöns tillflöde och nu återstår bara en tiondel av en sjö som en gång var fyra gånger så stor som Vänern.
Nästa dag har vi tur och blir insläppta i Igor Savitskymuseet trots att det är måndag och vanligtvis stängt. Man repar inför morgondagens festlighet, då Karakalpakernas kultur ska visas upp. Undersköna flickor i folkdräkter, som ett fyrverkeri i färger!
Inne i museet är det numera tillåtet att utan avgift fota med mobilkamera. Igor Savitsky var en hängiven samlare av avantgardekonst, som Stalin ansåg var utflippad. Igor kom från en akademisk familj som tvingdes fly när bolsjevikerna tog makten.
Många var de konstnärer som Stalin skickat i väg till interneringsläger. Igor åkte i hemlighet omkring till deras fruar och köpte upp tavlor som gömts undan. 1966, när tiden var en annan, kunde muséet öppna. Ett av världens mest avlägsna och intressanta konstmuséer.
Om man verkligen vill känna atmosfären av gammal ökenstad ska man resa till Khiva. Här låg en stad redan på 600-talet f Kr. Man leds in genom stadsmurens fyra olika portar, det gäller att inte vimla bort sig i gränderna. En stor hjälp är minareterna som sticker upp som ledfyrar mot himlen.
Den mest iögonfallande är Kalta Minor, en turkosblå skapelse som skulle bli Asiens högsta minaret. Härifrån skulle man kunna hålla koll på konkurrentstaden Bukhara.
Men Khanen som beordrat bygget mördades 1855 och arkitekten fick fly hals över huvud. Minareten stannade på 29 meter.
Khiva är madrasornas stad. En madrasa är en koranskola med små studierum som lämpar sig att göra om till hotell. Den ståtligaste av dem alla är Muhammad Amin madrasa.
Det bor omkring 1000 människor innanför murarna, de flesta involverade i turistnäringen. I gränderna saluförs fint hantverk, tingeltangel ser man inte mycket av. Utanför de gamla madrasorna hittar man utsökt arbetade träföremål, broderi som kallas suzani, sidenjackor och handvävda mattor.
Mitt favoritmausoleum i Khiva är Pahlavan Mahmoud Mausoleum. Pahlavan föddes 1247 i en läderhantverkarfamilj. Han var poet, filosof och brottare, men också en berömd healer. På egen begäran begravdes han i sin kära verkstad. Folk vallfärdade dit i århundraden efter att han gått bort. Så 1815 beslutade kahnen att bygga ett mausoleum åt honom. Idag är han stadens skyddshelgon. Det är svårt att inte bli hänförd. Ljuset silar stilla genom höga fönster och hela insidan av byggnaden är klädd i blått kakel i komplicerade mönster.
I Khiva sitter man med fördel ute och äter medan man iakttar folklivet. Man ser många kvinnor som är ute och reser i grupp. De flesta turister verkar komma från de omgivande länderna, inte så många européer tycks ännu hittat hit.
Nationalrätten i Uzbekistan kallas plov, en fettdrypande blandning av fårkött, ris och grönsaker. Oljan i botten anses särskilt bra för män som kan öka sin libido genom att sörpla i sig bottensatsen. I Tahskent tillagas rätten i stora kar utomhus. Men nu har man börjat förstå att det kanske inte är så bra att äta för mycket av den. Sjukdomar som konsekvens av fet mat har ökat i landet.
Så reser vi då till Samarkand, denna ombesjungna stad. Taxichauffören är en mardröm. Vi kryssar vilt och obältade mellan tungt lastade långtradare som tutar. Han har mobilen i knät och smågrälar med frugan samtidigt som den är kopplad till ett tjutande radarsystem. På så sätt kan han upptäcka fartkontroller i tid och hinna knäppa på sig säkerhetsbältet.
Den som kommer till Samarkand blir inte besviken. Staden grundades redan på 500-talet f Kr av perserkungen Khyros II. Som ett lysande underverk välkomnar den en trött resenär. Man kan förstå varför städerna längs Sidenvägen är så vackra. Vilken lisa det måste ha varit att få komma till en sådan plats efter att ha svettats och småhungrat i karavanleden i veckor!
Samarkand har dragit till sig osympatiska erövrare i alla tider. Alexander den store lär ha yttrat: ”Allt jag hört om Marakanda är sant, förutom att den är mycket vackrare än jag kunnat föreställa mig.” Det hindrade honom inte från att jämna staden med marken och fira med ett fylleslag.
Men den värste av dem alla var Djingis Kahn som totalförstörde staden på 1200-talet och tog livet av två tredjedelar av dess befolkning.
Det fantastiska är att den alltid byggs upp på nytt. Den otroligt grymme Timur Lenk, vars imperium slog Djingis i storlek, gjorde Samarkand till sin huvudstad på 1300-talet. På sina erövringståg fångade han in alla hantverkare och skickliga murarmästare han kunde finna och det var bara för dem att börja jobba.
Det stora torget som kallas Registan är ett verk av Timur Lenks sonson Ulug Beg, en sann uppmuntrare av vetenskap och studier. Ovanför hans madrasa står det: ”Det är varje mans och kvinnas plikt att söka kunskap”.
I denna koranskola studerade man inte så mycket koranen, utan astronomi, matematik och andra vetenskaper. Ryktet om skolan spred sig och studenter från hela den islamiska världen sökte sig hit. Ulug Beg byggde också ett observatorium och en elva meter hög sextant. Sorgligt nog förstördes observatoriet av religiösa extremister 1449 och Ulug själv mördades av sin egen son på väg till Mekka samma år.
På kvällen ljussätts hela Registan och man tror verkligen att man befinner sig mitt i Tusen och en natt. Snart sprakar en ljusshow i gång och alla turister står som förhäxade.
Samarkand och Registan är plats nummer ett för brudpar som vill föreviga sitt bröllop. I Uzbekistan är bröllop ingen liten sak. Det kan pågå i fyra dagar och kosta multum. Presidenten har förbjudit bröllopsfester med över hundra gäster. Var får folk sina pengar ifrån, undrar han, när medelinkomsten är 500 dollar i månaden. Vem bryr sig om det och varifrån får presidenten själv sina pengar till sitt utsvävande liv, undrar folk lite syrligt.
Uzbekistan är långt ifrån en demokrati. Demonstrationer har brutalt slagits ned genom åren och media är starkt kontrollerad. Statsapparaten, och med den korruptionen, som nedärvts från Sovjettiden är ett stort problem. Dock har den nye presidenten, som tillträdde 2016, en något mer sympatisk framtoning än den föregående, Islam Karimov.
Att landet öppnat för turism är kanske ett tecken på att man vill vara en del av den civiliserade världen. Uzbekistan har en enorm potential att bli en turistmagnet! Kriminaliteten är låg.
Man möter idel vänlighet och nyfikna leenden. Sweden, var ligger det? Ingen vet. Det hjälper inte att dra till med Abba, Olof Palme eller Ikea. Till slut nämner vi Norge. Aah Norway! Thor Heyerdal! Kontiki!
Vår egen Asienresenär Sven Hedin i sin stora vargpäls kommer väl knappt svenskarna själva ihåg längre.
