En vandring längs havet

Bohusleden och Marstrand har allt och lite till för den som vill uppleva ett Sverigeäventyr med både vandringskängor och badrock. Välkommen till trettiofyra mil av äventyr! Läs mer nedan och få mer fakta och fler bilder.

Att tråckla sig ut ur Göteborg kräver envishet, logiskt tänkande och gott om tid. Men till slut har jag hittat fram till busshållplatsen och lyckats lösa rätt biljett. Jag kliver av vid Angereds kyrka, kränger på mig ryggsäcken och ser mig omkring.
Trots närheten till Göteborg är det en närmast lantlig idyll. En kyrka från 1200-talet, böljande åkrar, välskötta villor, smala gångstigar. Framför mig har jag en dagsetapp på Bohusleden, närmare två mils vandring genom ett omväxlande landskap.
Bohusleden sträcker sig från Lindome i söder till Strömstad i norr. 34 mil fördelat på 27 etapper genom 11 kommuner. Såväl stadsnära och lättgånget som mer avlägset och äventyrligt.

Efter att ha passerat Lärjeån blir det genast brantare. Stigen är mestadels vältrampad men stundtals ganska krävande. Bra skor och knän som inte protesterar alltför mycket är bra. Röda flugsvampar och dignande blåbärsris kantar min väg. Bastanta och välväxta träd skymmer solen. Sommaren är på väg att övergå i myggfri höst.
Det är lätt att se var man ska gå. De brandgula markeringarna är föredömligt lätta att följa. Jag möter både joggare och svampplockare. Leden följer ett sjösystem där fiskare och paddlare delar på utrymmet. Ibland skymtar höghusen i Göteborgs förorter, ändå är det tyst och fridfullt mellan träden.
Leden passerar in i Vättlefjälls kuperade naturreservat. Idag står skogen tät men fram till tidigt 1900-tal brändes den för att ge plats åt nyodlingar och betesmark.
Träden jag nu passerar har planterats men på flera platser i reservatet hålls de gamla hedarna öppna genom bete och röjning.
Det är ett område som är fint att vandra i. Närmast trivsamt, med plats för alla. Vi är många som har letat oss ut i skogen, men någon trängsel är det aldrig fråga om.

Där Bohusleden passerar över ett smalt sund mellan två sjöar väljer jag att byta led och istället följa Pilgrimsleden. Det blir genast färre medvandrare och längre mellanrum mellan ledmarkeringarna. Men slutligen hittar jag fram till lämningarna efter den medeltida gården i Björsjöås. Husgrunder, fägator, torvtäkter och övervuxna åkrar berättar.
Gården, som blivit klassad ”kulturhistorisk miljö av riksintresse”, finns kvar än idag nedanför åsen där den byggts upp igen och under många år drevs vidare som småskaligt jordbruk. Numera arrenderas den av Björsjöås Vildmark med Peter och Yvonne Carlsson som värdar. De erbjuder här övernattning i trädtält, naturnära vandringar, aktiv matlagning och olika gruppaktiviteter.
– Vi gillar att vara utomhus och kände oss färdiga med ekorrhjulet, berättar Peter.

Efter en kurs i ekoturism och värdskap drog de igång egna företaget Pevon Ecoturism. Ett stort steg, med mer jobb och längre dagar, men mycket roligare, sammanfattar de. Deras vuxna barn stöttar och gästerna är nöjda. Peter förbereder grillen och Yvonne hämtar middagsmaten. Lokalt kött med alla tillbehör, från picklad rödlök till coleslaw och västeråsgurka. Allt lokalt odlat och producerat.
När skymningen faller är hamburgarna klara. De smakar utmärkt efter dagens vandring. Därefter dags att knyta sig. Som en stingrocka förtöjd mellan två stadiga ekar en dryg meter över marken visar sig trädtältet vara en upplevelse väl värd omvägen. Förvånansvärt stabilt och med hela himlen som tak ovan myggnätet och med naturens alla ljud som sällskap.
Att det går får i hagen är inget som stör, möjligtvis då när ett lamm kring midnatt högljutt letar efter sin mamma. Men det är sådant som hör till i en fårhage. Efter en innehållsrik natt agerar gårdens tupp omutbar väckarklocka.

Efter en innehållsrik frukostkorg återvänder jag till Bohusleden. Vandringen blir omväxlande, stigarna varierar och terrängen skiftar. Framåt eftermiddagen, när jag vandrar in i Kungälv, ersätts granbarr och rötter med asfalt under kängorna. Vid resecentrum hittar jag bussen som ska ta mig till färjeläget i badorten och segelmetropolen Marstrand.
Från Koön till Marstrandsön tar överfarten med linfärjan Lasse-Maja knappa fem minuter. Här, längst ut i väster, tar skärgården slut. Skagerack möter Kattegatt. Badgästerna är bruna som pepparkakor och flottan av eleganta segelbåtar som ligger förtöjda vid kaj och brygga imponerar på en landkrabba.
Lite trött i kroppen efter dagens vandring inleder jag med att checka in på ståndsmässiga Grand Hotel Marstrand, invigt 1892. Jag fyller badkaret ur den blankputsade mässingskranen, därefter blir det en svalkande öl på balkongen med utsikt över Paradisparkens musikpaviljong och gröna gräsmattor där sillen under västkustfiskets glansdagar rensades innan den skeppades vidare ut i världen.
Nu är det istället välklätt, trendigt och nyduschat bland flanörerna på trottoarer och kullerstenar. När jag lite senare ger mig ut att utforska vad som en gång var kung Oscar IIs favoritö lockar märkesbutikernas fönster med rea och på Bergs konditori har hyllorna hunnit tömmas och slagit igen för dagen.
Gator och gränder är saltmättade och bilfria och kantas av ståtliga och snickarglada träpalats där rosorna klättrar på väggarna. Kyrkan står mitt i byn och det är överallt nymålat och välhållet, med butiker och glasskiosker vart man än ser.
Och höjer man blicken från folklivet på bryggorna och trävillornas oblyga verandor ser man Carlstens fästning som ruvar på toppen av ön. Den började byggas redan i mitten av 1600-talet men kom senare att användas som fängelse där bland andra livstidsfången Lasse-Maja satt inspärrad.

Långt tillbaka var Marstrand en viktig och välmående fiskehamn och sillfiskets europeiska centrum, känd för sin omoral och med över hundra krogar som lockade. Därefter var det societeten, skattefriheten, kungligheterna, baden och ett utsvävande nöjesliv som drog besökare till ön.
Och naturligtvis kappseglingarna.
Idag, med Sveriges största gästhamn, en naturlig publikarena för kappseglingarna och GKSS Match Cup Sweden första veckan i juli har Marstrand etablerat sig som seglingens absoluta huvudstad i Sverige.

I kvällningen bänkar jag mig till middag på hotellets restaurang där seglare i alla tider delat med sig av sina upplevelser till den som vill lyssna. Men sjöluften suger, hungern är stillad och det blir en tidig kväll. Dagen därpå blir fiskmåsar som skränar och en sopbil som slamrar utanför mitt öppna fönster väckarklocka.
Att möta dagen här innebär morgonpigga badgäster som med badrocken slafsande runt benen lufsar iväg till sina badstegar. En frisk doft av salt och tång följer mig vart jag går.
Efter frukostens frasiga croissanter hämtar jag en picknickkorg i receptionen för att ägna dagen åt att vandra runt ön. Efter att ha passerat kurhotellet öppnar sig en värld av hav och granit. Det är märkligt vackert där stigen letar sig över slätslipade berghällar, mellan tunga klippblock, genom täta buskage, förbi doftande ljunghedar.
På många platser finns bänkar utplacerade, avsedda för en stunds eftertanke med vidsträckt havsutsikt, ensam eller i sällskap av en vän. En sötsugen humla passerar, en mås putsar fjädrarna på en klipphylla, ett fartyg avtecknar sig mot horisonten. Det är överallt mycket att se och upptäcka.

Platser med namn som Antonette, Skräddaren, Hummernäsan och Tåudden kittlar fantasin. Vid Svarte Udde badar damer och herrar nakna, väl åtskilda av en hög klippa. Badstegar finns uppsatta lite varstans runt ön. Röda näckrosor växer i en damm.
Väl tillbaka mellan husen avslutar jag med en nybakad kardemummabulle på Bergs konditori.
Mycket mer finns att upptäcka, på såväl Bohusläns stigar och leder som på Marstrands badklippor. Men det har blivit dags att packa ihop och kliva ombord på Lasse-Maja igen. Nyfikenheten är stillad. För den här gången.

Text: Mats Wigardt

Kommentera