Det klassiska sättet att uppleva Göta kanal är från däcket på en drygt 100-årig skönhet. Följ med på en njutningsfull och omväxlande resa längs Sveriges Blå Band.
Solen känns redan varm när m/s Juno, en k-märkt skönhet från 1874, på förmiddagen makligt lägger ut från Skeppsbrokajen i Stockholm med kaptenen Tarmo Surakka i styrhytten.
Framför oss väntar fyra njutningsfyllda dygn längs Sveriges Blå Band, den sagolikt vackra, 390 kilometer långa vattenvägen mellan Stockholm och Göteborg där halva sträckan går på Göta Kanal. En kryssning på två hav, en älv, tre kanaler, åtta sjöar och 66 slussar som ska lyfta oss mer än 90 meter över havsytan och ner igen!
Vi är ett 40-tal passagerare och vi kommer från olika delar av världen. Ett par från Canberra i Australien firar sitt guldbröllop ombord, en tysk familj med vuxna barn, här är danskar, amerikaner, österrikare och så förstås svenskar. Språken blandas när vi sitter på akterdäck och ser huvudstaden försvinna bakom oss.
Från Saltsjön går vi ut i Mälaren, genom Hammarby sluss stävar vi vidare genom Sörmlands och St Annas skärgård där lummiga öar ligger som pärlband.
Sover gott på Göta kanal
Första strandhugget gör vi i Trosa och när vi återvänder från en guidad promenad bland glasverandor och snickarglädje serveras kaffe med ett glas Trosapunsch på däck innan skeppsklockan klämtar till middag.
Maten är en del av resans upplevelse och fullt i klass med den som erbjuds på luxuösa restauranger och vinerna är utsökta. Till lunch serveras två rätter och till middag tre kulinariska underverk, som köksmästaren Anders Holmgren och hans team trollar fram i ett kök som knappt är större än en husvagns.
Att gå och lägga sig är svårt när det skönaste av Sverige långsamt passerar utanför relingen och många dröjer sig också länge kvar i däckstolarna i den mörknande sommarskymningen.
Inne i kanalen
I den tidigaste morgontimman på kryssningens andra dag kommer vi till Mem och när slussporten stängs efter oss är vi äntligen inne i Göta Kanal.
I sluss efter sluss lyfts vi till ständigt skiftande naturscenerier. Allén med oxlar och lindar, som planterades för att binda leran längs kanalen, stryker ibland alldeles nära, andra slussar öppnar sig mot sjöars vida vatten.
Slussystemet i Berg med dess 15 slussar är ett fascinerande äventyr som börjar med sju hopkopplade slusstrappor.
Vi glider vidare mot Borensberg där ett märkligt lusthus i en krök lutar sig ut över kanalen. Sträckan just vid kröken kallas ”styrmans fasa”. Men ”fasan” har den här dagen flyttats en bit söderut. För plötsligt blir det tvärstopp. Juno har kört fören i botten och rör sig inte ur fläcken. Kanalen är grävd tre meter djup och båten har ett djupgående på 2,80, men strömmarna i kanalen har byggt upp en lömsk sandbank som först motvilligt släpper taget.
Genom den handmanövrerade slussen i Borensberg anlöper vi Motala, som är resans enda natthamn. Innan middagen gör vi ett besök på motormuseet, ett eldorado för nostalgiker.
Här står Kardemumma (Erik Zetterström) lojt lutad mot sin Rolls Royce sida vid sida med motorcyklar, bilar, radioapparater och annat från när förra seklet var ungt.
Kanonmuller och skönsång
Nästa morgon, tredje dagen av vår resa, stävar vi ut på Vättern, som är på dåligt humör och argsint vräker sig i regn och hård vind mot bordläggningen. Jag hinner skicka en tanke till John Bauer och hans familj som omkom i en storm på Vättern för 90 år sedan, innan kaptenen styr oss i säkerhet in i den skyddande hamnen i Karlsborg.
I busvädret traskar vi upp till Karlsborgs fästning, också den ritad av Baltzar von Platen som värn för rikets ledarskap och Sveriges penning-
skrin vid eventuella anfall österifrån mot Stockholm.
I långa vindlande gångar får vi en spännande illustration av försvarslinjen med kanonmuller, skrik från sårade och råttpip.
När vi slussas in mot Forsvik strömmar sången ”Låt oss alla en gång mötas…” mot oss från kajen. Det är den religiösa familjen Kindbom som i flera år helt ideellt mött varenda kanalbåt med sång och blommor.
Nära resans högsta punkt, 91,5 meter över havet är kanalen som allra smalast. Det rasslar och skrapar när träd och buskar stryker mot fartyget och friholtarna i trä blir hårt åtgångna av stora stenbumlingar.
Men nu börjar nedstigningen och efter Göta Kanals sista sluss i Sjötorp öppnar sig Vänern. De flesta sover sig genom överfarten, men när vi sänks ner i Trollhättans enorma slussystem (där vi sjunker 32 meter i fyra stora slussar) är alla på däck för att beskåda den imponerande scenen.
För det här är resans sista dag och om några timmar skiljs vi åt på Packhuskajen i Göteborg. Fyllda av sällsamma, lustfyllda minnen.
Text: Annu Liikkanen
Göta kanal
Foto: Rolf Larsson
Här började det:
Göta kanal – som sträcker sig från Mem vid Slätbaken till Sjötorp vid Vänern – är 190 km lång och har 58 slussar. Högsta punkten är sjön Viken, 91,8 meter över havet.
Idén till en kanal fanns redan på 1500-talet, men först i början av 1800-talet drevs projektet på initiativ av greve Baltzar von Platen. Kung Carl XIII utfärdade i april 1810 ”Kungl. Maj:ts nådiga privilegium för Götha Canal Bolag” och en månad senare togs det första spadtaget.
Under 22 år grävde sig 58 000 indelta soldater från 16 regementen plus ett antal ryska krigsfångar och civila för hand med plåtskodda träspadar genom landet. Den 26 september 1832 kunde byggnadsverket invigas vid Mem av kungen. Baltzar von Platen fick själv däremot inte se sitt livsverk fullbordat. Han avled redan 1829.
