Bilbao– både storstad och strand

Bilbao har genomgått en metamorfos – från smutsig industristad till skimrande kulturpärla. Med massor av läcker mat och ett världsberömt museum. Och så kan man ta metron till sandstränder och hav. Text & Foto Johan Öberg

När vi flanerar på bilfria promenadstråk längs floden Nervión som slingrar sig genom Bilbao, förbi broar som är som konstverk, slås jag av hur många besöksattraktioner som ligger här. ABAO-operan – en av Europas största, fotbollsstadion för de lokala favoriterna Athletic Bilbao – en smått unik klubb då den bara har spelare från Baskien, sjöfartsmuseet Itsas med sin mäktiga röda hamnkvarn och – främst av dem alla – det världsberömda konstmuseet Guggenheim Bilbao.

I dag är det svårt att föreställa sig hur Bilbao såg ut långt in på 1980-talet. I drygt hundra år hade Baskiens största stad då varit en blomstrande industristad som blivit allt mer sliten och smutsig. Varv och hamnanläggningar dominerade längs flodens kajer och stora järngruvor drevs tätt
inpå stadskärnan.
Men under den ekonomiska krisen i Spanien på 70- och 80-talen gick det raskt utför. Gruvor och varv lades ner och arbetslösheten var skyhög. Dödsstöten blev den stora översvämningen 1983 som förstörde det mesta längs floden.

– De lokala politikerna insåg att något drastiskt måste göras. De ville förändra Bilbao och högst på önskelistan stod ett stort museum. Även om man inte visste vad för sorts museum det skulle vara, berättar min ciceron, stadsguiden Elena Perez, som är uppväxt i Bilbao och visat sin stad i 25 år.
– Det slumpade sig så att Guggenheimstiftelsen i New York just då ville skaffa filialer för att ge plats åt mer konst. Flera städer i Europa, inklusive Madrid, nobbade museets propåer men Bilbao sa ja.
Tanken var att man skulle låna konst från New York men stå för museibyggnaden själv. Snart kopplades den berömda arkitekten Frank O Gehry in och han hittade snart den perfekta platsen på ett nedlagt industriområde.
1997 stod museet klart och i ett slag hade den i utlandet rätt okända staden fått en av Europas mest ikoniska sevärdheter – förmodligen den byggnad som gjort allra mest för att förändra bilden av en storstad i modern tid. Fram till 2025 byggs dessutom det gamla konstmuseet Museo de Bellas Artes ut, vilket kan bli något alldeles extra.

Vi står under Louise Bourgeois svarta spindel Maman med bakkroppen fylld av spindelägg och blickar ut över Guggenheimmuseets välvda former och glänsande titanfasad. Så börjar vit dimma välla ut under gångrampen vid kajkanten – Fujiko Nakayas fascinerande installation #08025 (F.O.G:). Namnet är en lek med det engelska ordet för dimma och Frank O Gehrys initialer.
Det finns flera fina verk utanför museet, som Anish Kapoors spegelkulor Tall Tree & The Eye. Men Bilbaobornas favorit är Jeff Koons Puppy, en gullig hund i jätteformat vars päls består av äkta blommor. En tidig kväll när jag kommer förbi har en pudelklubb passande nog träff vid skulpturen.
Inne är museet minst lika fascinerande: Monumentalverk samsas med måleri och tillfälliga utställningar – som Picasso-skulpturer. Alla tycks gilla Richard Serras The Matter of Time – intrikat formade rostiga stålplåtar i jätteformat i en egen sal som minner om de forna varven.

Men stadsomvandlingen består av mycket mer än bara ny kultur. Som den eleganta blåskimrande skyskrapan Iberdrola Tower, som blivit ett landmärke:
– När folk frågar var Guggenheim ligger brukar jag peka på skyskrapan och bara säga ”gå åt det hållet”.
Det har också blivit mycket mer grönska med tunnelbanan som invigdes 1995. Vilket har bidragit till att det är påfallande lite biltrafik i Bilbao. Perfekt för en flanör.

Något det däremot inte finns lite av är restauranger och barer. Tvärtom. En majoritet erbjuder pintxos, Baskiens små ätbara konstverk som man oftast äter med händerna och som kräver servetter till hands för man blir lätt kladdig. En del turister ger upp och tar till kniv och gaffel.
– När vi Bilbaobor träffas ute går vi oftast till fler än ett pintxos-ställe på en kväll. Vi tar ett par pintxos och en öl eller ett glas vin innan vi går vidare till nästa hak. Ofta bara några meter bort, säger Elena Perez.
Pintxos serveras från mitt på dagen till långt efter midnatt. Vanlig lunch äts först vid två och middagen sällan före åtta, lite sent för många med svenska matvanor så pintxos är den perfekta lösningen. Dessutom har många pintxosställen också större portioner, raciones, för den hungrige.
Mitt på dagen har saluhallen i Bilbaos gamla stadskärna, Casco Viejo, det skojigaste pintxosutbudet. Kvällstid går folk från hak till hak runt Plaza Nueva och på Las Siete Calles – en av sju gränder som alla leder ner till floden i Casco Vieja. Eller så trängs de på gågatan Ledesma Musikariaren Kalea i stadsdelen Ensanche, stadens moderna centrum.

Till pintxos passar vita viner på txacoli-druvan fint. Väljer man rött finns det några få riojaproducenter i Baskien (de flesta ligger i grannprovinsen La Rioja).
Solen gassar nästa morgon så nu lockar bad. På taket till Azkuna Zentroa – Alhóndiga finns en läcker pool på taket där botten är gjord av glas. Det fina kulturhuset är ett toppmodernt bygge bakom väggarna till ett urblåst före detta vinlager.
Takpoolen lockar, men Biscayabuktens salta vatten och pärlbandet av fina sandstränder lockar mer så jag tar metron västerut.
Men först måste jag bara göra ett spännande stopp. Vid floden Nervións mynning finns den unika Puente Colgante, världens första transportbro, byggd 1883 och Unesco-världsarv 2006.

Transportbro? Jo, då stora fartyg skulle kunna ta sig upp för floden krävdes antingen en väldigt hög bro med långa tillfartsramper. Eller arkitekten Alberto Palacios fiffiga idé – en bro med två höga torn men utan påfarter eller körbana. I stället glider en mäktig linbanegondol, fäst med stålvajrar i ett fackverk 45 meter ovan floden, fram mellan Areeta och Portugalete på varsin sida floden.
Turen kostar bara några kronor för gångtrafikanter. Ett dyrare och mer spännande alternativ är att gå inne i fackverket 45 meter upp.
Vinden viner och jag ser rakt ner i floden mellan plankorna så svindelkänslan är nära. Men vyerna är fina och jag kommer helskinnad över floden och ner på Portugaletesidan där det pågår en kulturfest med en tävling i hetsig baskiska folkdans.
Det blir linbanan tillbaks till andra sidan – färden tar inte ens en minut och sen metro några stationer till för den mäktiga Arrigunaga-sandstranden där det trots många badande finns gott om plats.

Trots att jag är där i oktober är det 20 grader i vattnet och närmare 30 i luften.
Och medan solen värmer efter ett dopp ligger jag och funderar på kvällens mat – ännu fler pintxos eller kanske ibericoskinka och sen bacalau på den anrika restaurangen La viña Del Esanche.
Det får bli det senare.

Kommentera