Äventyr på Visingsö

En medeltida skattkammare, ruinen efter greve Brahes mäktiga slott och hundratusentals ekar som aldrig blev till krigsfartyg. Historien har lämnat många spår på Visingsö. Men mest överraskande är nog det grekiska templet. Fler bilder och mer fakta längre ned. Text och foto Elisabet Axås

Redan på håll ser vi en udda byggnad skymta bakom träden när vi kör norrut på Visingsö. De vita pelarna påminner om… Grekland. Inte så konstigt, för huset är en kopia av Atens Parthenon, byggt för en fredskonferens här på ön i början av 1900-talet. Vi ska snart få veta mer om templet, men först checkar vi in i ett betydligt mindre hus, Garaget, Tempelgårdens näst minsta gäststuga.
Vi går direkt och tittar in i själva templet där vi hittar rader av tavlor av den lokale konstnären Olle Krantz. Han var Konsumföreståndaren som bestämde sig för att satsa på sin konst, köpte templet av en grupp teosofer och forslade hit det bit för bit på en cykelkärra. Byggnaden fick bli hans ateljé och utställningshall.
Det var inte första gången templet tjänstgjorde som konsthall. Det byggdes till en internationell fredskonferens 1913. Till konferensen kom ett par tusen besökare som bland annat fick se konst av dåtida svenska konstnärer som Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors.
Idag är templet öppet för både boende i de sju gäststugorna och andra besökare som kanske också passar på att ta en fika i det runda kaféet eller bland Olle Krantz skulpturer i trädgården utanför.

Sedan 2017 drivs Tempelgården av Catrin Leo och Lasse Hansson. Paret bodde utanför Stockholm när Catrin ville ägna sig mer åt keramik och behövde större plats. Och så såg de på nätet att Tempelgården var till salu.
– Lasse och jag hade åkt förbi Visingsö uppe på motorvägen flera gånger men ingen av oss hade någonsin varit här. Vi åkte hit och tittade och det var ju inte bara det vi sökte utan också stugor man kunde hyra ut och man kunde ha ett kafé och mycket mer, berättar Catrin Leo.
Paret köpte gården och sedan dess ägnar sig Catrin åt keramik på vintrarna och Tempelgården på somrarna. Hon sköter kaféet där allt är ekologiskt och mycket är odlat på tomten. Lasse tar hand om gäster och sköter byggnaderna.
Framöver hoppas de kunna ha mer verksamhet i själva templet.
– Vi vill ha musik, konserter, kurser och föreläsningar. Vi vill att det ska vara en levande kulturverksamhet här.
Redan nu har Catrin keramikkurser på gården och ibland hyrs den ut för kurser i yoga, meditation, akvarellmålning och mycket annat.

Det är inte ont om motiv här på Visingsö. Runt Tempelgården är landskapet öppet med åkrar och betesmarker. Vätterns vatten glittrar och i fonden ser vi fastlandet med skogar och vindkraftverk.
Vi lämnar Tempelgården och åker norrut. Längst upp på ön står en fyr mitt i veteåkern. Den syns bra ändå i det flacka landskapet. På Visingsö största strand Sandudden är det gott om plats. Här råder lugnet.

Längre söderut är det livligare. Trafiken blir tätare, men det är framför allt cyklister som är på väg ner mot Näs slottsruin.
På den 14 kilometer långa platta ön är cykel kanske det bästa färdmedlet. Många lämnar bilen i Gränna och hyr en cykel vid färjeläget.
Ruinen i Näs allra längst söderut på Visingsö är kanske inte så imponerande idag, men den anses vara vår äldsta kungaborg, uppförd på 1100-talet av kung Sverker den äldre eller kanske hans son. Enligt den isländske historieberättaren Snorre Sturlasson var borgen starkast i riket och dessutom kungens skattkammare.
Med tiden försvann Visingsös strategiska läge, men på 1800-talet fick ön en ny betydelse i försvaret av landet.

När Sverige förlorat de stora ekskogarna i svenska Pommern efter Napoleonkrigen i början av 1800-talet planterades 300 000 ekar på södra delen av ön. Träden skulle ge timmer åt svenska flottans skeppsbyggen.
Planen var långsiktig, inte förrän 1975 kunde Domänverket meddela flottan att skogen var klar för avverkning. Svaret blev dock nej tack, örlogsfartygen byggdes inte längre i ek.

Det här är Sveriges största ekskog, men den ser inte alls ut som vi föreställt oss. Inga sparbanksekar, träden är höga, tätt planterade för att sträcka sig mot ljuset och få raka stammar.
En viss avverkning sker, virket används bland annat till möbler, parkettgolv och whiskytunnor.
När vi promenerar på grusvägen genom skogen ser vi att även lärk, bok och ask växer här. Och silvergran. Vi följer skyltar mot Stora Silvergranen och konstaterar att den är just… stor.
Andra skyltar leder till Kungseken som i våra ögon är varken mer eller mindre majestätisk än alla andra, de är ju planterade samtidigt.

Vi hör klappret av hovar och ser ett remmalag närma sig. Kusken guidar medan hon kör.
Hästskjutsarna med sina vagnar där passagerarna åker sidledes med fin utsikt över skog och fält började gå när de första ångbåtarna kom på lustturer med turister som ville se ön. Än i dag är de ett populärt nöje på Visingsö.
Remmalaget passerar Brahekyrkan men vi går in och beundrar takmålningarna och den intarsiasmyckade predikstolen.
Mest fascinerande är de Braheska brudsmyckena i sakristian. Ebba Brahe skänkte dem till kyrkan efter sin vigsel med Jacob de la Gardie 1618. Sedan dess har de använts av brudpar i kyrkan, senast på 1990-talet.

Ätten Brahe styrde över grevskapet Visingsö under större delen av 1500- och 1600-talen.
Förutom kyrkan uppfördes slottet Visingsborg under denna tid. Slottet utstrålade Braheättens makt med sina fyra torn med förgyllda spiror runt en borggård.
Det tog nästan hundra år att bygga slottet, men bara knappt sextio år efter att det stod klart brann det ner 1718. Då hade kronan dragit in grevskapet i Karl XIs reduktion och slottet förvandlats till fängelse för ryska krigsfångar.

Idag finns bara en ruin kvar, men när vi vandrar runt på området ser vi befästningsvallarna och går ut genom vad som måste varit en av portarna genom dem.
Den trappstegsformade gaveln av Visingsborgs enda kvarvarande byggnad var det första vi la märke till när vi kom med färjan häromdagen, snart är den det sista vi ser när vi vänder tillbaka till Gränna.
Nej förresten, med kikare letar vi upp Tempelgårdens Parthenon bakom träden och veteåkrarna där uppe på norra delen av ön.

Kommentera