För en tid sedan fick vi i familjen en sorglig diagnos som helt förändrade vår livssituation. Jag blev efterhand allt tröttare och ledsnare och kände att jag behövde prata med någon utomstående.
I landstingskatalogen fanns enligt uppgift en kurator på vår VC och jag ringde receptionen för att höra hur jag skulle göra för att få kontakt. Följande samtal utspann sig:
– Hej, jag undrar om man behöver remiss från läkare eller om man kan kontakta er kurator direkt?
– Är du pensionär?
– Jaa??
– Då får du vända dig till kyrkan.
– Kyrkan?? Men jag är inte medlem i kyrkan.
– Ja då får du väl försöka med någon frivillig hjälporganisation.
– Hjälporganisation??
– Ja, det finns ju olika…..
– Men – tar ni inte emot pensionärer?
– Nej det har vi inte resurser till.
– Jaså. Jaha. Tack då.
Varför tackade jag?!! Jag fick ju ett totalt oprofessionellt, icke-empatiskt svar. Tänk om jag varit självmordsbenägen? Hon frågade inte något om varför jag ville tala med kuratorn, inte hur jag mådde, endast om jag var pensionär. Det går inte heller att bara tro att det var någon enstaka person som betedde sig klumpigt för hon måste ju fått direktiv från sina chefer (eller eventuellt kuratorn).
Detta är ren åldersdiskriminering dessutom.
M. S.
