Melodifestivalen som politik. Får pensionärer verkligen vara glada på scenen och hylla pensionärslivet när det finns så många som har för låg pension?
Melodifestivalen berör. Vissa tycker den är toppen, the cream of the week. Andra bryr sig inte, eller tycker rakt illa om flärden och överdrifterna. Det lätt arroganta ledarskapet utför de roller de tilldelats enligt manus. Betalning efter lydnad kan man tänka. När media frågar folk vad de tycker om programmet, är svaren blandade. Men ändå, kommunerna är beredda att betala 100-tusentals kronor för att få programmet till sin kommun.
Ett nytt inslag såg dagens ljus i programmet den 9/2 från Göteborg. Som ett brev på posten om pensionärsdebatten, kom tre damer ur den äldre sångaradeln upp på scenen för att deklamera sitt härliga pensionärsliv präglat av oberoende och ett glas vin närhelst det passar. Så framställs idyllen i politisk propaganda i ett nöjesprogram. Väl regisserat och framfört.
I ett nöjesprogram får man kanske inte ta med samhällets gråskala, den hör måhända hemma i dokumentärer? Men i en del fall blir den politiska vinklingen så uppenbar, att den blir besvärande.
Så frågan kan får gå vidare till den ca miljon äldre som definieras som fattigpensionärer, hur kände ni släktskapet med budskapet från scenen? Eller för den delen de 100-tusentals anhöriga som kämpar med och för sina äldre anhöriga, var det rätt budskap som fördes fram av scenens glada och obekymrade pensionärer”?
Hur kan man då klaga på låga pensioner eller för den delen brister i vården?
Jarl Strömbäck
