Vår flitigaste världsstjärna

Han är en av Sveriges absolut mest framgångsrika artister och låtskrivare. Per Gessle har alltid något på gång. I somras var det turné med Gyllene Tider, nu jobbar han på en ny soloplatta. Roxettes musik ska bli musikal och en biofilm spelas in om Gyllene Tider i detta nu. Innerst inne hoppas han på någon mer världsturné också.

Vi ses hemma i Pers och hans fru Åsas stora etagelägenhet i Stockholm. På övervåningen, den som räknas som ”kontoret”. När man ska åka upp hit med hissen måste Per trycka upp en. Trycker man själv på knappen i hissen händer ingenting.
– Vi var tvungna att sätta upp en gallergrind i trapphuset, för tidigare kom det hit Roxettefans och sov i trappan, säger han och ler.
Han är vänligheten själv. Är det någon som vill ta en selfie med honom när han är ute på stan eller bara uttrycka sin kärlek till hans musik stannar han så gott som alltid till en stund. Nu har han dukat upp med kaffemuggar, kakor och en ask After Eight på bordet.
– Jag tänkte att det kunde passa när Senioren kommer på besök, skrattar han. Jag hade tänkt köpa Bridgeblandning också, det är faktiskt mitt favoritgodis!

Egentligen har han inte flyttat upp till Stockholm från Halmstad än där han bor större delen av tiden.
– Nej, jag är bara uppe för ett par dar, vi har inte flyttat på riktigt än.
Halmstad är fortfarande det han räknar som sitt primära boende. Där har han och Åsa sitt hus, där finns bilsamlingen med ett stort antal Ferraris – den största delen av den kan numera beundras i en sidobyggnad till Hotel Tylösand som Per är största ägare i.
Och hos gamla kompisen Mats MP Persson finns studion där Gyllene Tider strålar samman ibland och spelar. Som inför Hux Flux-turnén i somras. Egentligen hade de varit ute på avskedsturné och fyrtioårsjubileum redan 2019. Men så kom en pandemi och allt blev så trist och tråkigt, tyckte Per. Han skaffade en ny gitarr och så ”blev det lite nya låtar”.

Det är så det ofta blir. Sällan har det gått ett år eller ens några månader utan att det hänt något med hans musik. Först var det Gyllene Tider som hade sin storhetstid i början av 80-talet, sedan Roxette med Marie Fredriksson från mitten av 80-talet ända fram till 2016. En jättesuccé med 75 miljoner sålda skivor, världsturnéer och hela fyra låtar på första plats på Billboardlistan i USA – att jämföra med ABBA som faktiskt bara hade en. Och däremellan en solokarriär som också heter duga. Plus att han skrivit mängder av låtar till andra artister. Det verkar som att både orden och melodierna bara flödar ur honom.
– Oftast kommer det till mig bara. Det kan vara ett ord eller kanske en melodi-
snutt som kommer upp i huvudet och så spinner jag vidare på det.
Ibland händer det när han sitter här i soffan med gitarren. Ibland när han är ute och går. Det kan vara närsomhelst och varsomhelst. Men sällan inför en uppsatt deadline.
– Nej, jag kan inte ha deadlines eller en massa tider att passa, det går inte.
Kreativiteten måste få leva sitt eget liv, vilket den gör i allra högsta grad. Skulle det någon gång gå trögare har han knep att ta till. Som att skaffa en ny gitarr. Eller sätta sig vid pianot ett tag.

Att sluta skriva musik och stå på scen kan han inte tänka sig. Musiken är hans liv och har alltid varit och när inspirationen finns där är han oerhört produktiv. Till exempel skrev han Joyride och Spending my time på samma dag. Joyride började med att hans fru Åsa lämnat en lapp på flygeln där hon skrivit: ”Hej, din tok, jag älskar dig!” I samma veva hade han läst en intervju med Paul McCartney som beskrev låtskrivandet med Lennon som en enda ”joyride”. Tillsammans blev det refrängen: ”Hello, you fool, I love you, c’mon join the joyride”.
– Jag funkar bra tillsammans med dem jag jobbat länge med också, som Gyllene Tider-gänget. Vi har så roligt och kreativt när vi strålar samman. Numera blir det som ”projekt” när vi gör det eftersom det inte pågår hela tiden. Men vi har känt varandra sen vi var knappt tjugo och vet exakt hur var och en fungerar. Vi är fem totalt olika personer, ändå fungerar det så bra.

Han säger att han önskar att alla unga fick uppleva känslan att vara i ett band och spela musik ihop. Hur magiskt roligt det är, både med musiken och med gemenskapen som uppstår.
– Men jag tror att vi som vuxit upp med 60–90-talsmusik haft ett gyllene fönster. Då fanns det utrymme för personlig musik. Nu är det mer likartat allting. Det är precis som med bilar, alla ser likadana ut nu. Popmusik speglar sin tid i hög grad. Idag kan du inte släppa en Sgt Pepper och hela världen lyssnar. Hey Jude, den är sju minuter lång. Det är ingen som lyssnar på en sju minuter lång låt längre.
Om Pers enorma musikkarriär både som soloartist och med Gyllene Tider och Roxette har det skrivits mycket. Men sitt privatliv har han lyckats hålla ganska väl i skymundan.
– Jag håller mig ganska privat, så är det. Jag är inte typen som ställer upp i Stjärnorna på slottet eller Så mycket bättre. Framför allt för att jag inte kan tänka mig att bo ihop med människor jag inte känner i sex veckor på Gotland. Det ligger ingen värdering i det. Det passar bara inte mig.
– Jag är faktiskt inte supersocial av mig. I alla fall inte när jag jämför mig med vissa andra. Som min fru till exempel. Hon pratar alltid med alla när vi hamnar i nya sammanhang medan jag sätter mig i ett hörn.

Som liten var han en ensamvarg, ”tjock och med fula glasögon” som han själv beskriver det. Tidigt var det musiken som dominerade hans tillvaro. Varenda peng han kom över gick till skivor. Som tioåring hade han redan ett hundratal. Han skrev sin första låt som 7-åring och blev riktigt musikaliskt aktiv i tonåren. Beatles och Hep Stars var de stora favoriterna. Pappa Kurt, mamma Elisabeth och den 14 år äldre systern Gunilla delade inte direkt hans musikintresse. Men den sju år äldre
brodern Bengt gillade att lyssna på musik och hademånga bra skivor på sitt rum. Han blev lite av en port in i musikens magiska värld för Per.
– Ibland fick jag köpa några skivor av honom om han ville ha pengar till cigaretter. Han hade en akustisk gitarr också, men den gick inte att stämma. Men 1976 köpte mamma en nylonsträngad gitarr till mig. Den kostade 1 800 kronor och det var mycket pengar då.
– Jag satt i mitt rum och övade och övade. Jag lärde mig ackord men jag kunde inte läsa noter. Det kan jag fortfarande inte.

När han fyllde 15 fick han välja mellan att få en begagnad moppe eller en begagnad stereo. Ett lätt val för en kille som mest satt hemma med sina skivor och hörlurar, lyssnade på musik och skrev listor. Listor över låtar, men det kunde också handla om sport. Vem som gjorde mål i TV-pucken till exempel.
Men popens värld lockade mest.
– I popvärlden fanns ju allt som inte fanns i den riktiga världen. Det var nog där inne i mitt huvud jag levde det mesta av mitt liv under den här tiden.
Veckorna innan Per skulle ta studenten dog hans pappa Kurt. Han som var den som var mest skeptisk till Pers musicerande.
– Ironiskt nog dog pappa samma dag som Mats Olson skrev om Gyllene Tider i Expressen, den första artikeln om oss. Mamma har sagt att hon inte trodde att han låtit mig hålla på med musik på heltid om han fått leva, men jag vet inte. Pappa var rörläggare, farfar också. De kom från en helt annan värld.

Att man skulle kunna försörja sig på musik var inget pappa Kurt trodde på. Nästan lika frågande var Per och Åsa till en början när sonen Gabriel, idag 26 år och datavetare, sa att han skulle flytta till Spanien och tävla i e-sport.
– Vi var emot det först. Spela dataspel? Men sen slog det oss att vi var precis som våra föräldrar varit och då var det bara: Låt honom åka!
Även om Per beskriver sig själv som ”inte supersocial” älskar han ändå när det händer saker. Att stå framför en publik på mellan 60 – 80 000, som det kunde vara under Roxettes världsturnéer på 90-talet, ger honom en kick.
– När vi slog igenom och det började bli stort kände jag ett stort ”wow!”, medan jag tror att Marie mer kände ett ”hjälp!” Jag blev peppad av framgången och ville bara skriva fler och fler låtar. Men både Marie och jag var eniga i att vi inte ville flytta till USA. Skivbolaget försökte få oss att flytta dit eller åtminstone till London, men vi ville inte. Vi ville jobba med dem vi alltid hade jobbat med här hemma.

Just när Roxette planerade en stor Europa-turné år 2002 fick Marie Fredriksson veta att hon drabbats av en elakartad hjärntumör. Det blev ett långt avbrott för Roxette, där Per i stället släppte sin fjärde soloskiva och åkte på turné med Gyllene Tider. 2009 var Marie tillbaka och de gav sig i väg på världsturné. Roxettes come-back-turné varade ända till 2016.
– Hela resan vi gjorde med Roxette var fantastisk. Det Marie och jag fick uppleva var helt unikt och jag är så glad över det. Ingenting har påverkat mig som tiden med Roxette. Det var på något vis det som blev mitt öde.
När han idag står på scen som 60-plussare och sjunger låtar han skrev som 20-åring inser han att texterna handlar om precis samma känslor han har idag.
– Fast man väljer ett annat språk när man är yngre. Men många av de tidiga låtarna är häftiga och jag hade inte kunnat skriva dem idag. Men jag är en bättre kompositör och musiker idag. Jag var nervös hela 80-talet på scen. Det är jag inte på samma sätt idag.

Den ständiga striden för honom när han uppträder, inte minst med Gyllene Tider, är att han gärna spelar nya låtar medan publiken vill ha alla gamla hits.
– Det tror jag alla lite äldre artister känner igen sig i. Men det är såklart något fint i det faktum att man inser att låtarna betytt något för andra.
Någon ångest för att bli äldre känner han inte.
– Nej, jag tror att saker och ting blir som de blir. Jag har alltid gillat att nå mål, jag är ju Stenbock! Men ofta har jag blivit förvånad och frustrerad när man når målet och inser att efter det kommer bara en slags tomhet. Det blir inte annorlunda, livet är precis som vanligt. Jag var ganska gammal innan jag fattade att det var så det låg till.

Hälsan tar han hand om hyfsat bra, även om träning inte ligger särskilt högt på intresselistan.
– Jag går promenader och sen jag fick en frozen shoulder för ett tag sen gör jag en kvarts gympa varje dag, någon sorts pilatesstretching.
Annars är det musiken som gäller, fortfarande och alltid.
– Jag tycker att det är som roligast nu egentligen. Gyllene Tider har aldrig varit så bra som i somras.
Han skulle faktiskt tycka att det vore roligt med en världsturné till också. Samtidigt ska han börja ta ut pension från och med nästa år när han fyller 65.
– Ja, det måste jag väl göra, det är väl dags för det? säger han och fyrar av ett av sina många leenden igen.

Kommentera