Ulla Skoog är inte bara en av Sveriges mest älskade komiker. Hon är även passionerad programledare för Husesyn med Ulla Skoog – om byggnadsvård, hus och de som bor i dem. I höst möter hon äntligen vännen Krister Henriksson i pjäsen Kärleksbrev. Trots att hon lovat sig att inte stå på scen igen.
Som ung flicka var Ulla Skoog feg och rädd, säger hon, rodnade ofta och vågade sällan säga något. Men i sjuan fick hon en lärare som började med teater i undervisningen i svenska – och den rädda flickan fann en roll i livet. Eller rättare sagt flera roller.
– Jag fick uppträda inför klassen. För första gången i mitt liv blev jag inte generad. Jag blev inte röd i ansiktet och jag kunde prata. Det gjorde att jag började intressera mig för teater. Plus att jag helt enkelt var tvungen att prova eftersom det var det värsta jag kunde tänka mig, säger hon över lunch på restaurang Kometen i Göteborg.
Rädsla och en envishet, alltså. Men hon fick väl stöd från sin familj?
– Absolut inte. De tyckte att teater var tramsigt. Jag kommer från en småbondefamilj på pappas sida och mamma var frisörsdotter från Göteborg. I vår familj blev man inte skådespelare eller konstnär. Men jag tänkte att om man ska göra något bra ska man göra tvärt emot vad familjen tycker…
Men det tog sin tid.
– Jag hamnade fel i gymnasiet. Jag borde ha gått humanistisk linje men valde naturvetenskaplig. Började skolka, försökte byta skola. Började arbeta, framför allt inom sjukvården, men så skaffade en lärare från grundskolan en volontärplats åt mig på Alingsås Tidning för att han tyckte att jag skrev bra. Det var ju fantastiskt – men jag vågade inte gå dit.
Till slut blev det teater för Ulla, inte journalistik, och hon fick stöd från sin familj. Det blev fria grupper, studier i dramatik vid universitetet, Stadsteatern i Stockholm – och sedan det publika genombrottet i komediserien Lorry. Därefter bland annat revyturnéer med Tomas von Brömssen och norrmannen Trond Lindheim samt en av de bärande rollerna i tv-serien Saltön.
Förutom Lorry är Ulla Skoog uppskattad från sitt samarbete med Suzanne Reuter i Reuter & Skoog, som sändes i 16 avsnitt på SVT 1999-2001 och fortfarande gläder oss på SVT Play. Till exempel i den sketch där poliserna Reuter och Skoog tycker att det känns sååå skönt när bilen guppar till.
– Fortfarande säger taxichaufförerna när jag åker med dem att ”nu kommer det ett gupp”… Haha, de kan väl inte låta bli. Och jag får skylla mig själv eftersom jag skrev den.
Men även om hon är mest känd som komiker har Ulla Skoog under hela sin långa scen- och filmkarriär medverkat i det som slentrianmässigt brukar beskrivas som ”seriösa” sammanhang. För sin roll som Torgny Segerstedts olyckliga, bedragna norskfödda hustru Puste i Jan Troells film Dom över död man (2011) belönades hon på Chicagos internationella filmfestival för bästa skådespeleri och fick en guldbagge här hemma för bästa kvinnliga biroll.
Vad är svårast, komedi eller drama?
– Humor tycker jag är mycket svårare. Dels ska det ha en seriös botten, dels ska man inte bara upp ett steg och vända, utan ta två steg för att få till den där humorn. Det viktiga är inte om man är rolig eller allvarlig utan om man berör.
Hon har en favorithistoria i ämnet. Efter en lång tragisk Norénföreställning på Dramaten såg hon för ganska länge sedan en kvinna i 60-årsåldern gråta hejdlöst i foajén efteråt. Snyftande sa hon till sin man ”jag tror aldrig jag har haft så roligt på teatern”.
Vi bölade båda två när vi läste.
Ulla Skoogs nästa projekt är ett bra exempel på att teater kan vara sorglig, seriös och rolig på en och samma gång. Det handlar om en uppsättning på Scalateatern i Stockholm av Albert Ramsdell Gurneys numera klassiska pjäs Kärleksbrev, som hade urpremiär på Broadway 1989 och framförts av en lång rad mycket etablerade skådespelare, som Tom Hanks och Rita Wilson, Gérard Depardieu och Anouk Aimée, James Earl Jones och Elizabeth Taylor.
I Sverige har den satts upp med det äkta paret Iwan Wiklander och Birgitta Ulfsson, en föreställning som Ulla minns med glädje och beundran.
Pjäsen handlar om en femtio år lång brevväxling som inleddes i barndomen mellan en förmögen, revoltbenägen kvinna vid namn Melissa Gardner och en svärmorsdröm vid namn Andrew Makepeace Ladd III och om vad som hände i en lång relation – och inte hände – och som kunde ha hänt.
– Jag tycker väldigt mycket om pjäsen. Den väcker tankar om ens eget och andras liv. Den är härligt sorglig och samtidigt ganska rolig. Jag tror att jag aldrig gråtit under några repetitioner, men vi bölade båda två när vi läste. Även regissören Eva Dahlman satt med blöta kinder. Det var härligt. En dag sa Krister att han verkligen skulle hålla sig, men det gick inte …
Ulla Skoog och Krister Henriksson träffades på Stockholms Stadsteater på 1980-talet och har velat göra något tillsammans ända sen dess. De gjorde några misslyckade försök men det blev inte av förrän han ringde till henne en dag förra året och föreslog Kärleksbrev.
– Jag sa ja på en gång. Jag som brukar ha svårt att bestämma mig. Krister blev så förvånad att han ringde tillbaka efter någon dag och frågade om jag skämtade. Jag hade inte tänkt ställa mig på scen igen, det stjäl för mycket tid av livet. Jag är den sorten av skådespelare som har svårt att företa mig något på speldagar mer än att ladda.
Pjäsen kräver inte särskilt mycket fysiskt agerande från skådespelarnas sida eftersom de helt enkelt läser varandras brev inför publiken.
– I och för sig känner man sig extra naken när man inte får agera fysiskt, men det är också roligt att bara arbeta med rösten. Vi får grotta ned oss i nyanser och tonfall. Det är ju bara Krister och jag på scenen. Det är vi som läser breven, vänder oss till publiken som läser breven genom oss…
Krister Henriksson har i en intervju sagt att pjäsen uppfyller några grundläggande krav för att han vill ställa sig på scen igen, bland annat att den inte är särskilt lång och att den visas mycket på dagtid på Scalateatern.
Nu skriver hon manus till sitt radioprogram Husesyn med Ulla Skoog hon gör tillsammans med producenten Urban Björstadius och som sänts över 40 gånger sedan starten i juni 2017.
– Att skriva är det roligaste jag vet. Jag lärde mig skriva innan jag började skolan och väl i skolan fick klasskamraterna små pjäser att uppföra, hoppas de gillade det. Skrivandet har i stort sett pågått hela livet.
Även Husesyn är kåserande och ofta vitsigt mitt i allvarliga seriösa funderingar och intervjuer om byggnadsvård. Programmet växte fram ur Ulla Skoogs Sommarprogram 2015 där hon talade sig varm för byggnadsvård och kritiserade politiker och myndigheter för rivningsvågen och byggbolag för att alltför ofta inte förlita sig på gamla beprövade metoder utan mest räkna pengar.
– Jag har alltid varit intresserad av hus och hur vi bor. Kanske mer av människorna i dem än av själva husen. Jag tror att det bottnar i att jag aldrig egentligen förstod hur man skulle leva. Jag kunde gå omkring i bostadsområden och bara titta. Och så hade jag min farfar och min moster och min första pojkvän – de bodde i fantastiska och väldigt olika hus. Husen andades något som var gott och äkta.
Hon hade samma känsla när hon som ung bodde i rivningslägenheter i Göteborg i hus som revs på 1970-talet.
– Det var hus med atmosfär, hus folk tyckte om att bo i – och så revs husen och man byggde nya förfärligt tråkiga hus. Ofta med dåliga material.
Husen andades något som var gott och äkta.
Hon har nog ingenting emot renovering men det ska göras rätt och riktigt och framför allt ska man inte byta ut gamla vackra fönster med riktiga träramar och dyrt munblåst glas. För att det väldigt sällan behövs. Okunskap och fönsterbranschens gigantiska summor till reklam för fönsterbyten gör att vi låter oss luras. I programmet understryker hon ofta att hon verkligen älskar fönster. De är den viktigaste komponenten i en byggnad.
I ett av sommarens program förfasade hon sig över att Göteborg tycks vara på väg att sälja ut Skanstorget, i ett annat över att Valhallabadet nära Svenska Mässan ska rivas och ersättas med en ny mastodontanläggning.
– Allt behöver väl inte vara högst och störst. Hur många skybarer kan man besöka innan den stora gäspningen inträder?
När hon senast räknade kom Ulla Skoog fram till att hon bott i 43 bostäder under sitt liv. Längst i Stockholm, 42 år, så västgöte hon är. För närvarande bor hon i två lägenheter, en vid Mariatorget i Stockholm, en i Linnéstan i Göteborg, 100 respektive 40 kvadratmeter.
– Jag har en tendens att släpa hem saker, dörrar och fönster jag ställer lite överallt, säger hon. Om man uttrycker förvåning över att hon har lägenheter i två städer ställer hon frågan: Har inte du ett sommarhus, kanske?
På frågan om vad hon hade velat bli om hon inte valt att bli skådespelare svarar Ulla Skoog inte förvånande byggnadsantikvarie.
– Det hade varit roligt. Eller kanske arkitekt.
Inte heller hennes svar på frågan vad hon ska göra efter vår lunch är överraskande.
– Jag ska titta på en renovering av ett gammalt badrum fem trappor upp utan hiss – för att det är roligt. Och för att det renoveras med giftfria material.
Röster om Ulla Skoog
Eva Bergman, regissör
”Ulla Skoog är Guds gåva till människorna. Hon får oss att skratta och hon får oss att se oss själva men framför allt försöker hon få oss att inte använda den giftiga plastfärgen när vi målar våra hus!”
Tomas von Brömssen, skådespelare
”Jag fick en lillasyster när vi spelade in filmen ’En på miljonen’. Under inspelningen gick Ulla ibland utanför manus på ett sätt som fick mig att bara jubla inombords. Nånting med timingen och improvisationslustan mellan oss gjorde att vi kände att vi måste hitta på nånting mer. Vi fick till revyn ’Rent under’, som blev riktigt bra, så bra att vi kunde spela den i flera år både i Sverige och Norge. Någon skrev att vi hade hittat en ny genre inom revykonsten. Väldigt roligt, och jag hade fått en lillasyster!”
Text: Kurt Mälarstedt
