”Till slut hade jag inget val”

Snart är det 50 år sedan Klas Östergren debuterade. Sedan dess har det blivit åtskilliga romaner, noveller och dramer. Fyra år i Svenska Akademien hann han med innan krisen bröt ut. Känns något fel är han inte den som sitter kvar och tiger.

Det är en regntung höstdag i Stockholm. I foajén på Hotell Malmen vid Medborgarplatsen är det lugnt och stilla. Vi sitter i sofforna och väntar på Klas. Plötsligt dyker han upp, med håret lite på ända och något stressat i blicken.
– Ursäkta att jag blev sen, jag fick ett samtal jag var tvungen att ta, säger han och sträcker fram handen.
Han har haft ett hektiskt program den senaste månaden, ute på turné med sin förläggare och vän sedan länge, Stephen Farran-Lee. De kajkar landet runt och pratar om Klas liv och verk inför publik. Östergren om Östergren heter turnén, precis som intervjuboken som nyligen kom ut i en ny utgåva. Med på scen är också musikern Mattias Alkberg som specialskrivit musik inspirerad av Klas Östergrens litterära värld. Hans band The Bear Quartet har tagit sitt namn efter jazzbandet i Gentlemen. Alkberg har alltid varit ett stort fan av Östergren.

Tre framträdanden återstår, två i Stockholm och ett i Falun. Sedan är det tillbaka ner till gården utanför Kivik och skriva eller kanske översätta som Klas också gör mycket.
– Det är alltid skönt att komma tillbaka hem till lugnet, men det är också väldigt roligt att vara ute och träffa sina läsare så här, säger Klas.
Han vet också vad som väntar när han kommer tillbaka hem. Vardagen. Och den innebär hårt arbete, många timmars skrivande varje dag på ”kontoret” som han kallar det.
– Det är den vanligaste frågan jag får från folk, om skrivande: ”Hur gör man?”. Väldigt många tror att det är ett tänt stearinljus och en flaska vin. Men det är en romantisk bild av skrivandet. Jag sitter mer på kontoret än en kontorsslav och tar aldrig några fikapauser. Men jag tycker ändå inte att jag måste avstå från något. Det har aldrig känts som att livet pågår därute och här sitter jag och bara är teoretisk. Så har det faktiskt aldrig varit.

Skulle någon tro något annat än att det är hårt arbete som gäller blir han faktiskt ganska förnärmad, för att inte säga arg.
– Jag fick frågan från en ganska god bekant som jag känt i åtminstone 40 år om jag klär på mig om dagarna. Jag blev nästan förbannad. Vafan tror du? Det är väl klart att jag klär på mig! Snarare att jag rakar mig och kanske sätter på en slips innan jag går till kontoret. Kanske tar jag en rask promenad. Allt för att få någon sorts skärpa i det hela.
Det disciplinerade fanns där redan från början när han som litterärt underbarn kom ut med sina första böcker, Attila och Ismael, i mitten av 70-talet. Attila skrev han under sitt sista år på gymnasiet.
– Jag var strukturerad från början. Men det var inte så att jag tänkte ”det här ska bli en roman”. Man kan säga att det var disciplinerat lekfullt. Mina två första böcker är väldigt lekfulla, det är nästan så att jag önskar att jag kunde komma tillbaka till det sättet att skriva. Jag var 17 när jag började, ett barn! Jag kallade mig inte författare. Första gången jag gjorde det var när jag skulle få en gulsotsspruta i Paris och den bastanta systern frågade: ”Vad gör ni?” ”Jag är författare”, sa jag. ”Det skiter väl jag i, jag undrar vad du gör med rumpan för jag kan inte få in nålen.”
Han skrattar gott, humorn är aldrig långt borta under vårt samtal.

Det gick fort i början av Klas karriär. Vid 25 hade han redan kommit ut med fyra böcker, varav den fjärde, Gentlemen, blev hans stora publika genombrott. Historien om hur den unge författaren, också i boken kallad Klas Östergren, flyttar in hos de två excentriska bröderna Henry och Leo Morgan i en stor och luguber våning på Hornsgatan 29C i Stockholm. Där Klas själv bodde i kollektiv ett tag när han slutat gymnasiet. Den unge författaren i romanen ska egentligen skriva en ny version av Strindbergs Röda Rummet lagom till 100-årsjubileet av den, men till slut eldar han upp det manuset och börjar i stället skriva om bröderna.
– Historien om bröderna Morgan har dominerat i mitt författarskap, så är det ju, säger Klas. Den är en stor del av mitt vuxna liv.
Bröderna är så levande i honom att upprinnelsen till den tredje delen, Renegater, var när en man kom gående på grusvägen utanför Klas gård i Skåne.
– Någon kom gående på vägen och det satte i gång incitamentet. Det var som att det var Henry Morgan som kom gående där. Jag blev nyfiken på honom, vad hade hänt sen sist? Dessutom hade han med sig ett uppdrag åt mig, att jag skulle skriva en rapport om vad som egentligen hade hänt i Svenska Akademien den där stormiga våren 2018. Jag skrev ned lite på ett papper – och så hade jag allt klart för mig.

Det är ofta så det går till när han får sina idéer. De kommer till honom, han skriver ned lite för hand och ganska omgående har han hela strukturen klar för sig. Trots att hans böcker ofta är ganska komplicerade i flera skikt och med olika sidohistorier.
Länge skrev han på sin gamla Facit skrivmaskin han en gång fått av sin äldsta storebror Göran. Det blev oändligt många om- och renskrivningar. ”Veckor och månader varje år”, som han säger. Men det fanns fördelar med det också, menar han.
– Har du skrivit en grej 25 gånger som det ofta blev, kan du reducera den till max sista gången du skriver om den.

Det var i samband med att han blev invald i Svenska Akademien 2014 som han blev tvungen att börja skriva på dator för att arbetet där skulle fungera. Och upptäckte då att det gick faktiskt ganska lätt och underlättade en hel del.
– Men jag tycker inte att det blivit mer tomma ord på grund av det.
Att sitta i Akademien innebär också att man varje torsdag ska ta sig till sammankomsterna i Gamla Stan i Stockholm. Det är ganska långt bort från Kivik.
– Om tågresor kan jag säga mycket, säger Klas och ser bister ut. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det fungerar så dåligt.
Boken Renegater som kom 2020 blev en riktig lunta. Litteraturkritikern Ulrika Knutson beskrev hur hon när hon skulle ta en vinbox med sig från ett rum till ett annat råkade ta fel och ”greppade Östergrens nya i stället”. Rapportdelen om krisen i Akademien, som Klas hade tänkt skulle bli cirka femton sidor, kom att bli bra mycket mer än så. När han väl öppnade kranen var det bara att låta den rinna.
Kom det någon respons från andra akademiledamöter?
– Nej, inte mycket. Bara från de jag fortfarande har lite kontakt med och de har varit översvallande positiva. De som blivit arga har inte hörts av. Det har pyst ut en och annan kommentar kanske i offentligheten. Det har jag tagit som att de faktiskt inte har något att säga. Det som gjorde att jag till slut kände att jag ville redovisa mina erfarenheter var för att de ifrågasatte de här 18 kvinnorna som gick ut och berättade att de blivit utsatta. ”De är bara sura, de är bara avundsjuka”, hette det. Vissa, inte alla, men vissa namntunga ledamöter skämtade bort det hela och det var då jag blev förbannad på riktigt. Till slut hade jag inget val. Sen var det inte bra skött, hela debaclet kunde ha lösts långt tidigare, med ”nu gör du så och du så och så får det lugna ner sig.” Men så blev det inte.

Och för Klas är det omöjligt att kompromissa när något känns helt fel. Det är samma sak med hans romanskrivande. Han hade, som han själv säger, kunnat göra det lite lättare för sig själv.
– När Gentlemen kom ut 1980 var det ett tjat om att jag skulle skriva en uppföljare, men jag ville inte. En annan typ av människa kanske skulle göra så, tänka vad läsarna vill ha. Men finns det inte något totalt okänt i skrivandet blir det ospännande för mig. Så jag har alltid tänkt att romanerna ska jag hålla rena från såna spekulationer och så får jag göra andra grejer. Översätta, skriva artiklar, vad som helst som kan inbringa lite inkomster.
För även om man tror att en etablerad författare som Klas Östergren alltid haft sitt på det torra vad gäller ekonomin har det inte alltid varit så genom åren.
– Nej, man ska sälja en jäkla massa böcker för att det ska inbringa ordentliga inkomster. Jag fattar idag inte hur det gick ihop. Min fru var utbildad modist. Det blev ingen snurr på det, med tiden har hon utbildat sig till rektor.

De första åren i Skåne på 80-talet var Klas ofta ensam med dottern Agnes som han har från sitt första äktenskap med Pernilla August.
– Pernilla jobbade som mest när vi skilt oss. Så är det ju för skådespelare, att de måste ta chanserna när de dyker upp. Bonusen för mig var att jag fick ha en unge hos mig. Det var en ren välsignelse.
Det var fasta rutiner som gällde för att få vardagen att fungera, lämna på förskolan, hem och skriva, hämta på förskolan.
Under ett författarbesök på Svenska skolan i Paris träffade han sin nuvarande fru, Cilla Östergren. De fick tre barn ihop och det lilla huset de hade i Vitemölla blev för trångt.
– Så vi köpte en ruin, kan man säga. En tomt med ett ruckel på som vi bara fick riva. Sen byggde jag först ett stort hus. Jag fortsatte att bygga uthus och grejer under tio års tid. Det ser ut som en gammal gård och ligger precis vid en nationalpark så man får inte göra några arkitektoniskt utsvävande projekt.
Det låter väldigt imponerande, att bygga en hel gård på egen hand?
– Snickra och bygga har aldrig varit några problem för mig, det fick jag med mig av farsan. Han var av finsk arbetarklass och höll alltid på med något. Jag var yngst och hjälpte honom en hel del. När vi växte upp bodde vi först i en ganska liten lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm. Sen byggde farsan ihop två lägenheter så vi fick mer plats.

– Men visst, ibland när jag går därnere på gården och är på det humöret tänker jag att jävlar, det här har man fått till i alla fall. Det här har jag faktiskt byggt. Och att sitta framför skrivmaskinen i 50 år, fråga Jan Guillou, han är helt slut i axlarna. Det är bra att varva med fysiskt arbete. Nu är det trädgården, vi odlar mycket. Det kräver också sitt. Andra går på gym och håller på, men det är ju så förfärligt tråkigt.
Det var knappt att Klas hann visa sin pappa att han ”dög till något”. När han bara var 19 år dog pappan i cancer. Klas var uppe på sjukhuset och visade honom stolt sitt första bokkontrakt med Bonniers. Han blev glad och stolt för Klas del men hann inte uppleva något mer av Klas framgångar.

– Det där var inte bra, att förlora sin pappa så tidigt. Det har tagit mig många år i livet att bli av med den saknaden. Även om han var en knepig person. Han kunde få sina utbrott, men han var vansinnigt skojig också. Det var ett stort tomrum som uppstod. Det var därför jag skrev Fantomerna, min första lite mer konventionella roman, om en pojkes sorgearbete.
Plötsligt skiner Klas ansikte upp när han tittar ut mot Götgatan.
– Titta, nu snöar det! Jag har inte sett snöfall än i år, det gör mig lycklig. I Skåne är det bara regn och dimma. Snart ska han dit igen och sätta sig på kontoret. Något vi alla som gillar honom är väldigt glada för.

Kommentera