Först var han Bergmans favorit, sedan blev han stor stjärna i Hollywood. Peter Stormare har under de dryga trettio år han bott i USA hunnit göra ett par hundra filmroller. Men i sommar står han på en svensk scen igen.
När vi rings är det tidig kväll i Sverige, men fortfarande morgon i West Hollywood utanför Los Angeles där Peter Stormare bor. Han har redan hunnit varit uppe åtskilliga timmar.
– Jag går upp vid fyratiden. Det är sånt som sitter i sedan alla filminspelningar när man blir hämtad i ottan. Jag brukar lägga mig med min dotter på kvällarna, då blir det att man vaknar tidigt.
Elvaårig dotter
Elvaåriga dottern Kaiya får gå i skolan hemifrån nu på grund av corona. Hon är nästan lika morgontidig som pappa och går upp vid femtiden.
Nu har de redan hunnit gå igenom dagens läxor och Kaiya har kommit igång med lektionerna online.
– Man klarar ju femmans matte i alla fall, det känns bra, säger Peter och skrattar.
Värre för tidigare generationer
Han tycker egentligen inte att vi ska klaga så mycket på hela situationen med corona, även om han tycker att det är fruktansvärt sorgligt med alla äldre som dött. En katastrof.
– Men i stort tycker jag att vi behöver tänka lite mer på vad våra förfäder gått igenom. Det är ingen som pratar om det. Nu är folk arga för att det ska vara nedstängt och man inte får gå på krogen. Men tänk på dem före oss som gick igenom digerdöden, pesten, spanska sjukan… Vi har ju vatten och el. För hundra år sen hade de inte ens toaletter! Det är hemskt att folk blir av med jobb, det förstår jag är svårt. Men vi ska nog klara oss igenom det här.
”Ganska lyxigt”
Även som skådespelare blir man påverkad av pandemin. I sommar är det tänkt att Peter ska spela kung Herodes i rockmusikalen Jesus Christ Superstar på Dalhalla. Mitten av juli är det sagt, men det återstår att se hur situationen ser ut då. (I efterhand visar det sig att föreställningen flyttas till nästa sommar.)
– Kung Herodes är en bra roll, jag ska bara in och sjunga en låt, den ballaste låten också. Jag ska komma in nedför en trappa, göra min grej, sjunga låten och sen gå ut. Det är ganska lyxigt.
Stuga i Hälsingland
I vanliga fall brukar han spendera ett par veckor i juni varje år i sitt kära Hälsingland, där han har sina rötter. Han har en stuga på brodern Tomas tomt och dessutom en del i hotellet Orbaden. Men i år kunde det inte bli så.
Tråkigt, tycker Peter, men han är noga med att hela tiden behålla det stora perspektivet. Att det är tack vare våra förfäder och allt de gått igenom som vi ens är här. Och att vi är här bara för en kort stund, en stund vi har till låns.
Som tomtebloss
Peter frågar om jag minns vad min mormor hette. Ja, såklart. Och mormorsmor. Ja, det tror jag… men sen tar det stopp.
– Jag brukar testa folk på det här för att vi ska inse hur kort tid tillbaka vi minns och hur oändligt mycket mer som ligger bakom oss. Vi är som tomtebloss, här på besök i universum en kort sekund bara. Det gäller att inte slarva bort det, vi ska bana väg för dem som kommer efter oss.
Stort historieintresse
Han har alltid varit intresserad av historia, särskilt den som handlar om vanliga människor. Han minns känslan när han läste Vilhelm Mobergs Min svenska historia i 16-årsåldern.
– Den slog undan benen på mig, totalt. Jag insåg att jag bara läst om kungar och 30-åriga kriget i skolan, inte om vanliga människor. Statarna, de var ju som slavar! Man pratar bara om att det fanns slavar i USA, men det fanns ju i Sverige också. Vi pratar alltid om Sverige som att vi är så goda, men det finns mycket mörk historia där också.
Dokumentärserie
Historieintresset har lett honom in på ett annat projekt han är aktuell med nu – en dokumentärserie om Kensington-stenen, en runsten som upptäcktes i Minnesota 1898 av en svensk utvandrare, Olof Öhman, också han från Hälsingland precis som Peter.
– Karln är ju från grannbyn! När jag fick se bilder på honom ser jag att vi är lite lika också, samma avlånga ansikte, samma panna och näsa. Det gjorde mig nyfiken.
Påverkar historiesynen
Det han framför allt vill med dokumentärserien är att rentvå stackars Olof som efter att ha hittat stenen blev anklagad för att själv ha ristat in runorna. Det kontroversiella med stenens äkthet eller inte är att om det skulle stämma att vikingarna varit där redan på 1300-talet, 100 år före Columbus, behöver historieböckerna skrivas om… Men Peter tror knappast att Olof har stått och ristat i stenen själv.
Jag har bestämt att nu det sista kvartalet av mitt liv ska jag göra sånt som ligger mig varmt om hjärtat
Bodde i en grotta
– När du fick ett hemman i Minnesota vid den här tiden fanns det vissa regler du var tvungen att följa. På tre år måste du bygga ett hus och på fem år ha plöjt ett visst antal tunnland. Det var ju inte helt lätt att få ner träd och ordna virke, så många byggde hus av lera. De första 18 månaderna bodde Olof med fru och två barn i en grotta. Och i Minnesota är det lika kallt som i Jokkmokk på vintern. Tänk dig att bo i en grotta med små barn, göra upp eld och försöka hitta något att äta. Jag tror knappast han hade tid att rista in runor på en sten. Han sa själv att han önskat att han ”aldrig hittat den jävla stenen”.
Ligger varmt om hjärtat
Kensingtonstenen är en av många idéer Peter samlat på sig under åren, saker han tänkt att det där vill jag göra en dag.
– Ingmar Bergman brukade säga att det är som att man har en deg och lägger bullarna på jäsning. Sedan en vacker dag är någon av bullarna färdigjäst och behöver in i ugnen. Jag har bestämt att nu det sista kvartalet av mitt liv ska jag göra sånt som ligger mig varmt om hjärtat, sånt jag vill berätta och sånt som känns viktigt.
Peter Stormare
Ålder: 66 (fyller 67 i augusti)
Bor: West Hollywood, Los Angeles
Familj: Frun Toshimi och deras dotter Kaiya, 11. Dottern Kelly, 31, från ett tidigare förhållande.
Gör: Skådespelare och regissör.
Aktuell med: Rockmusikalen Jesus Christ Superstar i Dalhalla 15-17 juli. Tv-serien The American Runestone (Viaplay), premiär 21 juni. Filmen The obscure life of the Grand Duke of Corsica.
Två röster om Peter Stormare
Viktoria Tocca, musikalstjärna och producent för Jesus Christ Superstar
– Peter är en oerhört varm och äkta person, en rejäl hälsing i hjärta och själ, som säger vad han tycker och står stadigt i sina åsikter. Han har en enorm integritet och väljer sina projekt med omsorg, det är aldrig pengarna som styr och det var ju tur för mig då jag aldrig någonsin hade haft råd att betala hans normala gage. Jag tar det som en enorm komplimang och är väldigt glad och tacksam över att han ville vara med oss i Jesus Christ Superstar på Dalhalla.
Håkan Krantz, Peters agent i Sverige:
– I tjugo år har jag samarbetat med Peter och förhandlat fram skiv- och filmkontrakt till honom, bland annat. Under alla dessa år har vi aldrig haft något skriftligt avtal, det räcker med ett handslag mellan oss två. Peter är en person som alltid håller vad han lovar.
Bergman fadersfigur
Ingmar Bergman är förresten också någon som Peter är lite lik. Han kom att bli något av en fadersfigur för Peter under hans tid på Dramaten. När Peter åkte ner till Stockholm efter studenten hade han aldrig ens varit på teater. En dag fick han en biljett av någon som hade fått förhinder att gå och se en pjäs på Dramaten. Gropen hette pjäsen och gick på Stora scenen. Den fick inga lysande recensioner, men Peter satt som förhäxad.
Hade hittat hem
– Jag satt kvar efteråt, helt tagen och bara kände att jag hade kommit hem. Det var det här jag skulle hålla på med. Jag tror att jag grät till och med.
Två år senare kom han in på Scenskolan och efter det blev det Dramaten där han snart blev en av Ingmar Bergmans absoluta favoriter.
Präst i Hälsingland
– Vi tyckte att det var kul att stå och titta i spegeln och konstatera hur lika vi var, han och jag. Även där var det samma näsa och samma avlånga ansikte. Hans farfar, tror jag det var, hade varit präst i Forsbacka i Gästrikland och sedan i Hälsingland. Och enligt Ingmar var han känd för att gå runt och ”skvätta lite i buskarna”… Han hade väl en del barn på byn helt enkelt.
Längtade vidare
Med Bergman blev det flera världsturnerande teateruppsättningar som Kung Lear, Fröken Julie och Hamlet. Det ledde till fler internationella möjligheter, och snart längtade Peter ut, vidare.
– Jag hade haft en röst inom mig ända sen jag var liten som sa att jag skulle till USA. Det brukade jag säga till min mamma, att när jag blir stor ska jag bo i USA och jobba med film.
Dramaten var också ett väldigt avundsjukt ställe
Var väldigt ensam
Bergman, som även han sagt till Peter att han skulle lyssna på sin inre röst, blev ändå besviken när hans favorit försvann.
– Jag hade tio år med Ingmar och det var de bästa åren i mitt liv. Men Dramaten var också ett väldigt avundsjukt ställe. Det var svårt att vara den som fick göra stora roller med Bergman. Det var inte så att alla sa ”I’m happy for you!”, utan tvärtom, folk tittade åt ett annat håll när jag kom. Jag var väldigt ensam. Men jag älskade att sitta och prata med de äldre skådespelarna, som Anita Björk, Jan-Olof Strandberg, Sif Ruud, Erland Josephson…
Genombrott med Fargo
Två gånger bad Peter om tjänstledigt ett par veckor för att åka till USA och göra mindre roller. Men det blev nej båda gångerna. Han kände att han inte längre hade något val. Han skulle dit, han ville inte behöva be någon om lov. 1990 gjorde han sin första roll i filmen Uppvaknanden, med Robert de Niro i huvudrollen. Sedan dess har karriären rullat vidare. Ofta får han spela skurk, som i bröderna Coens Fargo, som anses vara hans stora genombrott i Hollywood.
Hur många toaletter behöver man?
– I början när jag kom hit var jag ibland tvungen att ta roller som inte kändes helt rätt. Man måste ju kunna betala sina räkningar. Men annars har jag försökt välja sådant som passar mig, vilket inte alltid är det som betalar bäst. Jag har aldrig varit intresserad av att ha stort hus och tre bilar som står utanför. Hur många toaletter behöver man egentligen, som min pappa brukade säga.
Cyklar ofta
Trots att han är etablerad i Hollywood sedan drygt trettio år nu, har han lyckats behålla enkelheten i sitt liv. Det månar han om. Han bor med sin japanska fru Toshimi och sin dotter i West Hollywood, inte i det mer fashionabla Beverly Hills där många av de stora kändisarna bor. Ofta cyklar han om han ska någonstans.
Jag behandlar alla lika, en busschaufför är lika viktig som han som äger bussbolaget
Inte uppklädd
– Min kära mamma som tyvärr gått bort nu, brukade säga ”du är ju så fin i kostym, varför ska du ha såna där slarviga kläder, träningsbyxor och sånt?” Men jag tycker det är så skönt ju, man åker till en filminspelning och det är lätt att byta om. Det måste vara enkelt.
– Det viktigaste i livet är inte om du är brevbärare eller generaldirektör, det viktigaste är att vara människa och upptäcka så mycket som möjligt av vad det innebär. Jag behandlar alla lika, en busschaufför är lika viktig som han som äger bussbolaget. Vi är alla här av någon slags anledning, alla har vi en inre röst om vi bara lyssnar.
Smög till kyrkan
Ända sen barnsben har Peter en tro. Han säger att han är ”sitt eget tempel” och inte behöver någon kyrka.
– I Sverige var det svårt att få vara mig själv med min tro. När jag blev äldre blev jag mer vågad, men när jag var ung vågade jag aldrig prata om den. Jag fick smyga till frireligiösa kyrkor om kvällarna och sitta där högt uppe på någon balkong och lyssna. Jag växte upp med Filadelfiakyrkan. När jag var ung uppe i Hälsingland var det kul att hänga där, de hade elgitarrer och trummor. Det fanns inte så mycket annat att göra.
Träden är sig lika
Händer det att han längtar tillbaka till sitt Hälsingland och skogarna där?
– Ja, det gör det förstås. När jag är där går jag alltid ut i skogen, där jag lekte som barn. Den stora stenen är kvar, det känns tryggt. Och träden är sig lika. Det konstiga är att när jag tagit med Kaiya dit så känner hon igen lukter och platser. Hon kan säga ”har jag varit här förut?” fast hon absolut inte har det. Men hon har det i sitt DNA.
Sverige finns lagrat i hjärtat
Däremot tror han inte att han kommer att flytta tillbaka till Sverige.
– Halva mitt liv har jag bott här i USA, naturligtvis glider Sverige längre bort. Visst saknar jag myrarna och sjöarna ibland, men de finns lagrade i hjärtat.
Text Ulrika Palmcrantz
