Pennan är hennes vapen 

Majgull Axelsson skriver om sånt som upprör henne. Pennan är hennes vapen i kampen mot orättvisor och förtryck. I sin senaste bok är det psykisk ohälsa och barnmisshandel hon tar sig an. Och Parkinsons sjukdom. Som hon själv drabbats av.  

Det tog lite längre tid än det brukar för Majgull Axelsson att bli klar med den senaste boken, Svalors flykt. Om det beror på åldern – ”jag är ju faktiskt 76” – eller ”Elake herr P” vet hon inte riktigt. Elake herr P får vi göra bekantskap med i hennes nya roman. Huvudpersonen Christel är psykolog i pensionsåldern och har en del darrningar och skakningar som hon först helst vill tro bara är essentiell tremor, åldersdarrningar, men som visar sig vara Parkinsons sjukdom. Precis som för Majgull som själv fick veta att hon drabbats för några år sedan.  
– Jag var på en hälsokontroll för ungefär fyra år sedan när läkaren sa: ”Men, vad du darrar!”  
Först ville hon inte tro att det kunde handla om Parkinson och förnekade så länge det bara gick. Trodde inte på beskedet helt enkelt.   
– Nu har jag förstått att det är många som gör precis så. Men sedan inser man att det inte är lönt att göra motstånd.  

Att ha Parkinsons sjukdom känns lite som att darra inombords hela tiden, förklarar hon. ”Ganska obehagligt.” Fem gånger per dag tar hon medicin och en gång i veckan går hon på Parkinson-dans.  
– Jag är ju en hederlig svensk så när det stod klart att jag faktiskt hade Parkinson började jag söka om det fanns någon förening och några aktiviteter man kunde göra.   
Mycket riktigt fanns det ett Parkinsonförbund och det verkade finnas främst två aktiviteter att välja på: boxning och dans. Majgull valde dansen. Boxning tyckte hon inte lät så vidare kul.  
– Men på dansen är det så kul, den gör mig gott! Och så får man alltid lära något nytt av någon som läst eller hört något nytt om Parkinson.  
Psykologen Christel i nya boken drabbas, förutom av Parkinson, av en ung och arg flicka vid namn Zadie Moonbeam. Hon är arg på hela världen och sviken av samhället gång på gång. Hon har blivit misshandlad av sin drogberoende pappa och turnerat runt i diverse fosterhem. Men värst av allt – hennes älskade lillebror Mio misshandlades så svårt av pappan att han dog.   

Egentligen heter Zadie Molly Andersson men hon vantrivdes så med sitt förnamn – inte minst för att det är Sveriges vanligaste hundnamn – att hon bytte det. Även här har finns en bit av Majgull själv, hon har aldrig varit riktigt nöjd med sitt namn.   
– Nej, jag hade önskat mig ett mer värdigt namn. Som Cecilia till exempel, det tycker jag är vackert.  
Å andra sidan har hon fått vara ganska så ensam om sitt namn. Det fanns bara sju andra som hette Majgull när hon fick sitt namn.   
Som barn var Majgull fantasifull, hon skrev och hittade på mycket. Tidigt visste hon att hon antingen ville bli skådespelare eller författare.  
– Men innerst inne trodde jag inte att jag skulle kunna bli något av det. Jag var inte särskilt intresserad av skolan och gjorde sällan läxor. Efter första ring på latinlinjen i Nässjö hoppade jag av.  

I stället gick hon och en kompis till Arbetsförmedlingen och sa att de gärna ville jobba i England. Helst i Liverpool. Där fanns ju Beatles…  
– Det fanns jobb som hotellstäderska i Liverpool och vi fick veta att vi var välkomna. Vi skulle ha med oss svarta klänningar. Våra pappor jobbade vid järnvägen så vi åkte tåg gratis genom Sverige, Danmark och Holland. Sen tog vi färjan över till England och tåg igen upp till Liverpool.   
Deras föräldrar hade egentligen ingenting att säga till om i frågan, de ställdes bara inför ”fullbordat faktum”, som Majgull säger. Det var bara att släppa i väg de två sjuttonåringarna och hoppas på det bästa.   

England var ganska smutsigt och fattigt vid den här tiden. Men Majgull och kompisen roade sig och lärde sig engelska. Livet lekte. När de kom hem igen efter något år hade Majgulls liv hemma i Nässjö försvunnit, raderats ut. Hennes föräldrar hade flyttat till Stockholm, hemmet i Nässjö var borta.  
– Jag hade redan träffat Janne då så jag gick direkt från tågstationen hem till honom. Men sen kom mina föräldrar och hämtade mig och jag blev tvungen att flytta till Stockholm.   
Hon fick jobb på Televerket, vilket gjorde hennes föräldrar glada. Särskilt hennes pappa som var lokförare. En statlig anställning, då satt man trygg resten av livet! Men Majgull ville något annat. Drömmarna om skrivande fanns kvar och när hon av en kompis föräldrar fick höra talas om att det fanns något som hette Poppius journalistskola började tankarna rusa inombords.   
– Jag blev hembjuden till Seth Poppius och hans hustru. De var oerhört vänliga och lät mig ta kursen på avbetalning.   
Hennes pappa blev så vansinnigt arg när Majgull valde att säga upp sig från trygga Televerket att han vräkte omkull henne på golvet. Men inget kunde rubba Majgull, som skrek tillbaka att ”jag struntar fullkomligt i vad du tycker!”  

Hon ville komma närmare Janne som bodde kvar i Småland så första jobbet blev på Tranåsposten.   
– Jag var så nervös. I början kräktes jag varje dag efter jobbet. Samtidigt som jag visste att det var det här jag ville. Ett av de första jobben var att skriva om en walesisk manskör som kom till Tranås, det var gruvarbetare som sjöng som gudar. Jag vågade knappt gå fram till dem först men Janne som var med den gången puttade fram mig.  
Så småningom flyttade hon och Janne ihop i Norrköping. Vid 25 gifte de sig. Ovanför trappan i Majgulls smakfullt inredda hus på Lidingö sitter en bild på det nyblivna brudparet. Majgull skrattar själv åt hur ung hon ser ut på bilden.   
– Jag såg väldigt ung ut då. En gång när jag skulle recensera en film blev jag inte insläppt för att den var barnförbjuden!  

Efter några år som journalist började hon i stället skriva dokumentära böcker om tredje världen. Den första hette Våra minsta bröder och handlade om barnarbete. 1989 kom Rosario är död om barnprostitution i Filippinerna. Majgull åkte dit och fallet Rosario var just då ganska omtalat. Den österrikiske läkare som förgripit sig på elvaåringen så grovt att hon sju månader senare avled i bukhinneinflammation hade åkt fast och satt i fängelse.   
– Jag träffade honom i fängelset och pratade med honom. Han förnekade såklart, sa att det måste ha varit någon av de amerikanska soldaterna i området som gjort det.   
Det finns de som tycker att vissa saker är för hemska för att man ens ska kunna prata om dem. Inte Majgull. Hennes inställning är att om de här hemskheterna finns ska vi åtminstone prata om dem.   
– Om någon jävel beter sig på det sättet ska jag åtminstone stå bredvid med ett anteckningsblock. Jag blir tvärförbannad när jag läser om hemska saker. När man utsätter barn och svaga. Det bästa sättet jag kan ge igen på är att skriva om det.   

Kanske är det också det bästa sättet att bearbeta saker som gör henne upprörd. Historien i Svalors flykt har många likheter med den som blev omnämnd som ”Lilla Hjärtat” i media för ett par år sedan. Den lilla treåriga flickan Esmeralda som tvingades flytta från sin fosterfamilj tillbaka till sina biologiska föräldrar och mindre än ett år senare hittades död hos dem.  
– Det är inte en ren dokumentär om Esmeralda jag skrivit men om barnmisshandel och psykisk ohälsa. Och hur utsatta våra minsta i samhället är.  

De rättigheter vi har haft ska också våra barnbarn ha

Än en gång har hon återkommit till sådant som upprör henne.   
– Jag har försökt skriva annat också. Jag försökte skriva en kärleksroman en gång men jag somnade… Engagemanget måste finnas där om det ska bli något.  
Fortfarande står det karaktärer på kö i hennes huvud och bara ber om att bli omskrivna. Men hon vet inte om hon kommer att orka. Det gick som sagt lite trögare att bli klar den här gången.   
– Vi får väl se hur hårt de pockar på där inne, säger hon och ler lite finurligt.  
Men bortsett från darrningarna känner hon sig som hon alltid gjort.   
– En av de tråkigaste sakerna med att bli gammal är att framtiden försvinner. Men jag tycker inte att jag ser på saker och ting på ett annat sätt nu än tidigare, i så fall gjorde jag det redan i femtioårsåldern. Jag ägnar fortfarande mycket tid åt att försöka förstå var det är jag hamnat och hur den här planeten egentligen är beskaffad. Och varför människor gör som de gör.   
Om det finns mycket att bli upprörd över i samhället finns det också mycket vi behöver försvara, menar Majgull.  
– Jag tror att vi skulle behöva vara lite mer högljudda ibland. Inte bara kring pensioner och elpriser utan också demokratin. De rättigheter vi har haft ska också våra barnbarn ha. Och jag tycker inte att det ingår att bränna böcker i yttrandefriheten. Där man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor…  

Telefonen larmar om att det har blivit dags att ta medicinen. Och Janne och hunden Svea kommer in från en långpromenad. Svea kliver direkt in i vardagsrummet och blir glatt överraskad av det faktum att det finns fler än vanligt att bli klappad av här idag. Vilket är bra, även om det förstås är hennes alldeles egna två människor som står högst i rang.  

Kommentera