Med mord som yrke

Hon utbildade sig till sjuksköterska trots att hon svimmade när hon såg blod och började skriva böcker trots att hon var dyslektiker. Anna Jansson är inte den som räds utmaningar. Högt tempo håller hon också – nu är hon aktuell med den tjugotredje boken om Maria Wern.

Anna Jansson kommer in i Norstedts lokaler på Riddarholmen i Stockholm med snabba steg och rullväskan i högsta hugg. Hon har alltid hektiska dagar när hon är här eftersom hon vill vara så effektiv som möjligt. Efter den här intervjun och fotograferingen ska hon ta sig till Centralen för att ta tåget hem till Örebro igen. Där är det heller inga lata dagar som väntar. Det blir många timmars skrivande varje dag för den som kommer ut med tre böcker varje år.
– Jag vaknar oftast vid halvfemtiden, kokar kaffe och brer mig ett par mackor. Sedan sätter jag mig och skriver i nattsärken. Vid tio brukar jag göra lite gympa och styrketräning. På eftermiddagen tar jag en promenad. Jag är mån om min hälsa. Målet är att jag ska kunna göra lika många armhävningar som jag är år. Än så länge är jag uppe i 36… Annars skriver jag hela dagen. Men jag kan heller inte komma på något som skulle vara roligare än det, säger Anna.

Tjugotre böcker om kriminalinspektör Maria Wern har det blivit hittills. De utspelar sig på Gotland, där Anna är född och uppvuxen, är översatta till ett tjugotal språk och har också blivit tv-serie med Eva Röse i huvudrollen. Dessutom finns tjugo böcker om Emil Wern för unga läsare, Marias son som har en detektivbyrå inhyst i en gul kiosk. Plus en nyare deckarserie med kriminalinspektör Kristoffer Bark som utspelar sig i Örebro där Anna bor sedan länge.
Man kan inte låta bli att undra hur i hela friden hon hinner få ur sig så många böcker? Men som gammal sjuksköterska brukar Anna säga att ”det ändå inte är landstingstempo”.
– Fast nu har det nog faktiskt varit det på sistone, säger hon och ler.
Trots det känner hon sig inte pressad. Att skriva är faktiskt det roligaste hon vet. Det är inte något hon bara säger.

Hur kul det var att skriva upptäckte Anna när familjen köpte sin första dator 1998 och hon började provskriva på den. Hon hittade på en historia som bara rann på och vips hade hon sitt första manus till en kriminalroman.
– Jag hade ingen tanke på att det skulle bli en bok. Det var bara så kul att sitta där och skriva och hitta på vartefter. Så jobbar jag fortfarande. Jag har inget synopsis utan skriver bara på, kapitel för kapitel. Jag låter det hända i stunden och det är just därför det blir så roligt. Jag vill själv veta hur det ska gå, säger hon och skrattar.
Kärleken till berättelsen har funnits där sedan hon var liten. Hennes pappa var en fantastisk berättare, säger hon.
– Jag avskydde att vara på barnkrubban där jag och min bror blev lämnade ibland. En del som jobbade där tyckte inte mer om barn än en städerska tycker om lort. Jag kände mig så orättvist behandlad och övergiven. Det hände ibland att jag smög in på småbarnsavdelningen, tog min lillebror i famnen och bara sprang därifrån. Därför fick jag ganska ofta följa med pappa på jobbet istället. Han var markvärderingsman och åkte runt på Gotland, visste allt om alla och berättade mängder av historier medan vi åkte. Den skattkistan gräver jag ur än idag.

Pappan var dyslektiker men orden fanns där ändå. Precis som för Anna.
– Jag fick aldrig någon diagnos men blev korrigerad med rödpenna något så oändligt i skolan. Men jag hade en fantastisk lärare. Trots att jag inte kunde läsa förrän jag gick i tvåan fick hon mig att känna lust inför lärandet och gav mig självförtroende. Jag träffade henne en gång när jag var ute och föreläste om barnboksserien jag skrivit och började faktiskt gråta. Hon betydde mycket för mig.
Efter studenten flyttade Anna från Visby till Örebro för att gå sjuksköterskeskolan. Planen var att flytta hem till Gotland så fort hon var färdig. Men en kväll på Stora Hotellet ändrades allt. Sören dök upp.
– Han bara stod där plötsligt och det var som om allt föll på plats. Vi flyttade ihop efter en vecka, det kändes så självklart. Två år senare, 1985, föddes Josefin.
Det blev tre barn i ganska tät följd och Anna jobbade natt som sjuksköterska för att kunna vara så mycket som möjligt med dem. Hon var en fena på att hitta på saker. Det var utflykter och pyssel och bak. Att vara småbarnsmamma passade henne perfekt, hon älskade det.
Tjugofem år efter att Sören så självklart dök upp i Annas liv blev han sjuk och dog en för tidig död. En chock för hela familjen förstås och det skedde också i samband med att barnen precis hade börjat flytta hemifrån.
– Så det blev jag och katten kvar därhemma från att ha varit en stor familj. Efter en vecka förväntades man vara i tjänst på sjukhuset igen. Det gick bara inte. Det var helt omöjligt för mig.

Vid det laget hade Anna redan kommit ut med sina första böcker om Maria Wern. Hon hade aldrig tänkt sig att hon skulle skriva på heltid men nu kände hon att hon inte hade något val.
– Det var en tung tid. Jag bearbetade min sorg genom att vara effektiv. Sören var en riktig samlare och jag körde 78 lass till tippen för att tömma ladan han fyllt med saker.
Inget blev som hon tänkt sig. Hon hade inte tänkt att hon skulle bli ensam, inte heller hade hon tänkt att hon skulle träffa någon ny. Men på en 50-årsfest en tid efter att hon förlorat Sören mötte hon Erik.
– Vi gick väldigt försiktigt fram, vi gick på bio men höll bara i lillfingrarna. Jag var nervös för vad Sörens mamma skulle tycka om att jag träffat någon. Men hon tog det jättebra och var bara glad för min skull.

Att man ”tar sig igenom sorg” tycker Anna är ett felaktigt uttryck. Det gör man inte.
– Nej, den finns alltid där. Det var det som var så märkligt med att träffa en ny man och bli förälskad – och samtidigt ha sorgen kvar. På något underligt vis är det så det blir, parallella spår.
Nu bor Erik och hon ihop i radhuset i Örebro. Eftersom de blir många när de ska ses med barn och barnbarn har hon för säkerhets skull köpt ett till radhus i närheten så det finns gott om plats. Egentligen hade hon tänkt köpa ett torp men det här blev mer praktiskt.
– Jag litar inte på det svenska pensionssystemet. Det var därför jag först var inne på torp. Jag tror på höns och potatis och jag faller i trans när jag ser en vedspis. Men nu blev det en praktisk lösning istället, för att vi ska kunna umgås med familjen på ett lätt sätt.

Orden rinner ur Anna som en flod. Skrivkramp vet hon inte vad det är.
– En av hemligheterna tror jag är att jag alltid börjar min dag med att läsa igenom det jag skrev igår. Det har flera fördelar, dels kommer man igång lättare, men det gör också att jag inte behöver tänka att det måste vara perfekt när jag skriver det första gången. Och så har jag fortfarande en genuin nyfikenhet när jag skriver. Vad ska hända, hur ska det sluta?
Några planer på att trappa ner finns absolut inte. Det kommer nog att vara landstingstempo ett bra tag till.
– Jag gör ju det jag vill göra. Det finns ingen anledning för mig att sluta med det.
Dessutom händer det mycket roliga saker runt omkring skrivandet. Som att hon nyligen blev kontaktad av en grupp kvinnor som brukar vandra tillsammans och tyckte att Anna skulle passa perfekt in i deras gäng.
– Vilken research det var att få gå där och bara lyssna på dem när de pratade! Att sitta med ett gäng damer som druckit lite vin visade sig vara den bästa researchen. Jag fick så mycket bra av dem. Om relationer, yrkeserfarenheter och roliga anekdoter.

– Jag är så nöjd med livet som det är nu, fortsätter hon. Jag vet inte om jag någonsin känt mig starkare, vackrare eller lyckligare än nu.
Någon rädsla inför att bli äldre känner hon inte direkt. Inte för döden heller. Som gammal sjuksköterska är hon luttrad och har sett mycket. Vilket i och för sig inte alltid har varit vackra syner.
– Jag har sett mycket döende i mitt jobb som sjuksköterska och visst finns där ändå ett mått av oro. Vi lyckas inte lindra all ångest eller smärta idag. Jag skulle vilja ha möjligheten att bestämma själv om jag hamnade i det läget. Jag har inte riktigt tänkt klart kring dödshjälp, men nog tror jag att jag skulle vilja bestämma själv.

Men allt det känns långt borta än så länge. Först och främst ska här skrivas några fler böcker. Kanske 60 till, vem vet. Anna packar ner sina saker i rullväskan och ger sig iväg mot Centralen. Det är lite knappt om tid men det ska nog gå. I alla fall för en som är van vid landstingstempo.

Kommentera