Lyckan att få byta liv ett tag

Han är en av våra mest folkkära skådespelare som spelat allt från råbarkad polis i Jägarna till den bittre ensamvargen Ove. Alla roller är lika viktiga för Rolf Lassgård. Men en sak är ett krav – att det finns något i manuset som hugger tag i honom. Annars går det inte.

Rolf kommer körande i sin bil ner till Kiviks hamn. Han kliver ur och drar en hand genom den blonda kalufsen. Några glassätande turister vänder sig om och tittar en extra gång. Vänder sig mot varandra och tisslar lite. Visst var det han, jo, det är Lassgård! En annan är lite modigare och ropar ett hej. Rolf svarar med ett vänligt ”tjena”.
Vi hittar ett bord i skuggan under ett träd en bit bort. Alldeles intill strandremsan där filmen Kärleksbevis spelades in tidigare i år. Rolf spelar en man som i inledningsscenen desperat ger sig rakt ut i det kalla havet med en ryggsäck fylld med sten på ryggen. På väg att ta livet av sig.
– Vi spelade in det där i mars och det var inte många grader i vattnet. Jag skulle under vattnet med huvudet och allt, kamerafolket hade sagt att de ville ha minst fem sekunder. Jag höll mig nere i åtta för att de inte skulle kunna kräva omtag, säger Rolf och skrattar.

Richard Hobert som både skrivit och regisserat filmen specialskrev huvudrollen för Rolf. Det är ett psykologiskt triangeldrama om ett par som ska skiljas och där en tredje person plötsligt dyker upp och ställer till det.
– Jag gillar ju det här med att få kliva in i olika genrer, från ett litet kammarspel som man kan kalla Kärleksbevis till större produktioner med helt andra förutsättningar. Att få kliva in i en roll och leva ett annat liv under en kort intensiv period är fantastiskt.
Kärleksbevis har premiär i oktober och i november kommer ytterligare en film med Rolf i huvudrollen upp på duken: Andra akten, där han och Lena Olin har huvudrollerna. Här spelar Rolf en åldrad Dramatenskådespelare, Harald Skog, som fortfarande drömmer om de riktigt stora rollerna när en stroke sätter käppar i hjulet. Lena Olin spelar fysioterapeuten Eva som nu vid pensioneringen hoppas att allt hon drömt om äntligen ska bli verklighet. Som att resa.
– Det är ett så fascinerande manus, med mötet mellan de här två som levt så vitt skilda liv och ändå uppstår magi när de möts. Det är vardagligt och magiskt på samma gång.

Senare i vinter får vi se Rolf i ytterligare en huvudroll när Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten kommer som tv-serie. En berättelse han redan kunde utan och innan eftersom han läst in den som radioföljetong.
– Att få spela in den var verkligen speciellt. Det är en så fantastisk skildring! Den boken har alltid varit som ett nationalepos för mig. Jag är ju jämtlänning och känner igen mig i så mycket.
Mitt i allt försöker han vara noga med att få in lite pauser. Få landa, komma tillbaka till sig själv innan han ska in i nästa karaktär.
– Förr handlade de där pauserna mest om att komma tillbaka till familjen, till barnen, rutinerna, vardagen, huset. I viss mån är det så fortfarande även om barnen är vuxna nu. Jag tar hand om huset, umgås med barn och barnbarn. Ett av mina barn bor i närheten så vi ses ofta.

Det var ingen som hånfullt kallade mig Hamlet eller så

Innan han flyttade hit ner till Skåne bodde han i Gävle med Birgitta som han var gift med i närmare fyrtio år. De valde att gå skilda vägar förra året och Rolf flyttade ner till familjens sommarhus. Livet går vidare. Som det alltid gör. Men i takt med att tiden går har Rolf märkt att hans livsfokus ändrats lite.
– Man känner mer vad som verkligen är viktigt. Och det är inte statusjakt. Det har det i och för sig aldrig varit för mig. Det ger så mycket mer att följa naturens gång och möta andra människor.
Möten med andra får han mycket av genom jobbet. Varje gång man går in i ett filmteam och ska spela in intensivt i några veckor är det nästan lite som att bilda familj.
– Jag försöker alltid skapa bra stämning och se till att vi trivs med varandra. Då går allt så mycket lättare. Man lever med varandra ganska tätt under en kort period, sedan blir det tomt när det är över. Det är alltid lite separationsångest då.

Han tycker att han haft tur med rollerna, som blivit många genom åren. En hel del förknippar honom säkert allra mest med polisrollerna som Kurt Wallander i Wallander, Erik Bäckström i Jägarna eller Lars Martin Johansson i Leif GW Persson-trilogin. Sex gånger har han nominerats till Guldbaggen. Två gånger har han fått den. Första gången för Min store tjocke far 1992, andra gången för En man som heter Ove 2015.
Han har inget emot roller som tvingar honom att kliva lite utanför sin egen komfortzon, tvärtom.
– Alla roller kräver mycket förberedelser, men en del lite mer. Min pappa Marianne var en sådan. Jag visste ju inte ens skillnaden på transsexuell och transvestit innan den, men allt det såg jag till att lära mig innan jag träffade Ann-Christine Ruuth, som Marianne heter i verkligheten. Jag ville fråga om råd och få veta hur processen varit för henne när hon började klä sig som kvinna. Hur första promenaden ute med kvinnokläder kändes, lite sånt.
Han fick det bästa svaret av Ann-Christine, säger han. Hon sa att hon absolut inte var någon expert på att vara kvinna. Det enda hon var expert på var hur det var att vara just hon. Sig själv.
– Det var det som sen ledde mig djupare in i den rollen, att inte försöka förställa mig på något sätt.
Någon karriärplan säger han sig aldrig ha haft. Trots att det faktiskt blivit en väldigt framgångsrik karriär. Han går på lust och så har det alltid varit.
– Min dotter sa häromdagen att ”pappa, det har ju bara blivit för dig”. Och det är sant. Vi har ju ingen i släkten som varit skådespelare. Det fanns inget som talade för att jag skulle bli det. Men jag var intresserad redan som barn av att spela teater. Det var så lockande att få kliva ur verkligheten ett tag.

Än idag är det vad han gillar mest – att få byta liv ett tag. Kliva in i någon annans liv och i och med det utvecklas själv.
– Om jag inte själv blir intresserad av ett manus och känner att det här skulle jag vilja se på bio så går det inte. Och jag måste känna lust. Utan den funkar det inte. Det har funnits en period när jag faktiskt tappade lusten lite. Det var i början av 2000-talet. Jag kände att jag påverkades i mina val av vad andra tyckte och det blev inte bra. Jag bestämde mig för att ta en paus. Ändå hade vi just varit på Oscarsgalan med filmen Under solen då. Så det handlade inte om att det gick dåligt.
Pausen avbröts när Rolfs gamla rektor från Scenskolan i Malmö ringde och frågade om han inte kunde tänka sig att vara med i ett projekt? Han ville undersöka en speciell teaterteknik där det handlade om att bara experimentera ett litet gäng på scen utan publik.
– Det var roligt att få spela teater utan press och utan publik. Då kom faktiskt lusten tillbaka. Och efter det fick jag erbjudande att vara med i en musikal för första gången, Chicago. Då var det Bambi på hal is igen och det ligger något lockande i det. Att prova nytt och tänja sina gränser. Det är både hemskt och roligt.

Redan i skolan hemma i Östersund, som han inte tyckte var speciellt kul, fick en listig svensklärare ändå in honom på skapandets väg.
– Vi var några som inte gillade svensklektionerna, så hon sa okej, ni slipper vara med på lektionen om ni skriver en sketch eller pjäs till roliga timmen istället. Så det gjorde vi och det blev ju den bästa svenskundervisningen insåg man sen i efterhand.
Det var hockey och teater som gällde under uppväxten. Rolf kunde kliva över gränser och var accepterad överallt.
– Ja, det var ingen som hånfullt kallade mig Hamlet eller så. Men sen var ju inte hockey då vad hockey är idag. Vi tränade väl ett par dagar i veckan och hade mest kul. Det var inte på blodigt allvar, varken teatern eller hockeyn. Det var inte ”det här ska jag göra”.

Så småningom drog dock teatern det längsta strået och fick undan för undan mer av Rolf. Han kom med i en amatörteatergrupp som höll till i en lokal och där hängde han mest varje dag.
– Mina föräldrar var väl måttligt intresserade av det där. De såg att det störde skolan. Det här var i folkrörelsens blomstringstid då man kunde starta en studiecirkel och bara man var minst sex personer fick man bidrag. Det fanns fyra regionala teaterfestivaler, läger i Göteborg, möjlighet att gå på kurs… det var bara att haka på allt!
Mer och mer kände Rolf att han verkligen gillade att spela teater.
– Det kom till en punkt när jag insåg att jag måste ge det en chans. Att jag skulle ångra mig sen annars.

Som tjugoåring åkte han ner till Malmö för att pröva in på Scenskolan utan att vara så insatt i hur det egentligen gick till. Till exempel hade han inte riktigt förstått att intagningsproven varade i flera dagar.
– Jag satt en hel dag och väntade på att mina jeans skulle torka efter att ha tvättat dem minns jag! Jag hade ju inte tagit med mig några ombyten.
Bra gick det i alla fall. In kom han och blev jublande glad. Efter de tre åren blev han anställd på Skånska Teatern i Landskrona där han också träffade sin blivande fru Birgitta. Efter några år flyttade de till Gävle där Rolf var med och startade Folkteatern i Gävleborg. Filmandet kom han in i först på 90-talet och det stora genombrottet kom med Min store tjocke far.
Händer det att han längtar tillbaka till teatern nu när filmerna tagit över?
– Jo, det kan hända. Men det där med att längta är bra. Rutiner är bra men de kan också vara förödande. Det är bra att skaka om sig själv ibland och göra något annat. Man vet aldrig på förhand hur något ska bli. Man kan inte veta vilka roller som är ”drömroller”. Jag visste inte att Ove fanns, sen fick jag manuset och insåg att det här kan man göra flera dimensioner av. Inte bara en kufisk gubbe i ett radhusområde. Mer existentiellt.
Nu ska han vara lite ledig ett tag. Vara med barn och barnbarn, fixa lite med huset. Ta sig ett dopp i havet då och då. Sen lär lusten komma krypande att få kliva in i ett annat liv ett tag.
– Men att vara skådespelare är lite som att vara på livets dans – du ska bli uppbjuden, du ska få roller. Rädslan att bli panelhöna finns alltid där i bakgrunden.
Än så länge verkar det i alla fall inte finnas något skäl att oroa sig. Inte om man heter Rolf Lassgård.

Kommentera