Skådespelaren Katrin Sundberg tröttnar aldrig på att iaktta människor i sin omgivning. Sedan gör hon humor av det hon ser. Just nu är hon ute och turnerar med sin föreställning Ni hör vad jag tänker.
Katrin Sundberg brukar ofta sitta på kaféet som ligger på bottenvåningen i huset där hon bor på Södermalm i Stockholm. Att bara sitta där och lyssna på folk ger henne massor av stoff och inspiration. Som hon sen använder i sina manus, både till föreställningarna och till filmklippen hon lägger ut i sina sociala medier. Och det är just det som blivit hennes signum – att hon tar pulsen på samtiden och sätter fingret på olika nutidsfenomen. Som vad man får och inte får lägga ut på sociala medier. Vad man bör eller inte bör titta på där om man ens vill må bra. Eller hur vi knappt kan kommunicera med varandra längre för att vi bara sitter och stirrar ned i våra telefoner.
– Att smygtitta och smyglyssna är det roligaste som finns, säger Katrin. Hur vi är och hur vi förhåller oss till varandra – man upphör aldrig att förvånas faktiskt. Jag har på något vis en förmåga att se det knäppa i tillvaron.
Och också en förmåga att skruva till det och få andra att både skratta högt och le igenkännande. Som i sin nya föreställning Ni hör vad jag tänker som hon är ute på turné med nu.
Många kommer nog ihåg Katrin från barnprogrammet Häxan Surtant som dök upp första gången i Jullovsmorgon 2004, en arg filur som gnällde över än det ena än det andra. Hon har också flitigt gästat TV4 Nyhetsmorgon som en av Gnällspikarna. Hon och parhästen Johan Hedberg belyser vardagsproblem och människors tillkortakommanden – alltid med en stor portion humor. De kan diskutera saker som krångliga middagsgäster som är ”pescitarianer, fläskitarianer och tisdagsveganer”, läkare som inte lyssnar eller mäns och kvinnors problem att kommunicera med varandra. Där det som sägs inte är det som menas och det som menas sällan är det som sägs …
– Jag använder mig av allt jag hör och ser runt omkring mig i mina manus. I Ni hör vad jag tänker är det till exempel med ett sjok om olika terapeuter jag gått till – och då är det mitt öga på dem mer än deras på mitt.
Längtan att stå på scen har alltid funnits hos Katrin, redan under uppväxten i Örebro. Hon hade alltid mycket energi och ville gärna att det skulle hända saker.
– Jag träffade min farbrors fru i Lund nyligen, henne har jag inte sett på säkert trettio år. Det hon sa att hon mindes av mig som barn var att jag ”hoppade från tuva till tuva och bara pratade om att jag ville bli skådespelare”.
Katrin inledde sin karriär som dansare i hemstaden Örebro. Redan som 16-åring fick hon jobb i en musikal. Hennes pappa var skådis och hade tidigt tagit med Katrin på repetitioner.
– Men han var inte den som uppmanade mig att fortsätta inom branschen direkt, säger hon.
Mamma var bibliotekarie och ”dränkte” Katrin i böcker.
– Det var alltid ”läs den här, den är bra!” eller ”nu ska vi ha högläsning”. Det var först när jag blev lite äldre som jag började läsa av lust. Mamma tyckte ofta att jag läste fel böcker.
Katrin Sundberg
Familj: Maken Magnus Dahlberg, ett gäng styvbarn och mamma.
Bor: Lägenhet i Stockholm, lantställe i Stora Mellösa.
Gör: Skådespelare, manusförfattare och komiker.
Läser just nu: Mitt eget manus.
Lyssnar på: Tjuvlyssnar på alla runt omkring mig! Där finns mycket stoff att hämta.
Drömmer om: Att det ska vara fullt på mina föreställningar.
Aktuell med: Turné med Ni hör vad jag tänker, sista föreställningarna blir den 19 mars och 9 april på Rival i Stockholm. Har även en roll i SVT-serien Whiskey on the rocks. I juli ska hon uppträda med bland andra Gnällspikarna i festivalen Katrin med vänner på Wadköpings utomhusscen.
Ett tydligt läsminne är när hon i 12-årsåldern läste böckerna Puss och Kram av Hans-Eric Hellberg.
– Jag blev upprörd och tyckte att det var äckligt det de höll på med i böckerna. Jag skrev till och med ett brev till Hans-Eric Hellberg och sa vad jag tyckte. Han svarade snällt och tackade för brevet och skrev att det var jättefint att jag hade åsikter men att jag kanske var lite för ung för böckerna …
Vid 18 flyttade Katrin till Stockholm och delade övernattningslägenhet med sin goda vän Eva Swartz Grimaldi som senare blev chef för TV 4, chef för Natur & Kultur och styrelseproffs.
– Vi bodde i en övernattningslägenhet på 18 kvadratmeter en hel sommar och hade fruktansvärt roligt tillsammans. Vi var jämt ute. På musikfestivaler, Café Opera, alla möjliga ställen. Det låg kläder överallt och var väldigt rörigt men det var en fantastisk sommar.
Hennes plan var att bli dansare, men hon sökte en massa andra jobb också.
– Jag tror jag gick in i alla affärer på Vasagatan och så fick jag napp till slut i en tobaksaffär. Men parallellt med det tog jag danslektioner, målet var hela tiden scenen.
Tillsammans med Birgitta Götestam som hon lärt känna skrev hon musikalen Ringo som Katrin också gjorde koreografin till.
– Det var den första svenska musikalen någonsin och den blev en succé. Och ju mer åren går förstår jag att den var en dörröppnare för mig. Peter Jöback har sagt att han såg den sju gånger.
Under en period som följde på det satte Katrin upp flera egna föreställningar på Mosebacke.
– Det var en annan tid och då fungerade Mosebacke som man önskar att det kunde göra än i dag. Man kunde komma med sina idéer till Git Magnusson som drev Mosebacke och så sa hon: ”Okej, du kan få spela på tisdagar. Hur länge vill du köra?” ”Ja, i alla fall i två månader …” Och så fick man en viss procent av biljettintäkterna. Git satt i en vrå och rökte och sa: ”Har du några kvitton?” Det var en härlig tid.
En vändpunkt var när Katrin satte upp Utan en tråd i Cornelisrummet på Mosebacke. Ryktet om den spred sig och det kom fler och fler som ville se den.
– Ulf Elfving dök upp och ville göra en direktsänd radiointervju. Efter det bara brann telefonerna på Mosebacke. Hannes Holm kom dit och gjorde en beställning, sen blev det en sit com (humoristisk dramaserie) av Utan en tråd som jag skrev tillsammans med Carolina Falck och som Karin Falck regisserade.
Sedan har Katrin haft mängder med olika uppdrag genom åren, det har rullat på i ett högt tempo. Så som hon vill ha det.
Något som gör henne irriterad, eller snarare arg, är om man börjar prata ålder.
– Kvinnor som är över 50, de ska bära sin ålder på något outgrundligt vis. Man skulle aldrig ställa frågor till Johan Rheborg om hans ålder eller hur han ställer sig till den. Men det gör man alldeles för ofta till kvinnor. Det är orättvist och gör mig arg. Att man ska behöva bära sin ålder som ett epitet, något som definierar hur man är.
Som den spanare hon är tycker hon också att vi ofta gör oss själva en otjänst genom att tala om ålder alldeles för mycket och på fel sätt.
– Vi gräver ner oss i det där träsket genom att prata om ålder som om det vore ett ok att bära. Man säger: ”Det är svårt att få roller i den här åldern”, och så vidare. Sluta prata om det annars blir det självuppfyllande!
Att en högre ålder skulle vara ett ok att bära stämmer inte i vissa andra länder.
– Jag har kompisar som bor i Los Angeles och jobbar med film. Där ses ålder som något positivt. Någon som bär på en massa erfarenhet är värd något där. Både i USA och England finns det talkshow-värdar som är över 70. Här får man inte vara med i tv om de tycker att man blivit för gammal.
Själv tycker hon att blandade åldrar är bäst. Om hon går på en restaurang där det finns gäster i alla olika åldrar gör det henne glad.
Föreställningen Katrin turnerar med beskriver hon som en ”ofiltrerad resa i hennes inre”.
– Den är ett fyrverkeri av tankar, som en berg- och dalbana. Jag vill att besökarna ska få serverat mycket humor. För det är den bästa nyckeln in till människor. Via skrattet kan man se sig själv, humor är en genväg till förståelse.
Det finns också med en monolog om väntan, hur vi alltid tycks vänta på något i livet.
– Vi tillbringar en stor del av vårt liv med att vänta på olika saker. Det är onödigt. Framför allt om man går och tror att någon annan ska komma med ett trollspö och få saker och ting att hända. Vänta inte! Gör nu!
Lever hon själv som hon lär?
– Vissa saker är jag bra på att göra på direkten men det ska erkännas att det finns saker jag gärna skjuter på. Som blanketter och sånt. Det får jag panik av. Och uppdateringar på datorn och telefonen. Det är inte heller något som står högt i kurs.
När hon inte är ute och turnerar eller sitter och tjuvlyssnar på folk ute på stan gillar hon allra mest att vara hemma med maken Magnus och titta på tv-serier.
– Vi är riktiga seriemissbrukare. Vi har varenda kanal man kan ha och tittar alltid på serier. Vi har blivit proffsiga också och kan se bara efter ett par minuter om det är något som är värt att titta vidare på eller inte.
Förutom turnén fortsätter Gnällspikarnas besök i TV 4 nu under våren. De hittar ständigt nya irriterande saker att ta upp.
– Trots att vi har hållit på med det i två år och bränt ganska många ämnen. Men nu ska vi gå loss på det här med att åka tåg. Folk är sura och ingen hjälper någon. Stämningen på tåg är så tråkig i dag jämfört med hur det var tidigare.
Det är roligare att vara lite arg och kaxig än att försöka vara till lags hela tiden tycker Katrin.
– Sånt har jag hållit på med mycket tidigare. Som många kvinnor gör. Helt i onödan.
Katrins serietips:
- Say nothing (Disney+). Stark och spännande om IRA. Man får följa människor i Belfast under 70-90-talet. Spännande och underbart när man får lära sig något nytt!
- Blue Lights (TV 4 Play) Brittisk thriller som finns i två säsonger. Så välgjort och välspelat! Om tre unga polisaspiranters första steg i yrket.
- Until I kill you (TV4 Play) Bygger på en sann historia om lite enstörig tjej som blir ihop med en kille som visar sig vara seriemördare.
Röster om Katrin:
Daniel Sjöberg, medproducent
”Katrin är en av de mest kreativa människor jag någonsin träffat. Hon är snabb, intelligent och rolig. Och väldigt mångsidig. Vi har känt varandra ganska länge och har jobbat ihop i olika sammanhang. Både med sånt som har varit hennes idéer och sånt som varit mina. Jag känner en stor trygghet i att jobba tillsammans med henne.”
