En komikers farväl

En av Sveriges främsta komiker ger sig ut på turné i höst. Livets efterrätt blir hans sista föreställning. Sen ska Peter Apelgren satsa på konsten som också alltid funnits där i hans liv. Men först tänker han tömma alla reserver på scen.

De har bytt kod på dörren in till Peters kontor på Brewhouse i Göteborg. Som tur är kommer en städare förbi och kan släppa in oss. Kontoret han delar med bland andra sin fru Anna Mannheimer är inrett med ljusa soffor, mjuk matta och fårskinn på stolarna. Här spelas det in poddar och allt det mjuka är ljuddämpande men också väldigt snyggt.

Det är fullt upp för Peter nu. Om ett par timmar måste han i väg på nästa möte. Det närmar sig premiär för hans humorföreställning Livets efterrätt. Som ska bli hans sista.
– Egentligen hade jag tänkt att min förra föreställning, Improvising, skulle bli den sista. Men jag glömde säga det så då fick det bli den här också. Men nu är det faktiskt den sista!

Livets efterrätt heter den för att den handlar om den tid som brukar kallas just så – när barnen är vuxna, man får barnbarn, allt lugnar ner sig och det ska vara lite ”gött” som Peter säger. Men han har upptäckt att det där stämmer inte. Det blir inte lugnt. Och det där man drömde om, vad det nu var, kanske man inte vill ha längre.
– Det är ungefär som när du är liten och tänker att när jag blir stor ska jag köpa så mycket smågodis jag vill. Sen blir du vuxen och vill inte ha något jävla smågodis. Och resa, man säger alltid att man vill resa. Men jag vet inte hur många gånger Anna och jag sagt att åh, vad mysigt, nu reser vi till Alghero eller vart vi nu ska åka. Men så börjar det dra ihop sig och man tänker att det är ganska gött att vara hemma också…

Barnen, även om de är vuxna, vill ofta ha hjälp med saker och ting och dimper titt som tätt ner i soffan hemma hos Peter och Anna och undrar om det finns någon mat kvar? Och förresten, har de en elektrisk häcksax att låna ut? Detta, plus att hans mamma ringer honom titt som tätt.
– Min mamma är gammal och skitjobbig. Det får du gärna citera. Hon tror att jag har all tid i världen om jag inte är på ett jobb. Var är du? Jag sitter hemma och skriver, mamma. Vad skriver du då? Jag skriver på föreställningen. Jaha, men det där går du väl bara upp och river av, det har du efter mig, gubben.

Peter suckar men ler lite i mungipan. Humorn finns alltid där till hands. Det bara faller sig så. Det är inte för inte han är en av Sveriges främsta humorprofiler och ståuppkomiker. Fast han egentligen tycker att det här med stå-upp-komik i ganska hög grad är ett fuskbygge.
– Vi är alla galningar som ställer oss på en scen och tror att folk ska tycka att vi är roliga i en timme och tjugo minuter. Det är som att gå på glödande kol och inte känna hur det känns i fötterna. Det vore faktiskt lättare att gå på glödande kol.
Ändå är han inte direkt orolig för sin stundande turné. Trots att det ska bli den sista där han vill ”tömma ut alla reserver”.
– Nej, jag är inte så orolig för den. Jag är mer orolig för det amerikanska valet. Jag vill inte att Trump ska finnas kvar, jag vill bara att han ska försvinna ner i ett hål. Men om du skulle fråga min fru skulle hon nog säga att jag blir jättekonstig innan en föreställning. Mer introvert och lättstörd, lite grinig kanske. Men jag är inte så rädd att stå där på scen. Det är jag faktiskt inte.

Sen köper jag i alla fall de där tre bullarna för 49 kr och äter dem i bilen.

En gång tog det dock stopp för Peter. Det var för tolv år sedan, när han hade en stor roll på Stadsteatern i Göteborg.
– Det var en stor satsning. Profeten i Västra Götaland hette pjäsen, Anna Takanen regisserade. Samtidigt satte jag upp en egen föreställning, plus att jag hjälpte Robert Gustafsson med hans 25-årsjubileum. Vi flyttade till villa, jag vann På Spåret, hade en konstutställning plus kanske sju grejer till. Så står jag på scenen en kväll – och det blir bara blankt. Jag hade inte en aning om vad jag skulle säga. Sufflösen var Keve Hjelms dotter, hon såg att jag fick panik.
De fick bryta. Och föreställningarna framöver fick ställas in tills någon annan hann lära sig replikerna. Peter hamnade på sjukhus med skyhögt blodtryck och lika högt kortisol.
– Jag låg på övervåningen i vårt hus och kunde inte göra något. Jag hade en liten radio, gick till köket och kokade kaffe, sen tillbaka till sängen.

Flera månader senare när de var på sitt lantställe på Orust och Peter stod i köket och stekte ägg till frukost sa Anna plötsligt: Hörde du? Du visslade!
– Och det gjorde jag! Där kom vändningen. Äntligen började krafterna komma tillbaka. Det var sju-åtta månaders helvete som kändes som sju år. Som att ha ett evighetslångt gallstensanfall i själen.

Har han blivit räddare om sig själv efter det här?
– Nja, en kvart var jag det kanske. Nu jävlar ska jag göra si och så. Nu ska jag lyfta med benen och inte med ryggen. Och äta bra. Men sen när jag är på väg hem köper jag i alla fall de där tre bullarna för 49 kronor och äter dem i bilen. Smulig på hela bröstet och lätt illamående. Varför gör jag det? Jag har ju diabetes för fan, jag ska ju inte. Idioti!

Vid den här åldern förväntas man egentligen vara klok och insiktsfull, menar Peter.
– Jag förväntas vara mogen och balanserad, men det är jag definitivt inte. Jag är inte heller intresserad av att vara det. Folk kan säga: ”Du är en klok kille, du har ju varit med i På Spåret”. Men inte för att jag är klok utan för att det är nåt fel i huvudet på mig! Mitt huvud är som en dator jag inte kan tömma. Det är därför jag minns vad Frank Zappa hade för gitarr och sånt.

Han har alltid varit sån. En som snöat in på saker. Som Egypten. Han hade en period som barn när han läste allt han kom över om Egypten.
– Jag var rätt konstig som liten. Jag stammade, var disträ och kunde zooma ut ganska ofta. En del tog det där för högfärd och att jag inte lyssnade. Men det var bara det att jag satt och tänkte på annat. Vad är det för fel på dig! sa mamma ofta.

Hans pappa dog när han var liten och mamma blev ihop med Kenneth som blev hans styvpappa. De fick en son, Mats, åtta år yngre än Peter.
– Men mamma och Kenneth sket egentligen i mig och Mats. Vi kunde göra vad vi ville och komma och gå som vi ville. De brydde sig inte riktigt. Mamma var hård, rätt elak. Jag hade en massa konstigheter för mig, stod och fäktades bakom huset med svärd jag gjort själv. Sen kom jag in i huset och rev runt, hade som ett helt skådespel. Lite som en Shakespeare-teater med repliker och grejer. Men mamma tyckte bara att jag var jobbig.

Att ha en sträng mamma som ”härskar” hemma gör att man utvecklar vissa tekniker. Det menar Peter att både han och hans bror Mats gjorde.
– Man ville inte visa sig svag för mamma. Jag och min bror blev bra på att aldrig lämna luckor, man var beredd hela tiden. Som tur var hände det här när Sverige var som bäst. Det kom fluortanter, det fanns bibliotek med massor av böcker och jobb när vi blev klara med skolan.

Till mammas försvar säger Peter att hon inte heller hade det lätt som liten. En pappa som försvann till sjöss och en mamma som led av grav psykisk ohälsa.
– Mormor åkte in och ut på sjukhus. Varje höst var det dags. Jag fick följa med och jag minns hur rädd man var i de där korridorerna. De såg ut som om Ola Billgren hade målat dem, säger han och fortsätter:
– Mormor hade stora händer och så var hon sjuk, på riktigt. Hade inte morfar tagit hand om henne hade det aldrig gått.

Hur kunde han då bli en så hel människa själv, med så trasiga människor omkring sig?
– Jag är ingen hel människa. Men jag har lärt mig hantera ångesten. Sen jag brakade äter jag antidepressiva och mår mycket bättre.
Dessutom har han ju Anna nu. Sin tvillingsjäl som så ofta tänker på exakt samma sak som han.
– Vi är oerhört nära varandra, nästan som en person. När jag träffade henne första gången tänkte jag bara att hon var en trevlig tjej. Fast vrålsnygg! Men jag var gift och hade två barn. Jag levde mitt liv och allt gick bra. Anna och jag jobbade ihop på radioprogrammet Rally. Hon skulle åka till Stockholm en dag och vi hade haft så kul när vi jobbade. Jag kände att jag längtade så efter henne. Jag kände mig inte hel. Så en dag gick jag hem och sa till min dåvarande fru att jag var hemskt ledsen men jag måste flytta. Hon blev arg och ledsen förstås. Men det fanns inget val. Jag flyttade till min ateljé och tog dit en säng.

Anna var inte helt med på noterna från början. Hon hade tänkt sig en lång och mörk man. Inte en ”tjockis från Ucklum”, som hon själv beskriver det i deras Sommar-program.
– Men efter ett tag förstod hon att det var på riktigt från min sida. Jag hade aldrig varit så kär i någon. Jag visste inte att det var möjligt att känna så. Det är något i mig som liksom drar mot henne.

Trots närheten är de i grunden rätt olika. En vaknar glad varje morgon (Peter), medan den andra (Anna) helst bara vill vara ifred.
– Anna är introvert och kan bli stressad i sociala sammanhang. Hon kan bli helt slut om hon varit ute och träffat folk. För mig är det spännande. Jag älskar att åka till nya ställen och bara gå runt. Men Anna vill helst åka tillbaka till ställen hon varit på. Kan vi inte åka till Mallorca, kan hon säga. Men där har vi ju varit!
Så hur gör du då, kompromissar du?
– Jag gör som Anna vill. Alltid.

Snart drar turnén i gång. Vad ska han göra sen, när den är över?
– Jag ska bli som Max von Sydow i Hanna och hennes systrar. En gammal konstnär som gör en massa introverta grejer som ingen förstår sig på och går runt och muttrar: ”I can’t paint art by square meters!” (Jag kan inte göra konst som metervara!) Så ska jag bli, det ska bli så skönt!

Röster om Peter

Hector Apelgren, son: ”Pappa är kärleksfull, omtänksam, smart, jobbig, rolig och självupptagen. Han är en jävligt bra farsa. Vi har jobbat en del ihop, gjort tv och poddar. Det funkar bra eftersom vi har väldigt lika humor och intressen. Jag tycker mycket om att jobba med honom. Och jag tycker väldigt mycket om honom, förstås.”

Stefan Livh, radioproducent: ”Peter är ett humorgeni! Han hittar på saker som ingen annan tänker på. Jag har nog aldrig stött på någon med ett så intressant intellekt. Han är kunnig men kan också skoja till det, som man såg inte minst när han var med i På Spåret.”

Kommentera