En ikon rockar loss

På 60-talet slog hon igenom och blev en av de största filmstjärnorna i Hollywood – svenska Ann-Margret från Valsjöbyn i Jämtland. Hon har spelat in film med Elvis Presley och sjungit för president John F Kennedy. Nu har hon fyllt 82 och ger ut sin första rockskiva någonsin.

– Vi tar det på engelska, det blir lättare för mig. Jag vill ju inte råka säga något fult ord, säger Ann-Margret och skrattar över telefon. Det är sen kväll här i Sverige, tidig eftermiddag hemma hos henne i Los Angeles.
Hon kan fortfarande svenska, men efter nästan ett helt liv i USA ligger engelskan av förklarliga skäl närmare till hands. Hon var bara fem år när hon och hennes mamma lämnade Valsjöbyn i Jämtland och flyttade efter pappa Gustav som redan korsat Atlanten några år tidigare och väntade på dem i Illinois.
Vet du att Kerstin Ekman också bodde i Valsjöbyn under många år?
– Nej, vem sa du, Kerstin…?
Hon vill ha namnet bokstaverat så att hon kan kolla upp hennes böcker sedan. Allt som har med hembygden att göra är viktigt, det märks tydligt.
Hon minns de första åren i Valsjöbyn när hon bodde med mamma, mormor och morbror Calle.
– Jag har tidiga minnen av hur mamma och jag sjöng för mormor, och också för min morbror Calle som bodde med oss. Det är fina minnen.
Hennes mamma tyckte om att sjunga, hennes pappa att dansa.
– Åh, han var duktig på att dansa! Alla ville dansa med Gustav. Jag brukade dansa schottis och hambo med honom, vi hade så roligt!

Men där musiken och dansen bara var ett sidointresse för föräldrarna kom det att bli allt för Ann-Margret.
– Jag älskade allt som hade med dans och musik att göra redan som liten, från tre-fyra års ålder.
Efter avslutad high school började hon på North-
western University i Illinois. Även där blev det mycket sång och dans och när hon var med i ett studentspex blev hon upptäckt av George Burns, en känd skådespelare och komiker som ofta sågs med en cigarr i handen. Han såg Ann-Margret fullkomligt lysa på scen och sa till henne att hon hade något speciellt i blicken. ”Förlora aldrig det”, lade han till.
Ann-Margret bildade tillsammans med tre musikintresserade killar på universitetet jazzgruppen The Suttlestones. Det gick så bra att de blev lovade jobb i Los Angeles. Ann-Margret hoppade därför av studierna efter första året och drog västerut tillsammans med dem.
Men väl framme i L A fanns plötsligt inget jobb som väntade.
Men de kämpade på ändå och uppträdde på den ena kabaréklubben efter den andra. Det gav resultat, så småningom fick Ann-Margret skivkontrakt.
Som blott 20-åring fick hon 1961 spela in ett album och samma år fick hon en hit med singeln I just don’t understand, producerad av ingen mindre än Chet Atkin, som tog sig upp på plats 17 på Billboardlistan. En låt som faktiskt Beatles gjorde sin version av två år senare. Men sen blev det inga större framgångar inom musiken för Ann-Margret, även om hon gav ut några skivor till.

På filmduken däremot hände det desto mer. Hon fick ett genombrott med den romantiska musikalfilmen Bye Bye Birdie 1962. Den gav henne en Golden Globe-nominering och gjorde henne till den superstjärna hon blev i mitten av 60-talet.
Året därpå fick hon spela mot Elvis Presley i en annan musikfilm: Viva Las Vegas. Ann-Margret och Elvis blev en snackis, någon form av relation dem emellan uppstod. Men Ann-Margret är noga med att hålla alla detaljer för sig själv. När hon fått frågor om Elvis i intervjuer under årens lopp har hon alltid sagt: ”Jag vill inte prata om EP. Det som var, var mellan honom och mig.”
I sin självbiografi från 1994, Ann-Margret (originaltiteln My story) beskrev hon ”EP” som en själsfrände.
”Vi var sannerligen själsfränder, blyga på utsidan men ohämmade på insidan.”
Något år senare gifte sig Elvis Presley med Priscilla och 1967 gifte sig Ann-Margret med skådespelaren Roger Smith. Han hade tre barn med sig in i äktenskapet som då var 3, 6 och 7 år gamla. Roger gav så småningom upp sin karriär för att vara Ann-Margrets manager. Tyvärr drabbades han av en neuromuskulär sjukdom, myastenia gravis. 2017 gick han bort. Då hade Ann-Margret och han varit gifta i 50 år.
– Vi hade varit gifta än idag om han inte blivit sjuk och till slut somnat in, säger hon lugnt. Han var en fantastisk man.
Hände det att han var svartsjuk på sin fru som så många män trånade efter?
– Han var ingen dumbom. Han såg och visste att det fanns många män som, hur ska jag säga… gillade mig. Men vi kände varandra väl, han litade på mig. Vi brukade skratta mycket tillsammans. Han var en fantastisk man, 1,88 cm lång, gröna ögon och väldigt smart. Vi var tillsammans dygnet runt. Vi ville att det skulle fungera – och det gjorde det.
Det var efter filmen Kitten with a whip 1964 som hon fick sitt smeknamn som hon också delade med franska Brigitte Bardot. The sex kitten.
Men trots detta epitet har Ann-
Margret alltid varit en blyg person privat. Som så många skådespelare säger hon att det är något helt annat att stå på scen jämfört med att träffa människor privat.

Den amerikanske tv-programledaren Larry King försökte i en intervju med Ann-Margret 1994 komma åt vad det var hon inte gillade med kändisskapet och vem hon egentligen var där innanför skalet. ”Hon förblir ett mysterium”, sa han om henne.
”När jag är på scen är det något annat, men jag gillar inte det här med intervjuer,” svarade hon honom.
Inte heller gillar hon att läsa det som skrivs om henne. Hon gör det helt enkelt inte.
– Min pappa brukade ofta vara i garaget hemma och fixa med olika saker. Han hade alltid tidningar där, bland annat sådana som det stod om mig i. ”Daddy, läs inte de där, de säger inte sanningen!” sa jag till honom. Men han svarade att han tyckte om att titta på bilderna. Det var lite gulligt tyckte jag.

Filmerna hon varit med i såg hon en enda gång – när de var klara. Lyssnar på sina skivor gör hon också bara en gång. Det gäller även den skiva hon nu är aktuell med vid 82 års ålder.
-Jo, jag lyssnade på den en gång, förra veckan! säger hon och skrattar igen.
Born to be wild är hennes första skiva på tolv år och hennes första rockskiva någonsin. Vid dryga 80 har hon äntligen fått ”rocka loss”, skivan är fylld med gamla rockklassiker från 50-, 60- och 70-talen. ”Min musik”, som Ann-Margret kallar den.
Hon tar sig an legendariska låtar som Bill Haleys Rock around the clock och Bobby Darins Splish Splash. En rad stora namn medverkar också på skivan, som Pete Townshend från The Who. Honom träffade hon senast 1975 när hon spelade mamman i filmen Tommy, filmatiseringen av The Who’s rock-
opera med samma namn.
För den rollen fick hon sin andra Oscarsnominering. Den första fick hon fyra år tidigare för sin roll i Köttets lust, en dramakomedi där hon spelade mot Jack Nicholson och Art Garfunkel.
– Jag hade inte träffat Pete sedan vi gjorde Tommy och det är ju snart femtio år sedan, säger Ann-Margret och låter själv lite smått chockad över hur åren gått.

Jag stod stadigt för att jag alltid hade stöd av mina föräldrar

Pete Townshend sägs inte ha tvekat en sekund när han blev uppringd i London och tillfrågad om han kunde tänka sig att komma över till Los Angeles och spela in en låt med Ann-Margret. ”Alldeles för romantiskt att tacka nej till!”, var hans instinktiva kommentar.
Joe Perry från Aerosmith och Cliff Richards är ett par andra legendarer som medverkar på skivan. Likaså Pat Boone, som spelade mot Ann-Margret i musikfilmen State Fair 1962. När han fick veta vilken låt Ann-Margret valt åt dem – Teach me tonight – fick han en smärre chock. En kärlekslåt, nu, när de båda hade passerat 80? Så han la till lite humoristiska inslag om att han ”måste skruva upp sin hörapparat”. Med glimten i ögat.

Inspelningen av skivan har inneburit många kära återseenden för Ann-Margret och hon säger sig ha njutit hela vägen.
– Det har varit ett nöje att spela in skivan, säger hon. Mycket roligare än det varit tidigare! Det var Brian Perera från skivbolaget Cleopatra Records som ville göra en skiva med mig. Jag valde låtarna och personerna som är med på skivan. Det var så roligt att återse människor från förr, som att knyta ihop en massa trådar. Dessutom spelade vi in hemma hos producenten Adam Hamilton som har en studio i sitt hus. Vi var där varje dag, jag fick mitt te och allt var bara fantastiskt och roligt.
– Jag har alltid gillat att stå på scen. Då möter man publiken och får värme från dem. Men att vara i en studio kan jag ibland tycka är jobbigt. Det är kallt och opersonligt och svårare att prestera där. Men den här gången kändes det bara varmt och roligt.

Många gånger har hon tänkt dra sig tillbaka. Redan 1971 gjorde hon vad hon själv trodde var en avskedsturné. Men sen insåg hon att hon behövde det här med scenen och att få sjunga och möta publiken. Det var för svårt att vara utan helt enkelt.
Hennes karriär har varat i dryga sex decennier vid det här laget. Att hon lyckats hålla så på sin integritet är egentligen ett under. Många andra i branschen har dragits ned av skriverier och ryktesspridning.
Som Marilyn Monroe till exempel. Hon och Ann-Margret har något gemensamt – de fick båda sjunga för John F Kennedy på hans födelsedag. Marilyn Monroe sjöng sin berömda Happy birthday mister President när han fyllde 45. Året efter blev Ann-Margret tillfrågad om hon ville komma och sjunga för honom på Waldorf Astoria i New York. Det gjorde hon. På det som kom att bli hans sista födelsedag. I november samma år sköts han till döds i Dallas.
– Jag tror att jag stod stadigt för att jag alltid hade stöd av mina föräldrar. De fanns där, inte minst i början när jag var ung och allt var nytt. Vi diskuterade alltid allting hemma. Jag kände mig trygg i att jag hade dem. Innan jag flyttade till Los Angeles satt vi i köket och pratade. Jag sa till dem att jag inte tänkte använda mig av vårt efternamn, Olsson, när jag uppträdde. Det skulle bara vara ”Ann-Margret”, för om det skulle bli några skriverier ville jag inte att det skulle drabba dem.
Hon suckar, en lång och nöjd suck.
– Allt som hänt mig är bortom ord! Jag är så tacksam för allt jag har fått uppleva. Det har varit fantastiskt.
Allra mest stolt säger hon sig vara över sitt långa äktenskap.
– Roger och jag skrattade så mycket ihop och också över oss själva. Vi tog oss inte på ett så väldigt stort allvar. Det tror jag också har hjälpt mig att hålla fötterna på jorden.

En annan sak som hjälpt henne behålla lugnet och inte förlora fotfästet är vännerna. De trogna och nära som alltid funnits där vad som än hänt.
– Jag har samma vänner jag haft i sextio år och jag känner mig precis likadan med dem nu som jag gjorde då. Ingenting har förändrats där.
Vad ska hon göra nu, ligger det en till platta och lurar någonstans?
– Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Vi får se vad som händer, jag har inte tänkt så långt. Just nu vill jag bara vila.
Och kanske lyssna på skivan några extra gånger…?
– Det tror jag inte. Jag gjorde mitt allra bästa när vi spelade in den, jag har lyssnat igenom den, nu vill jag inte höra mer. Det är ingen som tror mig när jag säger att det är så jag är, men det är det.

Kommentera