Christinas oväntade comeback!

Christina Schollin hade inte stått på scen på 25 år när hon tackade ja till rollen som drottningen i Macbeth. Vad som gjorde att hon till slut sa ja har hon svårt att sätta ord på. Men succén är ett faktum.

Det är bråda dagar för Christina Schollin nu. Macbeth på Dramatens Stora scen går för fulla hus och hon har blivit enormt hyllad för sin roll som drottningen i den. Många drar i henne från olika håll.
– Jag har fått flera anbud från olika teatrar, men jag tackar alltid nej. Jag vill inte känna prestationsångest och ha den pressen på mig igen. Jag tycker att jag gjort mitt. Nu vill jag ha ett lugnare liv med mer tid för familjen och vara i Spanien mycket.
I vanliga fall är hon och maken Hans i Spanien så här års. De har ett hus i Nerja där de brukar njuta under vinterhalvåret. Men nu har Christina ”ställt till det”, som Hans säger. Genom att göra succé som drottningen i Macbeth. En bit in i föreställningen hissas hon ned på scenen i en fantastisk kreation, en tre meter bred klänning med stålkonstruktion under. När barnbarnet Benjamin Ingrosso såg föreställningen blev han helt knockad. Han kunde inte tro att det var hans mormor där på scen, berättar Christina och skrattar gott.

Jag blir fortfarande förvånad när jag får lysande recensioner och beröm

Men att hon skulle ställa sig på scen igen efter 25 års uppehåll var långt ifrån självklart.
Det var också det hon gav uttryck för när Hannes Meidal och Jens Ohlin hörde av sig från Dramaten och frågade om hon ”var tillgänglig och hade lust” att ta rollen som drottningen i deras nyskrivna version av Macbeth.
– Jag sa att nej, jag var inte tillgänglig. Och nej, jag hade inte lust. Men jag gick i alla fall med på att läsa manuset och när jag gjorde det var det något i mig som sa att det här gick ju faktiskt inte att tacka nej till. Det var en sådan utmaning, de har skrivit om hela pjäsen och drottningens roll är helt nyskriven. De har fått till en karaktär som jag fortfarande bearbetar och går omkring och tänker på. Det är en utmaning att göra henne trovärdig och det gillar jag.

I hela sitt liv har Christina litat till sin intuition, sin inre röst, sina änglar eller vad man nu vill kalla det för. Och det har lett henne rätt, menar hon.
– Säger min inre röst nej, då är det nej. Men säger den ”det här ska du göra”, då blir det så. Jag återupptäcker hur spännande det är att vara skådespelare och göra en trovärdig människa av en helt galen karaktär.
Det har varit mycket komedier och farser genom åren för Christina, glada roller. Men egentligen är det karaktärsrollerna hon brinner mest för. Det visste Ingmar Bergman när han gav henne rollen som den kuvade hustrun Lydia Ekdahl i Fanny och Alexander. I tv-serien Varuhuset på 80-talet spelade hon den ganska bistra inköpschefen Margareta Öhman. ”Det var faktiskt riktigt skönt att få vara lite bitchig”, säger hon om den rollen.
Karriären sträcker sig över drygt 60 år och innefattar väldigt mycket. Hon hann inte ens gå klart utbildningen innan de stora rollerna kom. Andra året på Dramatens elevskola fick hon spela Ofelia i Hamlet.
På 60-talet var hon med i flera framgångsrika filmer och fick ofta frågan hur det kändes att vara ”svensk filmflicka nr 1”. Det var filmer som Änglar, finns dom?, Bröllopsbesvär och Käre John, alla med Jarl Kulle som motspelare. I en intervju fick han frågan om han varit förälskad i Christina. ”Visst var jag det. Det var alla! Men jag hade ingenting för det, hon skulle bara hem till sin Hans hela tiden.”

Hans träffade Christina tidigt, när hon bara var 19. Hennes kusin Lena hade bjudit hem några av sina teaterkompisar på te till lägenheten i Bandhagen där också Christina bodde tillfälligt. Hans var charmig och social och tycke uppstod. Han gick ett år över henne på Dramatens elevskola, så teaterpassionen hade de också gemensamt.
1963 föddes Peter, första barnet. Tre till skulle komma och de fick alla växa upp här ute i ”det stora röda huset”, som Benjamin sjunger om i en av sina låtar. Efter Peter kom Niclas, sen Pernilla. Då fick de bygga ut huset som började bli för trångt. Åtta år senare kom familjens sladdis, Linus.
Familjen har alltid varit viktigast för Christina men hon var också redan från början fast övertygad om att det skulle gå att kombinera en skådespelarkarriär med att vara mamma. Hon fick fast jobb på Dramaten när utbildningen var avslutad men när hon ville ha tjänstledigt för att få mer tid med barnen blev det nej från Ingmar Bergman.
– Då sa jag upp mig. Jag tänkte inte offra barnen på konstens altare. Men det innebar inte att jag slutade spela teater. Jag ville kunna kombinera och det gick.

Det blev en hel del roller på olika privatteatrar, första tiden mestadels på Scalateatern. Det gav möjligheten att vara hemma på dagarna och spela på kvällarna när Hans var hemma. På somrarna var det filminspelningar, vissa filmer tog henne långt bort. Med Käre John fick de åka till Argentina på filmfestival där Christina blev mottagen som en riktig världsstjärna.
Men trots all alla framgångar har hon alltid fått kämpa med självförtroendet. Inte tyckt att hon varit tillräckligt bra. Eller trott att andra inte skulle tycka att hon var tillräckligt bra.
– Det konstiga är att det sitter i hela livet det där. Jag kan fortfarande tro att ”inte kan väl jag”? Och jag blir fortfarande förvånad när jag får lysande recensioner. När Macbeth-regissören Jens Ohlin sa att han var så glad att han fick mig som drottning för att han tyckte att jag var ”magnifik”, började jag gråta.
Kan hon känna igen sig i drottningen?
– Någon skrev i en recension att drottningen var ”hård och kall”, men det tycker inte jag. Folk fascineras av kraften jag tar till på scen och visst finns hårdheten och kylan där. Men jag vill få publiken att förstå att den här kylan har hon fått kämpa sig till. Den kommer ur en frustration.

På det personliga planet känner hon sig inte särskilt lik drottningen, även om hon nu efter att ha bearbetat rollen så mycket förstår henne.
– Men själv är jag nog snarare…mina barn kallar mig för aggressionshämmad. Och det vet jag inte om det är en komplimang. Men jag tycker inte om hårda ord och aggressioner. Däremot är jag mån om att prata ut om det är några problem.
Hon säger att hon egentligen är den enda i den stora familjen Wahlgren Schollin som inte brusar upp särskilt lätt.
– Jag lever ju med italienare. Hans är en fjärdedel italienare och så Pernilla som gifte sig med en italienare. Jag är den enda som inte har något italienskt blod i mina ådror. Jag går undan när det blir aggressivt. Hans däremot får ur sig allt direkt. Sen kan han fråga efter en vecka: varför är du sur?
De är en tajt familj som älskar att umgås.
– Ja, vi är nära varandra och alla ungarna kommer hit. Nu har vi byggt ett extrahus på tomten, det behövs ju alltid en massa sängplatser.

Lite hade nog Christina tänkt att det nya huset på tomten också skulle kunna fungera som reträtt för henne själv, ett ställe att dra sig undan till om hon behövde egen tid. Men det får vänta ett tag för just nu har äldsta sonen Peter flyttat tillbaka från Dalarna och installerat sig i huset med sin son Hugo.
– Men det är bra, jag gillar att ha familjen nära. Jag skulle helst ha dem här allihop runt omkring mig.
Tre gånger i veckan är det föreställning och Christina åker in till stan på eftermiddagen för att ha god marginal innan det börjar klockan 19. Hans brukar skjutsa henne in eftersom det är i princip omöjligt att parkera i närheten av Dramaten.
– Det gjorde jag nån gång i början, men det blev ju dryga böter så det gör jag inte om, säger Christina.

När föreställningen är över brukar hon ta en taxi hem. Trots att kvällen då är sen brukar hon inte känna av någon trötthet, snarare ett berusande uppe-i-varv-tillstånd.
– Hans och jag brukar sitta här och ta ett glas vin då och småprata lite. Man behöver varva ner innan man går och lägger sig.
– Jag kan inte vara annat än tacksam, dels att jag greppade den här chansen, dels att jag klarade det! Alla andra sa: men kommer du att klara det här, Christina? Ja, det är klart! Har man tagit fan i båten måste man ro honom i land. Är det så det heter? Annars brukar jag säga: Måla inte fan på väggen, sätt upp lite änglar istället!
Änglarna utgör ett särskilt kapitel i hennes liv. Hon hade tidigare butik i Gamla stan där hon sålde sina änglar, många av dem egenhändigt designade.
– Det var Bibi Andersson som fick mig att börja samla på änglar. Hon kom med ett par gipsänglar när Peter föddes och det blev startskottet för mitt samlande. Men nu har jag lite snöat in på fjärilar istället. Det kom i Spanien. Så fort jag sätter mig i en solstol i vår lilla trädgård där kommer det en massa fjärilar. Vi har döpt trädgården till Plaza Mariposa, det betyder fjäril på spanska.

Om ett par dagar väntar två veckors speluppehåll på Dramaten. Då blir det direkt en tur ner till Spanien och alla vänner där som de umgås med.
På Christinas Instagram-konto, där hon generöst delar med sig av bilder från sin vardag, frågar folk oroligt: ”Det blir väl mer Dramaten sen?”
Jajamensan, det blir det. Alldeles snart hissas hon ner där på scenen igen. Men några fler roller efter den här tror hon inte att det blir.
– Nej, jag tycker att det känns bra så här. Att jag knyter ihop säcken nu. Tänk att jag får avsluta på samma ställe där jag började – på Dramatens Stora scen! Men jag säger som drottningen: ”Jag ska ju orka leva lite också. Man ska ju leva, det hör liksom till.”

Kommentera