Alltid full fart!

Björn Eriksson är ett känt namn i många kretsar. Ett tag till är han ordförande för Riksidrottsförbundet. Vissa minns honom mest som Rikspolischef, andra som landshövding i Östergötland. Hur han själv presenterar sig beror lite på sammanhanget. En sak är säker – han är alltid i farten.

Det är lite svårt att tro det men som barn var Björn Eriksson blyg. Liten och blyg. Men bra på att slåss, enligt egen utsago.
– Det var väl det jag hade att komma med då i småskolan. Jag var så liten att jag fick sitta på en kudde. Det var jobbigt tyckte jag.
Men den lille killen växte till sig rätt snabbt och när puberteten kom och kroppen växte kändes allt bättre. Han älskade historia och tänkte sig en framtid som historielärare.
– Men sen när jag började fundera lite framstod det där med lärare inte så lysande. Pappa var ekonom och det vägde nog in också. Jag började sikta in mig på Handelshögskolan, men det satt en liten jäkel på axeln som sa att det nog var för svårt att komma in där. Vilket bara gjorde att jag ville det ännu mer.

In kom han och efter avlagd examen blev det bankvärlden till att börja med. Insikter han fick med sig från de åren har han haft användning för inte minst i Kontantupproret som han tog initiativ till år 2015.
– Jag gillar inte hur bankerna har hanterat det här med kontanter och gjort det svårt för så många, inte minst äldre. Det är självklart för mig att även kontanter ska vara ett gångbart betalmedel. Just nu är det uppsving för den här frågan på grund av en viss galning i Ryssland. Folk börjar inse att det är ett sårbart system att enbart förlita sig på det digitala.
Att sammanfatta allt som Björn Eriksson gjort under sin långa karriär är inte det lättaste. Men för att nämna några saker har han varit chef för Tullverket och Kustbevakningen, Rikspolischef åren 1988-96, president över Interpol, ordförande för Säkerhetsbranschen, suttit i AIKs styrelse och varit ordförande för flera idrottsförbund, bland annat Skidskytteförbundet och Friidrottsförbundet. Landshövding i Östergötland var han också. I hela fjorton år fast maxtiden egentligen är tio.
– Det där hade med Göran Persson att göra. Han sa att ”om han varit med och infört den begränsningen kunde han väl också upphäva den”, säger Björn och skrattar.

Åren som landshövding var roliga och också ett tillfälle för honom och hustrun Helena, som är operasångerska, att arbeta tillsammans.
– Det gjorde vi bra. Vi satte upp operetter och teaterföreställningar och jag användes som ett lite komiskt inslag, ungefär som en ståuppkomiker. Det var fantastiskt roligt.
Hur Björn presenterar sig för någon som mot förmodan inte vet vem han är beror lite på sammanhanget.
– Är det i Stockholm säger jag antagligen att jag är den där gamla budgetchefen som satt i Finansdepartementet på 70- och 80-talet, både under S-styrda och borgerliga regeringar. Är det ute i landet säger jag att jag är den tidigare Rikspolischefen, det kommer de flesta ihåg. Men är det i Östergötland är det landshövdingen jag lyfter fram.

Vi har många fina exempel där seniorer fortfarande kan träna i lite anpassad form

Vilken roll har han trivts bäst i då?
– Också det är lite svårt att slå fast, det beror på var man lägger fokus. Den mäktigaste rollen var definitivt den som budgetchef. På den tiden var det ämbetsmän som hade den rollen, inte politiker. Jag har alltid varit opolitisk, ingen vet vad jag röstar på. Det passar inte med mina roller.
Den mest exponerade rollen och också den mest slitsamma var den som Rikspolischef och president för Interpol. Men ska han gå på lust så är det landshövdingsrollen som kommer i topp.
– Det är så kul att träffa folk. Det är det jag får energi av. En del undrar hur jag orkar och hinner med allt jag gör, men det är för att jag trivs. Annars går det inte. Jag får energi av att träffa människor och prata.

Så har det inte alltid varit. Han var som sagt blyg som liten och de första fjorton åren av karriären som gjordes i banksfären var också ganska tysta år.
– Då skulle jag mer smälta in i tapeten och inte säga så mycket. Jag höll käften i fjorton år och jag tror att de där tysta åren nog var bra. Jag lärde mig mycket genom att bara betrakta. Min debut medialt var 1981 i Svenska Dagbladet på sidan 6 i högra hörnet, mamma sparade den tidningen. Där tillfrågades jag om något och mitt enda svar var: ”inga kommentarer”.
Han skrattar gott, allt det där känns länge sen nu. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Jobbat mycket har han fortsatt att göra. Det tycker han egentligen att vi pratar alldeles för lite om. Att ingenting går utan att man lägger ner mycket tid och energi på det.
– Ibland blir det lite den där glättiga bilden att man syns och är med lite överallt. Men det ligger mycket jobb bakom. Jag har alltid arbetat väldigt mycket. Tidigare var det nog uppåt en 80 timmar i veckan, nu kanske det ligger på runt 60.
I maj avgår han som ordförande för Riksidrottsförbundet efter tolv års engagemang.

Jag tycker det är dökul att titta på idrott och jag älskar invigningar

– Tolv år totalt och åtta som ordförande, jag tycker det känns naturligt att gå nu. Men min tanke är inte att sätta mig i parken och mata duvorna då heller. Jag har lite uppdrag kvar, som Kontantupproret och så Folksams och GIHs styrelser.
Att han gjort så mycket olika saker har dels att göra med att han är intresserad av mycket, dels att han aldrig velat fastna i en och samma box. Plus att han skaffat sig ett enormt nätverk där det titt som tätt händer att någon vill ha med honom på ett hörn någonstans. Eller, på ett hörn stämmer inte riktigt, för ofta är det i ledarroll vi ser honom. Han kan prata och han kan göra det högt. Han har inga problem med att göra sig hörd och inte heller svårt att säga vad han tycker.
– Nej, jag har inga problem med liv i luckan och debatter. Det är roligt för det är då det uppstår nya idéer. Men det är nog så att många uppfattar mig som lite gapig och skrikig. Fast i själva verket är jag en riktig preussare. Det vill säga att jag planerar min tid väldigt väl och förbereder mig på alla uppdrag. Men lusten måste naturligtvis finnas där. Jag tycker det är dökul att titta på idrott och jag älskar invigningar. Det är därför jag så gärna är med på mycket, för då träffar man folk under positiva förutsättningar vilket är fantastiskt. De flesta människor har något de vill säga och kan du hitta den nerven är mycket vunnet.

Men han vill inte förhäva sig och ”skryta” med att han fortfarande jobbar så pass mycket. Han vet att det är många i hans ålder som inte har hälsan med sig på samma sätt som han haft turen att ha.
– Jag har många jämnåriga som inte haft samma tur och det beror inte bara på viljan. En dag kommer även jag att drabbas av något, men ju senare desto bättre. Det känns som att det är en gåva jag fått, att jag mår så pass bra fortfarande.
Och han gör sitt bästa att förvalta den gåvan väl. Dagen vi ses är ganska fullspäckad med möten, plus att han tar sig tid med vår intervju och att bli fotograferad. När klockan närmar sig tre på eftermiddagen har Björn fortfarande inte ätit lunch. Han ska vidare på ett möte med SAAB och tänker sig att gå dit, en promenad genom stan på kanske fyrtio minuter.
– Men det är inga problem, jag har ett par äpplen i väskan. Och sen får jag mat när jag kommer dit. Jag gillar att gå. Det är ett sätt att få tänka och röra sig samtidigt.

När han kommer hem till villan i Bromma ikväll kan det mycket väl bli så att han tar sig en löparrunda innan kvällen blir för sen.
– Fast numera tar jag inte med mig klockan i alla fall när jag springer. Tiden som var så viktig tidigare är inte det längre. Det viktiga är bara att komma ut. En gång i tiden hade jag som sport att försöka springa ifrån säkerhetsvakterna jag hade. Då brukade de säga ”vi har pistoler också!”, berättar Björn och skrattar.

Att man som äldre ska kunna fortsätta idrotta och ha roligt, fast kanske inte på samma premisser som tidigare, har varit en av Björns viktiga punkter inom Riksidrottsförbundet.
– Vi har tre valspråk inom organisationen och det är föreningsidrott, värdegrund och så den tredje, kanske den allra viktigaste – att alla ska vara med. Och då ska idrotten anpassa sig efter människorna, inte tvärtom. Vi har många fina exempel där seniorer fortfarande kan träna i lite anpassad form. Judoförbundet har vänt sig till seniorer med sin träning på fallteknik och balans, boxningsklubben i Narva gör träning för äldre fast med regeln att man inte får slå mot huvudet, vi har gå-fotboll, hockey utan tacklingar… Det är inte bara tävlingar och medaljer som räknas. Jag har drivit de här frågorna och det har också blivit ett stort gensvar vilket är kul.

Förutom att springa håller han sig själv i form genom praktiska bestyr som trädgårdsarbete framför allt på landstället i Östergötland. Där är det alltid något på gång också. Precis som i Björns liv i övrigt.
– Barnen brukar säga när de kommer dit: vad har du för projekt idag, pappa? Var är projektlistan?
Den är alltid nära till hands, om inte nedskriven så i huvudet. Bara att sätta i gång!

Kommentera