Äldres inflytande bör i princip utövas genom en rimlig representation i de politiska församlingarna. Pensionärsorganisationerna bör därför verka för att en rimlig andel 60+kandidater placeras på valbara platser på partiernas röstsedlar.
Var femte riksdagsman/fullmäktigeledamot borde vara pensionär eller nära pension för en någorlunda rättvis representation. Så länge detta inte är fallet fungerar pensionärsråden KPR och LPR som tvivelaktiga substitut. Det finns också en risk att KPR och LPR används som alibi för att inte placera äldre på valbara platser.
Vilka skulle acceptera om huvuddelen av våra kvinnliga politiker ersattes med lokala och regionala kvinnoråd eller invandrare med invandrarråd knutna till fullmäktigeförsamlingarna? Är det skillnad på jämställdhet för kvinnor och invandrare respektive äldre?
Så de som vill lägga ner KPR- och LPR-verksamheten har onekligen en poäng i att pensionärskollektivet inte är den enda gruppen som kan göra anspråk på access till politiken, men då måste man också ta konsekvenserna och i betydligt större utsträckning bjuda in de äldre att vara med i beslutsprocesserna.
Vad gäller representativitet kan man även påpeka att alla seniorer en gång i tiden varit unga, men att den unga generationen aldrig levt som senior med allt vad det innebär för erfarenhet och visdom.
Rolf Gårdmo
