En gång i tiden var jag idealist, jag utbildade mig som 29-årig 3-barnsmamma till ett av de viktigaste arbeten som finns i vårt land, undersköterska. Jag fick timanställning på ett sjukhem, ja det hette faktiskt så då, det fanns en låst avdelning där de uthospitaliserade stackarna från Lillhagens, Trestad (resta kallat i vardagslag) och Falbygden fick bo.
Underbar personal
De patienter (ja de kallades fortfarande för patienter på den tiden) som jag träffade, var de som hade haft den värsta tänkbara uppväxten, sämsta behandlingen som en människa kunde få på instutition, de var de ”hopplösa fallen”. Och där fann jag den underbaraste personalen av dem alla. De sörjde för dessa människor dygnets alla timmar, de fanns vid deras sida när fruktansvärda minnen bubblade upp nattetid till ytan, de fanns där för dem. I 10 år skramlade jag runt på de olika avdelningarna, lärde känna alla, både patienter och personal.
Visst såg man även då personal som inte hörde hemma bland människor överhuvudtaget, metoderna de använde var gammaldags och hörde hemma på 20-talets mentalsjukhus. Men, majoriteten av dem, var underbara och humana i sin människosyn.
Holistisk syn
Begreppet människosyn var aktuellt på 90-talet. Vi skulle se utifrån ett holistiskt helhetstänk, att inte dela på kropp och själ. Alla som jobbar med människor VET att de hör ihop. Alla som någon gång suttit på vak har upplevt det, sista stunden innan någon gått bort, personal sörjer för att den döende ska ha det så bra den sista tiden som det bara går.
Man avlastar en rygg som legat länge på samma ställe i sängen, man plåstrar om den tunna sköra uttorkade huden i bak, man kammar håret och fuktar läppar.
Anhöriga kommer och går, man tröstar, pratar, känner. Och däremellan tar man hand om de andra på avdelningen. För mer folk är det oftast inte trots att jobbet innebär att folk faktiskt dör till slut. De viktigaste som vi nånsin haft, försvinner en dag.
Med ädelreformen kom sparandet
När Ädelreformen gjorde entré i början på 90-talet och kommunerna fick överta ansvaret för äldreomsorgen, skulle ALLA involveras i något som kallades för engagemang i den egna arbetsplatsen. Ledningen höll utbildning för all personal hur man nu skulle komma med egna förslag till effektivisering på golvet. En del gick på det och gick med liv och lust in för detta medans skeptiker kallade det för dess rätta namn, sparbeting. Vi skulle med andra ord spara in på allt vi kunde.
Ädel kom och gick, pengarna formligen rann ur vården. Sen skulle de gamla sparas in på med, platserna drogs ner för enligt uträkningarna någon gjort så skulle inte antalet äldre öka de närmaste 20 åren eller så. Åtminstone så skulle de inte behöva bo på sjukhem, för då var man ju sjuk. Så begreppet sjukhem döptes om till Äldreboende och helt plötsligt blev de gamla friskare för antalet undersköterskor drogs hastigt ner under ett par år.
”De vill bo hemma”
Att de äldre sedan blev kvar hemma med utökad hjälp från hemtjänst och hemvård är en annan sak för det sas från ledningshåll att de gamla faktiskt VILL bo kvar hemma så länge de bara kan.
Att Olle som bor nästan två mil in i skogen larmade var 5:e minut för att han låg på golvet eftersom han var dement och skulle upp o gå då han glömt bort att han inte längre kunde stå på sina ben, ja det var väl en annan sak. Han hade ju själv fått frågan från en biståndsbedömare om han ville bo kvar hemma och han hade faktiskt svarat ja. Frågan var vad hade han egentligen svarat ja på? Det hade han glömt efter en minut. Resultatet blev att patienterna blivit boende, hyresgäster och brukare sedan det döpts om till Äldreboende. Ute på bygden var de brukare allihop, oavsett vad de brukade bruka.
En personalchef blev fem
Några år senare fick undertecknad för sig att utbilda sig till Sjuksköterska, ett för mig viktigt och ansvarsfyllt arbete. Jag visste att allt jag skulle komma att göra skulle granskas, allt som kunde gå fel skulle jag på ett eller annat sätt ställas till svars för. Åtminstone sa lärarna det på högskolan.
När jag kom tillbaka efter avslutade studier till min gamla arbetsplats, med viss fasa ska erkännas, hände något konstigt. Plötsligt var jag någon som alla räknade med (förutom nån enstaka som räknade ut mig direkt).
De första åren var rätt bra, systerkåren hade varit relativt intakt under många år och dessutom kände jag de flesta sedan tidigare. Vi hade enligt mig en helt underbar chef som styrde upp med järnhand, hade stenkoll på allt som hände. När det blev dags för ledningsbyte blev hon erbjuden en annan tjänst de sista åren fram till pension. Efter henne sattes det till FEM nya personalchefer som skulle ta hand om allt det den förra chefen ensam klarat av.
Patienter och brukare
Så småningom blev det ledningsbyte igen. Och igen. Och nu fick jag som sjuksköterska kalla de boende för patienter igen medan undersköterskorna fortfarande skulle säga gäster, brukare etc.
Så var vi då tillbaka till det här med människosyn igen då. En ska ta hand om kroppen och en annan kategori ska ta hand om själen. Med ledningsbytet kom nya restriktioner. Våra ögon, våra förlängda armar ute på avdelningarna, undersköterskorna, skulle styras av en enhetschef där vi som sjuksköterskor utestängdes.
Om vi ville prata med undersköterskorna då skulle det anmälas i förtid och tas upp på deras arbetsplatsmöte (APT). Vårt väl så inarbetade samarbete skulle upphöra helt. Jag som sjuksköterska skulle nu bara göra punktinsatser ute på avdelningen och resten av tiden sitta osynlig vid telefonen och vara konsult. Jaha.
Nu kom klagomålen
Sedan brakade det loss, klagomål började strömma in, kritik där de kritiserande inte visste vart kritiken skulle riktas hamnade på fel ställe. Personal började att må dåligt, väl inarbetade rutiner och arbetsgrupper splittrades upp då de behövde lära sig ”nytt tänk” enligt ledningen. Missnöjet slog rot. Minsta källa till irritation blev som en jätteexplosion där enhetschefen stod frågande.
Ett par år senare blev det dags för ledningbyte igen och då, ja då skulle vi börja arbeta på ett NYTT sätt. Vi skulle utöka SAMARBETET med undersköterskorna. Jaha, det var ju nytt.
Välkommen att besöka vardagen i vården
Att jobba inom vården i dag är ett märkligt arbete. Man går dit och jobbar enligt schema, året runt oavsett dag. Julfirande och julisemester är för andra. Om vi arbetat för enbart pengar då hade vi valt ett annat arbete var och en av oss.
Vi får stötta varandra när ingen annan kan eller vill. När allmänheten klagar över att de gamla ligger i sina våta blöjor eller svälter ihjäl i sina sängar, välkomna att besöka oss i vardagen. Se skratten, glädjen, tacksamheten vi varje dag möter av de gamla. Se gråten, ilskan, frustrationen över att behöva be om hjälp. Se handen som håller din mammas hand när du inte kan. Se nyrullat hår och känn doften av nyrakad haka med after shave.
Se och hör en gammal man fnittra när han får en ”rakpuss” på kinden av en undersköterska.
Våga se en döende människas sista kamp, rätten att få dö en värdig död! Få välja det enda man själv har makten att välja som gammal och ÄVEN som dement, rätten att vägra det man kan vägra- för DET får man bestämma själv.
Mona Steenson
Sjuksköterska inom äldreomsorgen
