Jag köpte en tågbiljett över nätet för en tid sedan. Från Umeå till Stockholm. Swish, kort eller faktura? Jag valde faktura, eftersom jag gillar att hålla en räkning i handen och betala den. Det känns rejält.
Trodde knappt mina ögon när SJ tog en kreditupplysning på mig. De ville veta om jag kunde betala.
Att SJ tar en kreditupplysning säger nog inte så mycket om vad de tror om mig – men det säger att SJ inte litar på folk i allmänhet. En kreditupplysning för en biljett på knappt 1 200 kronor!
Jag tror att känslan av tillit mår dåligt idag och den framtida diagnosen är inget vidare. Kommer ni ihåg när man kunde boka ett hotellrum och betala när man lämnade hotellet? Idag kan du inte boka det minsta lilla rum utan att lämna alla uppgifter som finns på ditt bankkort. Tilliten saknas.
På tal om tillit. För mig har det gått så långt att jag sällan svarar på ett okänt nummer. På något sätt har jag fått inpräntat i mig att jag troligen kommer att bli lurad. Min generation och några generationer före och efter vet exakt vad man borde göra när man ändå svarar och det visar sig vara en skojare. LÄGG PÅ! Vi gör ändå inte det eftersom vi också blivit inprogrammerade på att vara vänliga. Känslan av att vi ska vara artiga och att samtal ska avslutas korrekt är så stark för många av oss att det får fortsätta och fortsätta och till sist sitter vi där. Lurade. Och tilliten avtar.
Det är tråkigt på många sätt. Vi gamla vill ju att folk ska ringa. Vi vill ha kontakter, bli uppringda och kanske till och med känna oss en aning efterfrågade. Nu vågar vi inte ta samtalet!
Viljan att missförstå är ett gissel och oviljan att samarbeta ett elände.
Jag tror att just tillit är en av de viktigaste byggstenarna i ett tryggt och demokratiskt samhälle. Jag vet inte om SJ:s kreditupplysningar spelar så stor roll, men jag tror att det är ett illavarslande tecken i tiden.
Det är minsann inte bara smågrejer som skadar tilliten. Jag tänker på det när jag läser om problemen kring batterifabriken Northvolt i Skellefteå. Det var inte länge sedan kommun och företag, kraftigt påhejade av staten, lockade folk från världens alla hörn till Skellefteå. Nu när det går sämre och flera hundra förlorar jobbet är det risk att den som inte hittar ett nytt jobb med en lön på minst 28 480 kronor åker ut ur landet. Hitlockad och sedan utskickad. Det är något djupt omoraliskt över detta. Vad händer med tilliten när vi ser hur våra medmänniskor kan bli behandlade?
Och så detta hemska krig som lurar runt knuten. Kriget som den politiska makten så ofta talar om, varnar för och lägger pengar på. Vem ska jag lyssna på och vem ska jag lita på? En stor del av den nya broschyren Om krisen eller kriget kommer handlar just om att kriget kommer. Där kan jag läsa om allt från hur jag sköter toalettstolen när vattnet är borta till hur jag skyddar mig vid ett kärnvapenanfall.
Samtidigt läser jag i Aftonbladet att före detta generalmajoren och numera nya generaldirektören för MSB Mikael Frisell säger: ”Man ska inte vara orolig”. Herre Gud! All denna krigsretorik, rapportering om upprustning, Putins galenskap och nu dessutom Trump. ”Man ska inte vara orolig”! Vad ska man vara då?
Det är sällan jag hävdar att det var bättre förr, men när det gäller tillit och respekt var det så. I svåra tider ska man säga som det är. Alla har rätt att veta lika mycket. Vi måste rycka upp oss. Viljan att missförstå är ett gissel och oviljan att samarbeta ett elände. Om vi undviker halvsanningar och polerade budskap tror jag att vi åtminstone har en framtid där tillit blir en tillgång.
Sverker Olofsson är journalist och aktiv senior.
