Bodil Jönsson skriver ännu en gång om "sanningens dödgrävare" och tycker att vi se på dem som det lilla barnet som så klarsynt i sagan såg att kejsaren faktiskt var naken. Läs Bodil Jönssons krönika nedan.
Krönikor i Senioren är oftast fristående från varandra. Den här gången tänker jag ändå fortsätta där jag slutade förra gången. Upprepa att vi äldre har ett speciellt ansvar i kampen mot dagens kunskapsrelativism. Varför just vi? Jo, för att det är vi som varit med om raka motsatsen till dagens förvirring till följd av dess alternativa sanningar och marknader för vrållögnare.
Så låt oss då på allvar dra igång kampen mot sanningens dödgrävare, inklusive samtidens storljugare. Det är ingen lätt uppgift, för sanningsvrängarna har ett övertag: de kan förlita sig på fartvinden! De står sällan kvar där de nyss spridit sina spektakulära och fräcka hugskott. I stället far de iväg med vindens hastighet till ett annat sammanhang där de fortsätter sitt skramlande med tomma tunnor. Varje individuell skärpningskampanj typ ”men nu får du väl ändå sluta upp med att ljuga hela tiden!” är på förhand dömd att misslyckas. Sanningens dödgrävare har just genom sin fräckhet redan nått ohemult många beundrare. Skenbart folkliga är de i sin populism, och deras blå dunster är ytterligt förföriska. Försöker du bemöta dem med rationella argument blir du undanfnyst och på förhand underkänd bara för att du påstås höra till ”etablissemanget”.
Större framgångar kan vi få om vi börjar tillämpa ”titta, ännu en naken kejsare!”-metoden. Du minns väl sagan om Kejsarens nya kläder? Där räckte det med ett klarsynt barn som såg att kejsaren var naken för att sedan alla skulle kunna se att Kejsaren faktiskt inte hade några kläder alls, varken nya eller gamla. Det har inte heller vår samtids kunskapsförnekare. De är så uppenbart nakna där innanför sina pråliga låtsas-sanningar. Därför skulle det räcka om var och en av oss öppnade ögonen på en medmänniska som i sin tur kanske kunde få två till att se nakenheten, etc. Hela kunskapsrelativismen och alla dess förespråkare skulle då liksom bara dunsta bort. Plötsligt skulle vi stå där som om de aldrig hade funnits. Redan på förhand går det att känna hur fadd till och med eftersmaken skulle bli. Och vår eftervärld skulle undra: ”hur i all sin dar kunde ni låta fake news få bli ens en kortlivad fluga?!” Ja, hur kunde vi?
Vi kan också hitta förebilder i tekniken. Vad finns det som visat sig förbluffande motståndskraftigt mot att sugas ned i alternativsannings-träsket? Wikipedia. Denna föredömliga plattform drar nytta av dels mänskliga direktinsatser, dels automatiserade verktyg, ibland benämnda AI (artificiell intelligens).
Wikipedia har ett grundkrav på vetenskaplighet och källhänvisningar, dvs falska påståenden har redan från början svårt att hitta fästen. Men smyger de sig ändå in rensas de ut av dels automatiserade verktyg (som upptäcker vandaliseringsförsök och uppenbara felaktigheter), dels av alla dem som genom ”wikis” bidrar till innehållet och samtidigt själva granskar. Historiken är öppen, dvs gjorda ändringar kan alltid spåras och kontrolleras. Tillsammans bildar redaktörer och bidragsgivare en community med ett kollektivt ansvar för att allt vilseledande ska motverkas. Fint!
Nu börjar också chatbot:arna bli anständigt bra. Gå t ex in på https://chat.openai.com/, ställ en fråga till AI-roboten (på svenska eller något annat språk) och begrunda det svar du får! Själv bombarderar jag den för närvarande med frågor samhörande med den här artikelns teman. Och vet du vad? Jag blir äkta uppiggad av resultaten! Det är som om AIn kan erbjuda större motstånd mot kunskapsrelativism än vad människan har inbyggt i sig. Va?!
Kanske kan alltså den renodlade AIn (när den tagit sig igenom sina värsta barnsjukdomar) på motsvarande sätt som Wikipedia bli till en god medarbetare i kampen att få tidsandans kunskapssyn att nyktra till. Hurra!
BODIL JÖNSSON är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
Läs också: Vi som trodde på kunskap
