BODIL JÖNSSON är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Läs hennes text om tankar - som förändras och som kan behöva tid.
Elsa sitter i dagrummet, grubblande och uppenbart ledsen. Anita råkar komma förbi, stannar upp och säger ”Men Elsa, vad är det som hänt, varför är du så ledsen?!” Och Elsa berättar om något som hände för länge, länge sedan. Något som hon aldrig riktigt kunnat försona sig med och som nu dyker upp inuti henne oftare och oftare. Det har varit så de senaste veckorna. Och det gör bara mer ont varenda gång.
Anita har bråttom till annat men försöker göra något åt situationen genom att säga ”Men inte ska du väl tänka på sådant gammalt nu! Jag hämtar en kopp kaffe åt dig så blir du säkert lite gladare.” Släktingar och vänner reagerar ungefär likadant när de är på besök. I all välmening försöker också de få Elsa att sluta upp med sina grubblerier. Men det kan hon inte och det vill hon inte. Hon håller ju på med att betänka sitt liv. Hon försöker få sina många årsringar, händelser och relationer att hänga ihop. Hitta meningsfulla mönster i tillvaron över tid. För att nå därhän behöver hon tänka mer, inte mindre, än tidigare på det förgångna. Och Tankar Tar Tid.
Den som vill föra en människa mot ett bestämt mål måste hitta henne där hon är och börja just där.
Det finns en fas i livet då man letar efter renodlade meningsfulla sammanhang i livet. Både bakåt och framåt. Det hela beskrivs väl av Lars Tornstams gerotranscendensteori. Men uppgiften är svår – ibland kan den till och med vara för svår att klara av på egen hand. Då behövs det en medmänniska. Någon som kan och vill hjälpa till med det allra djupaste existentiella. Søren Kierkegaard skrev att ”Den som vill föra en människa mot ett bestämt mål måste hitta henne där hon är och börja just där. Allt annat är fåfänga.” Själv vill jag gå ännu längre. Det är ju den berörda människan, det vill säga Elsa, som behöver stöd att hitta sig själv där hon är och börja just där. Det är genom det hon kan få syn på renodlade sammanhang i det liv hon levt i framåtriktningen men nu försöker knyta ihop i backspegelperspektivet.
För snart tio år sedan efterlyste jag ett sådant existentiellt stöd för äldre och skrev om detta i Tid för det meningsfulla. När jag så läste förra numret av Senioren (7/2021) och på sidorna 52-54 hittade ”Terapi för äldre”, blev jag jätteglad. Det här finns alltså nu! Inte överallt, men ändå. Har du kvar tidningen, så läs den gärna en gång till och hjälp till så att den beskrivna Uppsalamodellen får en vidare spridning.
I enskilda årsringar kan det finnas en hel del som inte integrerades ens när det upplevdes.
Vägledarna i Uppsalamodellen är äldre terapeuter. De skulle också kunna vara äldre engagerade filosofer, tänker jag. Det centrala är ju att bidra med ett tankestöd. En bildningsfilosofi som fungerar så väl för den berörda att hennes tankar får något att hålla sig i så att grubblandet kan leda framåt.
Det specifika för oss äldre är ju att vi har varit med om så mycket under så olika förhållanden. I enskilda årsringar kan det finnas en hel del som inte integrerades ens när det upplevdes. Annat kan ha gått att förtränga men nu virvlar det upp. Och också tidigare väl bearbetade upplevelser, erfarenheter och kunskaper med kanske åttio år på nacken kan nu behöva sitt omtag. Nu när man kan se dem i ljuset av det som kommit senare.
Medan barnets tidiga utveckling i mycket handlar om att skapa mening ur alla förstagångshändelser, kan utvecklingen för en äldre människa innebära att hon skapar mening ur alla de lagrade årsringarna. Helheter ur allt det som hon nu har inom sig samtidigt. Vissa likheter har faktiskt detta med de delar av historievetenskapen där enskilda händelser efteråt kan ges en tolkning utifrån ett facit som garanterat inte fanns när händelserna inträffade.
Visst är det spännande att få åldras?!
Bodil Jönsson
