"Fortfarande förbluffas jag över normen att alla först ska jobba heltid 100 procent och vara jättelyckliga för det, och sedan över en natt gå ner till 0 procent och fortsatt vara minst lika lyckliga."
Ända sedan 4-årsåldern har jag funderat över tid, men det är först det senaste decenniet som jag har fascinerats över hur tiden byggs in i oss människor. Det började med min egen pensionering som 67-åring. Jag stod där utan ångest inför själva övergången men hade rejäla doser av både vilsenhet och nyfikenhet: ”Vad i all sin dar ska det bli av detta?!”
Fortfarande förbluffas jag över styrkan i normen att alla först ska jobba heltid 100 procent (helst) och då vara jättelyckliga för det, och sedan över en natt gå ner till 0 procent och fortsatt vara minst lika lyckliga. Kan man alls bestämma så – för människor?!
Jag tror du känner igen dig i att man är sig förbluffande lik på ömse sidor om pensionsdagen. Men hur går det med identiteten inåt och utåt? Hur ska man presentera sig, till exempel?
hur går det med identiteten inåt och utåt? Hur ska man presentera sig, till exempel?
Själv har jag i de flesta sammanhang kunnat nöja mig med ”Bodil Jönsson, Lunds Universitet” – men vad skulle jag säga nu? Mest för skojs skull (men lite på allvar) skaffade jag mig alternativa visitkort, baserade på alla de fördomar jag då kunde komma på.
Sådana har jag fortfarande på lager om du behöver.
När alla vi ”+-ålders” buntas ihop till en grå massa försvinner de tidigare identiteterna. Bort med vinden far markörer som socionom, mekaniker, lärare, snickare, företagare, forskare eller sjuksköterska. Kvar finns pensionärsskapet. Men handen på hjärtat: kan man egentligen vara pensionär, är det inte att ge yttre omständigheter (som att månadsinkomsten nu kommer från en pensionsenhet) en alltför framträdande position?
du har faktiskt aldrig tidigare i livet varit så unik som du är just nu. Grattis!
Tankar styr ord, men ord styr också tankar. Därför ska man vara rädd om orden. Hopbuntande beteckningar som ”den grå massan”, ”70+” och ”pensionärer”, förvrider både andras föreställningar om digoch din egen självbild. Visst måste också du ha märkt att vi blir mer, inte mindre, olika varandra med åren?
Vi föds med olika förutsättningar och lever i skilda miljöer. Vi har vare sig samma barndom, ungdom, arbetsliv eller privatliv, och våra prioriteringar, glädjeämnen och sorger kan vara väsensskilda. Allt detta vävs in i våra årsringar och utvecklar och präglar både kroppen och hjärnan. Summa summarum: du har faktiskt aldrig tidigare i livet varit så unik som du är just nu. Grattis!
