När Annika Hagström var ett litet barn räddades hennes liv på kronprinsessans Lovisas barnsjukhus. 75 år senare följer hon med på en Korsvägsvandring i de kvarteren, som nu är hennes riktiga hemkvarter. Missa inte Annika Hagströms krönika.
En dag då solen inte visade sig, regnet plaskade mot mitt fönster och fåglarna hade slutat sjunga hände något oväntat. I min brevlåda damp en tidning ner som vände sig direkt till mig. Ja, det kändes så.
”You’ll never walk alone” stod det som rubrik på en krönika som fick mig att bli klarvaken. För på en av de sista sidorna under rubriken ”Korsvägsvandring” stod det att man kunde få vara med vid en guidad vandring i kvarter som hade mycket att berätta. När jag läste om Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus sa det plötsligt klick i mitt inre. Där hade jag ju varit intagen som barn! Låg det här?
Där räddades mitt liv en gång i tiden…
Berättelsen om hur jag som litet barn sov middag i min säng i Solna och mamma passade på att göra en lock i min lugg med en hårnål medan jag sov har jag hört många gånger. Jag sög på fingrarna när jag var liten och på något outgrundligt sätt lyckades jag svälja hela hårnålen som fäste locken i min panna medan jag sov. Vad göra!?
Den plats på jorden där jag en gång räddades till livet är nu utvald att vara mina riktiga hemkvarter
Mamma och hennes syster for med mig till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Väl där varnade min moster på skarpen för att lämna mig kvar. ”Då får du aldrig mera se henne”, lär hon ha sagt. Så vi for tillbaka till Solna, mamma, moster – och jag. Mamma försökte med alla medel att få hårnålen som satt på tvären i min magsäck att lossna och komma ut den vanliga vägen. Men det skedde inte. Varken trådig sparris eller halvkokt spagetti hjälpte. Inget hjälpte.
Efter en lång kamp under många veckor gav mamma upp. Hon for ensam och förtvivlad tillbaka till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus med mig, och lämnade mig där. I läkarnas händer.
Jag drar upp min tröja och känner det välbekanta ärret. Fyrtiotvå stygn. En hopsydd magsäck och ett ärr som blivit något av ett signum.
Cirka 75 år senare står jag utanför Rådhuset i Stockholm och väntar på att få följa med på en vandring i de kvarter där sjukhuset en gång låg och där jag opererades.
Prästen Michael, vår ciceron, kommer med pigga steg och baskern på sned. Vi är cirka femton personer som valt att vandra tillsammans. Prästen berättar livfullt och initierat om kvarteren vi möter och något helt nytt vaknar i mitt sinne.
Den plats på jorden där jag en gång räddades till livet är nu utvald att vara mina riktiga hemkvarter. Det var en mening med att tidningen med Korsvägsvandringen damp ner i min brevlåda just under passionstiden.
Jag höjer blicken och upptäcker att jag fått en helt ny syn på hur priviligierad jag är som får leva och bo mitt i min egen historia. Vi vandrar in på Serafens sjukhusområde. Där gör sig rhododendronbuskarna klara att slå ut. Vilken prakt! Vi går till S:t Eriks kapell. Där inne har jag aldrig tidigare varit. Bara gått förbi på väg någon annanstans. Nu sitter jag tillsammans med mina andra korsvägsvandrare och lyssnar på prästen som talar med mäktig stämma om den del av staden som jag så länge parkerat mig i men aldrig känt som ett riktigt hem.
När jag kommer tillbaka till huset där min vandring startade denna dag börjar kyrkklockorna ringa. Det känns som en hälsning.
Nu skingras molnen också och utanför mitt fönster ser jag hur gräsmattorna på kyrkogården intill mig bjuder på blågula fält av krokus dagen till ära. Som en skolavslutning. En ny tid väntar.
