Annika Hagström skriver om den starka upplevelsen att träffa sina skolkamrater efter 60 år. Och vemod över att Råsunda fotbollsstadion är riven. "Men i mitt inre bär jag bilden av Råsunda-stadion – där jag sitter på pappas axlar och hejar på AIK… Den kan ingen ta ifrån mig" Läs krönikan nedan.
Det är något särskilt med maj månad. Något löftesrikt som inte går att ta fel på. Fåglarna sjunger i en ny tonart, på marken dyker små gula tussilagon upp, grannarna ler mot varandra i farstun och barnen kastar av sig sina jackor medan bollen flyger i luften.
Jag hör att det låter kanske lite väl romantiskt, men känslan är densamma varje år; nu börjar något nytt. Jag tror vi är många som känner igen oss i beskrivningen.
Och fastän åren har gått, finns känslan kvar från tiden som tonåring; Starten på ett liv som vuxen.
Egna beslut, egen förmåga, egen vilja. Så minns jag försommarens pirrande känsla för en ung student. Nu börjar det nya livet!
Allt detta déjà vu dök upp i mitt medvetande när jag mötte mina skolkamrater från Solna läroverk på en skolträff jag sent ska glömma.
Att sextio (60!) år efter studenten återse sina skolkamrater som man stod tillsammans med på trappan in till den stora salen och sjöng om ” studentens lyckliga dar … låtom oss fröjdas i ungdomens vår ….än klappa hjärtan med friska slag ” var en stark upplevelse.
Med bultande hjärta steg vi nu in i den skola jag inte sett inifrån på sextio år. Men på någon sekund kände jag igen allt. Det var nästan som om jag hörde rektor Elis Fylkings röst från första parkett, hans förmaningar och tillsägelser. Jag tyckte mig se min latinlärare Anna-Greta komma gående med en bok under armen, en grammatik som alltid fanns med.
Minnena dånar över mig när vi gamla elever klivit upp för alla trapporna till den sida av salen där uppstoppade djur fanns inlåsta i glasmontrar. Jag var alltid lite rädd för de där montrarna. Tyckte synd om de inlåsta, tror jag, och samma känsla dök upp nu , 60 år senare.
När vi ses i restaurangen belägen där Fotbollstadion en gång fanns blir det lite svårare att orientera sig. Just här tornade Råsunda fotbollsstadion upp sig. Den var mitt landmärke i unga år. Här har jag suttit på pappas axlar och hejat på AIK , här har jag sett Kurre Hamrin, Garvis och Nacka Skoglund m fl göra mål och här har jag mött Putte Kock och andra i VIP- rummet dit jag hade tillträde på grund av att jag levde tillsammans med AIKs reservmålvakt.
Mitt hjärta slår lite snabbare när jag inser att allt är rivet, allt är förändrat. Fotbollstadion finns inte mer. Jag visste det, men att befinna sig just där ” den gröna mattan ” lyste upp sinnena, där högtalarljuset nådde upp till oss på S:t Ansgars väg där vi bodde var något speciellt. Musiken från stadion följde med oss långt in i solnedgången
Jag ser att mina studentkamrater känner sig hemma denna kväll. Också jag livas upp av minnena från 40-, 50- och 60 -talen. Alla verkar trivas med att ses igen. Innan vi skiljs tycker jag att alla mina skolkamrater från Solna ser ut som de gjorde när vi tog studenten. Uppiggade och glada.
Jag lämnar restaurangen som bär Råsunda i sitt namn. Känner inte igen mig när jag ska hitta till bussen. Men en okänd kvinna visar mig vägen. Hon visar mig hur en ny stad byggts på marken där Fotbollsstadion låg. Visst är det fint ? frågar hon retoriskt.
Jag nickar – men bär i mitt inre bilden av Råsunda-stadion – där jag sitter på pappas axlar och hejar på AIK… Den kan ingen ta ifrån mig.
